Etikett: ansvar

Vi måste sluta behandla män som idioter och ge dem ansvar över sina handlingar.

Häromdagen på facebook så bevittnade jag följande: en kvinna lägger upp en bild på ett mejl hon fått från en man där han hotar med att våldta henne:

Sedan framkommer att den här mannen efter flertalet ordväxlingar bad om ursäkt för det hela och ”tog tillbaks”.

I kommentarerna kring det här så var det flera, bland annat jag, som uppmanade kvinnan till att anmäla mannen, något hon enligt egen utsago också har gjort. Det var dock en person som skrev att kvinnan skulle förlåta mannen för sitt beteende, för att han trots allt hade ”bett om ursäkt”. Sedan kom en lång harang om att vi måste visa ”förståelse” för människor som trakasserar oss eftersom ”alla kan göra misstag” och så vidare och så vidare.

Jag blir så jävla trött på den här tendensen att sopa det våld och de trakasserier män gör sig skyldiga till under mattan som om det vore typ olyckliga missöden eller ”misstag”. Som om de inte visste bättre, som om de bara inte kan förstå att det inte är en kul grej att som kvinna bli utsatt för hot om våldtäkt.

Att våldtäktshota någon är inget en ”råkar” göra bara för att en inte tänkte efter ordentligt. Det har sin grund i att en har en jävligt pissig kvinnosyn och detta är något som måste tas på stort allvar. Att tycka att det är okej att ens en enda gång anspela på det våld som kvinnor dagligen utsätts för i syfte att tysta en kvinna är fullkomligt oacceptabelt.

Att vilja ”förlåta” män som gör sig skyldiga till detta beteende för att de ber om ursäkt efter att ha blivit konfronterade med det och medvetna om att det de gör är brottsligt är att tycka att män borde kunna agera lite hur som helst så länge de ber om ursäkt när de blir medvetna om de möjliga konsekvenserna av sitt agerande.

Jag tycker att vi ska sluta behandla män som idioter som inte är medvetna om vad de gör. En människa med normal empati och intellektuell förmåga kan förstå att en människa inte blir glad av att få ett våldtäktshot, utan snarare skrämd. På samma sätt kan en människa begripa att en inte tar på en människas kropp utan att fråga om lov först, men många män gör ändå detta med kvinnors kroppar eftersom de väldigt ofta kommer undan med det. Det är ett sätt att utöva makt som män använder sig av dagligen, och om vi ständigt ursäktar män på premissen att de ”inte vet bättre” så kommer män att fortsätta med detta agerande.

Att tycka att kvinnor ska acceptera trakasserier för att den mannen som utsatta dem för det kanske bara gjorde ”ett misstag” eller är ”snäll egentligen” är att tycka att kvinnor ska offra sig för mäns skull. Det är att ålägga kvinnor ett krav på att vara förstående och toleranta för att män ska kunna komma lindrigt undan, som de aningslösa idioter de är. Etter värre är när det läggs fram som ett argument att kvinnan ska acceptera mannens ursäkt för att han annars kanske inte kommer att ändra sitt beteende annars, för att det är viktigt med ”tolerans” och ”förståelse”. Konstigt då att detta krav på tolerans och förståelse endast åläggs kvinnor, det är kvinnor som ska visa tolerans och förståelse för mäns ständiga ”misstag”, men män ska inte visa förståelse för att kvinnor inte vill ta emot våldtäktshot. Det är inte någon kvinnas uppgift att kompromissa med sina känslor och upplevelser för att någon jävla man ska kunna utvecklas och bli en god feminist. Att få det hela att handla om mannens personliga utveckling och ”insikt” och inte om att en kvinna har blivit utsatt för ett hot är verkligen vedervärdigt.

Hotet har som syfte att skrämma kvinnor till tystnad, och det fungerar väldigt ofta. Ibland skickar män sina hot till fel kvinnor, och då vill de såklart bli ursäktade för att de inte ”visste bättre”. Faktum kvarstår att mannens syfte med hotet var att skrämma en kvinna till tystnad, inte att ”skämta”. Vi måste sluta acceptera mäns bortförklaringar när de blir konfronterade med det våld och de hot de utsätter kvinnor för. Vi måste sluta behandla män som idioter och förstå att de också har ansvar för sina handlingar. Först då kommer vi kunna skapa ett samhälle där kvinnor går fria från mäns ständiga trakasserier.

