Etikett: barn

Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är en jävla rättighet.

Det här med välgörenhet. Jag har innan uttryckt mig lite kring det här, om hur folk konsumerar välgörenhet som accessoarer.

En sak som är väldigt intressant med det nästan bara är människor som röstar höger som visar upp sin välgörenhet på det viset. Vet ni varför? Jo för att ingen ska kunna säga att de röstar moderat för att de är egoistiska. I USA är det här med livsstilsvälgörenhet ohyggliga vanligt, rika fruar ägnar sig åt att ge leksaker till barn som en hobby för att plåstra om sina dåliga samveten en smula. Sverige håller på att utvecklas mer och mer åt USA i det här avseendet, för ett tag sedan gjorde Foki nåt jävla utspel på ett dagis och gav de små söta barnen en massa godis (givetvis i utbyte mot att få lägga ut deras bedjande och tacksamma ansikten på sin blogg, för att spä på sin image som nåt jävla helgon, behöver jag nämna att jag blev direkt äcklad av hennes perspektivlöshet) och nu tycker Katrin Zytomierska att det är så himla sorgligt att nån kan få stå utan julklappar(!) på självaste julafton.

Jag har sett både Mogi och Blondinbella säga att de röstar moderat för att kunna skänka mer pengar till välgörenhet. Det dem gör är att få något som annars skulle ha varit deras plikt i samhället att vara deras fria och således även mycket goda val och dessutom få lite mer pengar på kuppen. För om de verkligen skulle skänka varje skattekrona till välgörenhet skulle de nog inte klaga, men nu råkar de vara så att varje välgörenhetskrona ger mycket mer ”karma” än en skattekrona, eftersom den är frivillig.

Idag har vi ett samhälle där folk hamnar i dåliga situationer, till exempel när de blir utförsäkrade trots sjukdom. Detta samhälle har delvis skapats av Katrin Zytomierska som röstade moderat (eller i alla fall kampanjade för moderaterna, så jag antar att rösten hennes hamnade där också). Nu skapar hon en insamling för fattiga barn. Är det bara jag som tycker detta stinker dubbelmoral?

Det handlar väl om att Katrin har ett behov av att få cred var gång hon gör något fint, istället för att acceptera att betala de där extra skattekronorna som hade kunnat göra att dessa barn inte hamnade i den aktuella situationen. Detta är mycket egoistiskt och tyder dessutom på en djup oförståelse för vad det är att ha ett bra liv, för ingen mår i långa loppet bättre av att få slumpmässigt utdelade almosor av folk.

Jag håller med Clara här. Sociala skyddsnät skapas av att det finns en viss grundtrygghet i ett samhälle man kan räkna med. Ingen ska behöva känna sig beroende av någon livsstilsvälgörenhet för att få vardagen att gå ihop. Ingen ska behöva vara tacksam för att de får mat på bordet, det är var och ens förbannade rättighet.

Dagens hat.

Det är sällan jag känner sånt genuint hat inför en reklam som inför barillas reklam för deras jävla pastasås.

Den går såhär: ”barn, tillsammans utforskar ni livets alla smaker. Och den bästa uppväxten, är att växa tillsammans”. Och så är det en massa jävla barn i konstiga sparkdräkter och nån smal lyckad morsa som ba spexar med nån ”genuin italiensk pastasås”.

Det är sånt som får mig att vilja flytta ut i skogen och leva där för resten av mitt liv, långt bort från alla äckliga produkter. Fy.

Malin Wollins hemliga plan.

Åh herre jävla gud vad förbannad jag blir över detta. Malin Wollin, Sveriges mesta moralist, skriver om hur dåligt det är med p-piller.

Men jag har genomskådat henne. Jag fattar att hon vill att alla ska bli mammor så att hon kan få läxa upp dem när de gör fel med sina barn.

Malin Wollins drömvärld är en värld där alla ”barn” slutar med p-piller för att sedan kunna bli gravida, så att hon ska få langa moraliserande floskler om hur dåligt det är men unga mammor.

Malin Wollin vill tvinga in människor i enligt henne dåliga beteendemönster bara för att hon ska få göra det hon gör bäst, alltså att slänga sin jävla moralistavföring omkring sig.

Hur kan man hitta vidrigare typer än Anna Anka.

Kollar för närvarande på Svenska New Yorkfruar och är helt fascinerad över att de har lyckats skrapa fram två människor som är vidrigare än självaste Anna Anka.

1. Åsa, som snackar om hur mycket hon hatar ”sossar”. Hennes hundar hatar också ”sossar”, hon har lärt dem skälla när de hör ordet ”sosse”. I avsnitt två blingar hon fitty med scharkowskikristaller och tjejen som fixar det berättar om att det finns kvinnor som har könshår ända ut på benen (!) och Åsa ba: ”herregud, såna borde spärras in”. Idiot.

2. Gunilla, som kämpar för att hennes ”otroligt talangfulla” dotter ska bli den nya stora barnstjärnan. Inget ont om dottern, men fan vad vidrigt det är med föräldrar som pushar sina barn och dessutom klagar på alla andra barn och föräldrar för att de inte är lika talangfulla. Så fort nån inte dyker upp på Gunillas dotters kalas så handlar det om att det är avundsjuka för att hon är ett sånt geni. Det är jobbigt att se hur generad dottern blir över Gunillas ständiga intygelser över vilket