Kvinnoförtrycket är mäns ansvar, men det är kvinnorna som måste bekämpa det.

När jag skriver att män inte behövs inom feminismen så menar jag inte att män inte ska vara feminister. Givetvis ska män kämpa emot sitt förtryck av kvinnor, det är en moralisk skyldighet, vilket såklart varje individ borde vara förmögen att inse på egen hand. Att vara helt lugn med att en utövar ett förtryck mot andra människor, som dessutom ofta är människor en står väldigt nära, är jävligt osympatiskt och gör en till en ganska äcklig människa. Egentligen borde en kunna förvänta sig att män ska ta ansvar för sin överordning.

Men, grejen är den att ingen förtryckt grupp någonsin har kunnat lita på sina förtryckares godhet. Det är liksom inte så verkligheten fungerar. Det är såklart tråkigt att det är så, och jag önskar verkligen att det var annorlunda.

Visst har det funnits manliga feminister, vist har män tagit ställning för kvinnors rättigheter, men de har aldrig stått i framkanten. Om kvinnor hade nöjt sig med sin position och inte börjat ställa krav hade det troligen inte heller funnits feministiska män. Det är först när förtryckare konfronteras med förtrycket som de är villiga att ta tag i det. Därför måste män komma ut sin bekväma position, konfronteras med att det finns ett kvinnoförtryck, innan de kan tänkas vara med i kampen emot det. Det ursprungliga kravet och rörelsen måste alltid komma från den förtryckta gruppen.

En kan också se hur många manliga feminister tenderar att göra en tolknings av kvinnoförtrycket som är bekväma för dem själva, som till exempel att det ”verkliga” kvinnoförtrycket pågår någon annanstans, och även här är det viktigt att kvinnor drar dem ur den bekväma positionen. Om kvinnor accepterar den typen av manliga feminister som jag beskriver här så kommer manliga feminister att vara sådana. Inte för att de är onda, utan för att alla människor helst vill leva ett bekvämt liv där de slipper ifrågasätta sig själva.

Detta innebär inte att det är kvinnors fel eller ansvar att vi är förtryckta. Det är mäns ansvar. Egentligen är det män som borde fixa den här skiten. Kvinnor ska inte känna ansvar över patriarkatet. Kvinnor ska vara förbannade på de män som dag efter dag fortsätter att förtrycka. Och vi måste använda denna ilska för att befria oss. Inte för att det är vår skyldighet, inte för att det är vårt fel, utan för att det är så den tragiska verkligheten ser ut.

Att få kvinnor att tro att de på olika sätt är beroende av män för sin frigörelse och att de har män att tacka för de framsteg som gjorts är i sig patriarkalt, och det är passiviserande. Vi kan liksom inte sitta och vänta på någon slags godhet från män, för den kommer inte att komma. Hur berättigad önskan än är, hur mycket världen än borde ser ut så, så gör den inte det. Och en sådan längtan kommer bara att gör det svårare, för den kommer oundvikligen att leda till besvikelse.

Individ och struktur.

Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.

Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.

Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.

För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.

Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.

Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.

Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.

Om individuellt och kollektivt ansvar.

Det här med individuellt och kollektivt ansvar i en rörelse tycker jag är intressant. Ofta så får en ju som feminist hålla på och ta ansvar för precis allting någon hört någon feminist säga någonsin, vilket kan vara lite drygt. Motreaktionen på detta är ofta att ingen ska ha ansvar över någon mer än sig själv. Jag känner inte att det är en särskilt rimlig hållning heller, så nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på det här med att ha ett kollektivt ansvar i en rörelse.

Ofta när en får frågor i stil med ”men feminist X hade denna krokade åsikt” och åsikten verkligen verkar vara sjukt korkad, så är det lockande att svara något i stil med ”jag är inte feminist X” och sedan bara få skiten överstökad. Ett stort problem med detta är dock att många personer som ställer den här typen av frågor är väldigt pigga på att missuppfatta det människor säger. Till exempel en kille som hade tolkat feministers klagande på ideal som att det tyckte att män skulle vara tvungna att ligga med kvinnor de fann oattraktiva. Om en då bara slår ifrån sig så kan resultatet bli att en samtidigt bekräftar att personens tolkning skulle vara korrekt, vilket är olyckligt. Bättre då att säga något i stil med att en inte är insatt och inte kan diskutera det fallet eftersom en inte vet om personen tolkat det korrekt. Det är orimligt att tycka att någon ska ta ställning till ett lösryckt citat eller ett, ofta mycket vinklat, referat på en text en inte läst själv. Det är däri problemet ligger, inte att jag får frågor om vad jag anser om andra feministers tankar.

Jag tycker ändå att det finns en rimlighet i att fråga vad feminister tycker om andra feminister och deras idéer. Det måste ju såklart gå att diskutera feminismen som en rörelse, inte bara som ett gång individer som känner till patriarkatet och vill störta det.

Jag tar gärna debatten när det rör sig om vanliga åsikter bland feminister och saker jag själv är insatt i. Till exempel Scummanifestet, samtyckeslagen, sexköpslagen, delad föräldrapenning, eliminerande av objektifierande reklam och porr och så vidare. Detta är grejer som jag inte själv nödvändigtvis är för, men som jag ser som fenomen vanliga nog att tala om som feministiska. Scummanifestet är till exempel inte ”bara” en bok utan en feministisk nyckeltext, oavsett vad en själv tycker om den.

Däremot när jag får frågor om typ mansskatt eller ”män är djur” så blir jag irriterad. Inte för att jag inte kan tänka mig att stå till svars för vad andra feminister gör och tycker utan för att dessa två grejer antingen är vinklade, ickerepresentativa eller såpas inaktuella att de redan har harvats runt bland feminister flera vändor. Ett exempel på det är ”män är djur”-grejen. Jag hade nog kommenterat detta om det skedde nu, men uttalandet har redan diskuterats tusentals gånger, föranledde von Wachenfeldts avgång och gjorde dessutom att många kvinnojourer gick ur Roks. Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt relevant idag, och vill därför inte uttala mig.

Ofta är det rena fantasifoster som dessa personer målar upp. Något citat som är taget helt ur sin kontext eller som personen gett sig fan att tolka på absolut värsta tänkbara sätt. Då är problemet inte att jag inte kan stå till svars för vad alla feminister säger utan att vissa personer läser feministiska texter som fan läsa bibeln. Det är inte en seriös utgångspunkt i en debatt, och då tänker jag inte heller ”ta debatten”.

Jag känner inte heller att jag kan ha en åsikt om allt Sveland tycker och tänker, vilket ganska ofta avkrävs av en som feminist. För mig är hen ingen stor feministisk ikon eller talesperson, och jag tror inte att jag refererat till hen mer än någon enstaka gång. Jag tycker att personfixeringen som finns kring hen är problematisk, liksom jag hade tyckt det om det var någon annan som fick stå för typ 50 % av all feministisk debatt i medier.

Det är klart att feminister också tycker puckade saker titt som tätt, vi är också människor. Ibland så finns det en tendens att gräva upp den värsta skiten någon som kallar sig feminist sagt och liksom ”amen kolla här då”. Såhär, om en letar tillräckligt länge kommer alltid att hitta någon skit, det finns idioter i alla läger. Frågan är om det du lyckas gräva fram är något som säger något om feminismen som rörelse, eller bara en enskild persons åsikter. I det senare fallet känner jag inte att det är min plikt att svara.

Men om det rör sig om åsikter som är vanligt förekommande bland feminister kan jag absolut tänka mig att besvara frågor, så gott jag kan alltså. Det är ju ändå en rörelse jag själv erkänner mig till och som jag vill stå upp för eller problematisera om behovet finns. Så innan du skriver en kommentar om vad någon feminist sa och undrar vad jag tycker, fråga dig först om det verkligen är relevant för feminismen i helhet. Sedan kan du även se till att ha en trevlig och sansad ton och att inte ha misstolkat det du ska fråga om helt. Det underlättar om en vill ha en konstruktiv diskussion.

Om den ”rena” marknaden, konkurrens och frimarknadsliberalernas ideologiska fantasi.

Ibland så hör en marknadsliberaler prata om att det ska råda ”riktig” marknadsekonomi, alltså att företag ska få ”gå under” när de går i konkurs istället för att staten ska rädda de viktigaste. På detta sätt, sägs det, så skulle marknaden bli ”självsanerande” eftersom dåliga företag automatiskt skulle försvinna. Detta ser jag i mångt och mycket som ideologisk fantasi, alltså en idé om att bar vi rensar bort det som felar så kommer problemen med det nuvarande systemet att försvinna.

Jag ser en rad problem med detta. Dels att det faktum att ett företag går i konkurs inte nödvändigtvis (till och med ganska sällan) gör att de som drivit dem dit får ta konsekvenserna. Det kommer väl knappast som en överraskning att de som sitter i toppen ofta klarar sig undan ekonomiskt när det går dåligt för ett företag eller det går i konkurs, de som får ta smällen är arbetarna. Att de som bestämmer inte är de som tar de främsta konsekvenserna av sina beslut är såklart ett problem för den som tänker sig att det skulle leda till riskeliminering att företag inte kan lita på att bli räddade av staten.

Vidare så innebär inte eliminerande av ett företag som tagit för mycket risker att beteendet som sådant upphör. Att företag tar risker är en naturlig del i den kapitalistiska logiken. Ett sätt att vinna mycket är att satsa mycket, och det funkar ibland och ibland inte. Om det var så att risktagande bara förde med sig nackdelar hade ingen sysslat med det, men så är det uppenbarligen inte. Det är bara det att det fungerar bra ibland och dåligt ibland. Jag skulle säga att den kapitalistiska konkurrensen mellan företag driver fram risktagandet, och jag tror att det är ett ”spel” en till viss del måste spela för att kunna var framgångsrik. Det rör sig inte om några avarter utan är helt enkelt något som går igen i företag efter företag i varierande grad.

Men framförallt så tycker jag att förståelsen för kapitalismen som system brister på många sätt i detta resonemang. Människor som tycker såhär är generellt för att kapitalismens logik ska styra fler områden av samhället. De tänker sig att så länge det finns sund konkurrens som slår ut dessa ”avarter” så är det inget problem. Lite som en evolutionsprocess: de bästa och ”säkraste” företagen överlever medan de dåligt skötta försvinner.

Men vad händer när ett eller några få företag samlar väldigt mycket makt och blir väldigt viktiga för systemet? Detta tillåts ske inom ett system där ”säkra företag” (läs företag som ännu inte visat sig osäkra) får växa sig väldigt stora och allokera väldigt mycket makt. Då ställs en inför valet att låta ”marknaden” ha sin gilla gång och företaget gå under med fruktansvärda konsekvenser eller att ”rädda” det. När det är mycket som står på spel blir det lätt så att företaget ändå räddas, oavsett vad intentionerna var från första början. Och hur en än vrider och vänder på situationen så har en låtit företag få ett väldigt stort inflytande över människors liv. Är det verkligen rimligt att ha så mäktiga företag och samtidigt vägra rädda dem? Oavsett vad en tycker ideologiskt så blir det i sådana stunder väldigt svårt att stå emot det politiska trycket på att göra något. Och sedan när stormen blåst över och krisen är löst så kan en återigen börja tala om ansvar.

Vidare så är det sällan så att det bara är ett enskilt företag som har problem och måste räddas. Sådant sker såklart också, men i de fall där det blivit diskussioner som till exempel kring bankerna nu så handlar det om att vissa problem genomsyrar en hel bransch. Dessutom är det, som i bankfallet, så att företag inte sällan är beroende av varandra. När det kom till räddandet av vissa banker så bedömdes det ju att de var för systemviktiga för att kunna gå under, det vill säga att de var nyckelaktörer i systemet på olika sätt. Om de hade gått under hade hela banksektorn drabbats vilket hade utlöst tumult i miljontals människors liv. Det var helt enkelt tvunget att ske en räddning, konsekvenserna var för stora annars. Det är inte så att företagsvärlden är skild från det vanliga livet, utan i ett kapitalistiskt system så genomsyrar det allt. Därför fungerar bara retoriken om ”fri marknad” och ”ansvar” så länge vi inte hamnar i kris. Under kris gäller: rädda systemet, kosta vad det kosta vill.

Kriser handlar inte om att enskilda företag tagit för stora risker utan om inbyggda mekanismer som finns i det kapitalistiska systemet. Företag tjänar på att ta risker och drivs till det av konkurrensen. Den som inte tar risker hamnar på efterkälken. Att tro att en kan predika ansvar och på det sättet komma ur detta är en smula naivt. Det skulle leda till förödande konsekvenser för hela systemet, och därmed hela samhället, eftersom systemet genomsyrar samhället.

Att tro att det är möjligt att lägga över så mycket makt hos företag som vi gör och samtidigt låta dem gå under när det inte funkar är inte realistiskt. Det är snarare en ideologisk fantasi som finns till för att skyll kapitalismens kriser på något annat än kapitalismen: på klåfingriga politiker, på ”socialism”, på egoism och opportunism. Problemet är att kapitalismen som system är mer än företag och marknad, det är hela samhället. Staten som räddar företag är också en del av kapitalismen. Deras agerande tvingas fram av kapitalismen. Låter vi kapitalets logik genomsyra samhället så kommer vi att hamna i sådana situationer, och då kommer staten att tvingas rädda företagen, hur vidrigt en än tycker att det är av ideologiska skäl.

Twitter 27/12.

Pågår just nu diskussion i en liberal fbgrupp om huruvida män ska kunna avsäga sig ansvaret för ett barn han inte önskar. Utgångspunkten verkar vara att då kvinnan kan välja att göra abort borde mannen också kunna ha en utväg. Ungefär som om abort vore ett enkelt beslut eller en okomplicerad process, som att trycka på en knapp. Detta är ett djupt kvinnofientligt förslag som lägger allt ansvar för konsekvenserna av sex på kvinnan. Personerna i fbgruppen verkar ha missat att en faktiskt är två om att ha sex.

Ett annat argument som syns i tråden är att kondomer faktiskt kan gå sönder, om nu mannen beslutat att använda en sådan för att undgå risk. Nå, detta är såklart en av de risker som tråkigt nog finns med sex, men den drabbar faktiskt även kvinnorna. Om en som man vill vara helt säker på att undvika barn så kan en faktiskt helt och hållet avstå från sex. Det finns inget som säger att du har rätt till att ligga riskfritt, därför bör den som vill undvika risk undvika att ligga. Varför ska du som man kunna svära dig fri från en risk som både du och din partner utsätts för under samlag?

Detta, i kombination med tramset kring samtyckeslagen, får mig att undra varför så många män fått för sig att sex ska vara konsekvensfritt. Män ska inte behöva ta ansvar varken för sin partners samtycke eller för en eventuell avkomma. De ska bara kunna sticka sina kukar överallt. Kvinnor däremot får ta ansvar för avkomma, för att säga nej och generellt även det sociala ansvaret.

Till er män som inte är mogna för att ta riskerna som kommer med sex: avhållsamhet! Svårare än så är det inte.

Alla som har makt har också ansvar.

Stor förvirring har uppstått kring mitt inlägg om Sas och deportationerna. Jag vill påpeka att det jag förespråkar i inlägget för ovanlighetens skull är konsumentmakt, vilket jag annars brukar ogilla starkt. Jag förväntar mig inte att Sas ska ta ställning ut ur intet, utan inser såklart att de kommer fortsätta flyga människor mot deras vilja om de inte kan förlora något på det. Därför tycker jag att man ska låta företaget veta att deras potentiella kunder kan komma att ändra sina konsumtionsbeslut om Sas fortsätter med deportationer. Detta är inte vad jag tycker ska vara Sas åsikt, detta är min åsikt som jag kommer att anstränga mig för att få Sas att anpassa sig efter. Jag skiter fullständigt i vad Sas tycker om flyktingar, det jag bryr mig om är huruvida de medverkar till att deportera människor eller inte.

Vissa menar att Sas omöjligt kan sätta sig in i varje enskilt asylärende och avgöra om deportationen är rimlig eller inte. Nej, det har jag inte heller sagt att de bör göra. Vad jag har sagt är att människor som bryr sig om att människor inte tvingas lämna landet mot sin vilja ska utöva påtryckningsarbete. Min åsikt är att vi över huvud taget inte ska deportera människor, alls, och därför tycker jag inte att Sas någonsin ska hjälpa till med verkställandet av sådana beslut. Någon annan kanske tycker att flyktingpolitiken som förs idag är bra, och då är det givetvis orimligt att försöka motverka resultatet av den. Vissa kanske tycker att deportationer är rätt, men inte på de grunder som sker idag. Då kan en försöka påverka Sas till att inte möjliggöra deportationer tills vi har en bättre flyktingpolitik. Var och en avgör såklart själv hur en tycker att Sas ska agera och ägnar sig åt påtryckningar utifrån det. Att det är en svår fråga gör i sig inte att en inte ska försöka påverka alls.

Vissa menar att det är migrationsverket som har ansvar, inte Sas. Det stämmer visserligen att migrationsverket har det yttersta ansvaret i alla utvisningsfrågor, men faktum är att Sas i detta fall aktivt medverkar till och dessutom profiterar på att möjliggöra deportationerna. Jag håller med om att en ska lägga ansvaret där det hör hemma, men i en enskild fråga så måste en välja de påverkanskanaler som är tillgängliga.

Ojnareskogen är ett exempel på hur en kan välja att bedriva påverkansarbete. I fallet har det varit tre olika aktörer inblandade. Dels Mark- och Miljööverdomstolen som har tillåtit brytningen (med grund i den nya miljölagstiftningen som regeringen och riksdagen såklart är ansvariga för), dels företaget Nordkalk som vill bryta marken och dels avverkningsföretaget Mellanskog som hade i uppdrag att avverka skogen innan kalkbrytningen kunde börja. En kan anse att de som har mest egentligt ansvar är Nordkalk och Mark- och miljööverdomstolen, men faktum är att det var påtryckningar mot Mellanskog som i slutänden ledde till att avverkningarna sköts upp till efter beslut från Högsta Domstolen. Mellanskog är i sammanhanget en uppdragstagare men i egenskap av ett av landets största avverkningsföretag så har de faktiskt ett reell makt i situationen eftersom de är svårtutbytbara. Och med makt kommer ansvar. Jag tycker att en bör kräva att företag tar detta ansvar.

Vem som har det ”yttersta ansvaret” är enligt mig i sammanhanget en ganska irrelevant fråga. Vi har en situation där människor utvisas på enligt mig felaktiga grunder. För att verkställa dessa utvisningar så krävs det en mängd olika aktörer och jag tycker att vi ska försöka påverka de aktörer som är inblandade i den utsträckning det är möjligt. Vi har en situation där alla skyller på varandra, alla tycker att någon annan har det ”yttersta ansvaret” men sanningen är att alla har ansvar. Politikerna som stiftar lagarna som ligger till grund för besluten, migrationsverket som uttolkar lagarna, gränspolisen som verkställer utvisningsbesluten, Sas som möjliggör detta och i slutänden även du och jag som ser på när detta sker.

Att få Sas att ändra sig i denna fråga skulle inte i sig ändra migrationspolitiken, men det skulle i hög grad försvåra för besluten att verkställas och därför göra att många flyktingar vann tid under vilken politiken skulle kunna förändras. Det skulle även kunna finnas en politisk sprängkraft i ett sådant beslut från Sas sida, att olika aktörer tar ställning är alltid en bra signal. Det viktiga är att inte låta någon aktör sjunka in i den bekväma ”det är inte mitt ansvar”-mentaliteten. Alla som har makt har också ansvar.

Hela grunden för en relation är ju att man bryr sig.

När jag skrev om att kvinnor tar större ansvar för det känslomässiga arbetet, däribland kommunikationen, i heterosexuella relationer så var det många som tyckte att det är den som ”vill kommunicera som är ansvarig för att budskapet går fram”. Jag fattar verkligen inte hur man resonerar när man skriver såhär om en relation. Alla som ingår i en relation bör såklart ha ett intresse av att kommunikationen flyter på bra och att den andra parten känner sig sedd, jag förstår inte hur man skulle vilja ha det på något annat sätt.

Ibland kan jag uppleva att vissa personer i relationer hänger upp sig sjukt mycket på vad som är deras absoluta minimala ansvar, vilka regler som absolut inte får överträdas. Typ: man får inte vara otrogen, man får inte slå sin partner, man får inte ljuga, man får inte konsekvent undvika att svara i telefon och så vidare. Däremot så försöker de att ta så lite känslomässigt ansvar som möjligt och skyller det på att de inte ”förstår” när det är lämpligt.

Jag tänker att hela grunden för en god relation är att man faktiskt bryr sig om sin partner, annars kan det liksom lika gärna vara. Och om man bryr sig om en annan människa så borde man rimligtvis försöka ta reda på mer om det är något i dennes kommunikation som är oklart. Om man till exempel märker att någon är lite nere så kan man väl fråga, istället för att vänta med att ta ansvar tills personen säger något uttryckligen.

Personligt ansvar.

En grej jag tänkt på i de senast dagarnas diskussioner om hur man tar ansvar för sin överordning och varför man har ansvar är hur otroligt provocerade folk blir av att någon säger att de har ansvar. Ingen vill ha ansvar! Alla tycker att det är någon annans fel.

Det roliga med detta är att det är väldigt vanligt att människor på vänsterkanten politiskt blir anklagade för att vi vägrar ta personligt ansvar. Jag kan ju säga att jag tar så mycket ansvar för samhällsordningen som jag kan, genom att konsumera lite, upplysa om maktstrukturer och samhällsproblem, försvara människor när jag ser dem bli utsatta för orättvis behandling och så vidare. Jag är också sjukt jävla villig att ändra mitt beteende om någon påpekar någon grej (förutsatt att jag tycker de har rätt alltså). Jag har börjat göra väldigt många olika saker annorlunda för att jag vill ta ansvar, och jag kommer säkert att ändra ännu fler saker.

Om alla tog sitt personliga ansvar så skulle man inte behöva lösa saker på politisk väg. Det roliga är att det ofta är samma personer som gnäller om att vi som vill lagstifta ska ta personligt ansvar istället som själva vägrar inse sin egen roll i olika maktförhållanden.

Jag tror inte jag känner en enda person som vill lagstifta kring saker som miljö, diskriminering och så vidare som inte också tar mer personligt ansvar än de flesta. Problemet är att det finns väldigt många människor som inte vill ta personligt ansvar, och eftersom et finns så många sådana måste man tyvärr lagstifta om saken.

Såhär va: hur många miljövänliga ägg eller vad fan det nu är jag än köper kommer det inte rädda klimatet. Även om jag själv är 100% klimatneutral så kommer det inte att ändra sådär skitmycket. Detta handlar inte om en ovilja till ansvar från min sida utan om att även om jag tar det personliga ansvar jag kan så kommer jag inte lyckas lösa det.

Folk som gnäller över att de som vill lagstifta inte tar ansvar själva är i regel bara ovilliga att själva ta ansvar, och vill inte tvingas till det. Skönt då att det finns folk som tar ansvar även över dem.

Hur mycket du än vill så kan du inte svära sig fri från detta.

”Buhu”, tycker någon, ”tycker du att jag har någon slags skuld bara för att jag råkats födas som vit/man/medel-/överklass?”. Nej, det tycker jag inte, inte skuld. Men du har ett ansvar.

Man kan inte ändra sin hudfärg, sin bakgrund, sin sexualitet eller sin könsidentitet men man kan lära sig att se sitt privilegium och ta ansvar för det.

Om du lever i ett samhälle där du är privilegierad på grund av dina medfödda egenskaper så har du automatiskt en delaktighet i denna samhällsordning. Ingen kan ställa sig utanför och svära sig fri från ansvar, säga ”det var inte jag”. Om man har möjligheten att agera har man också skyldigheten att agera. Om man dessutom tjänar på den ordning som man genom sin ickeagens tillåter fortgå så är det än värre.

Men människor vill inte erkänna sitt ansvar inför samhällsordningen. Man vill hellre gnälla om ”arvssynd” och att det faktiskt inte var en själv som uppfann patriarkatet, rasismen, klassamhället och så vidare. Att man faktiskt är emot sånt.

Fast det räcker banne mig inte att vara emot på ren fråga. Man måste agera också, ta ställning. Man behöver inte viga sitt liv åt det, men man borde i alla fall ägna några tankar åt det. Man borde i alla fall ingripa när man uppenbart ställd inför det.

Om du ser en grupp bli utsatt för förtryck så borde du efter bästa förmåga ingripa. Nej, ibland kan man inte och ibland orkar man inte och så är det och det är okej. Men att urskulda sin ickeagens med att det ju inte var du som var förtryckaren är som att stå och se på när någon blir slagen och sen tycka att du har noll och intet ansvar i situationen.

Den här gruppen människor är nästan värre än de som förnekar maktstrukturer rakt av. Den föregående vill inte se hemska saker, det kan jag förstå, men den andra liksom ser hur världen ser ut men vägrar erkänna sitt eget ansvar i det hela. Detta ansvarsfrånskrivande är förskräckligt, det är en sådan total brist på civilkurage att jag baxnar. Det är en sak att inte våga ingripa, att inte kunna, men en helt annan sak att bara inte vilja ingripa och sedan ursäkta med att det inte var ”du som börja” eller något i den stilen.

Seså. Ta av er offerkoftan, sluta gnälla och ta ert ansvar som delar i ett större samhälle. Hur mycket du än vill kan du inte svära dig fri från detta, såvida du inte typ flyttar ut i skogen och aldrig mer träffar en annan människa.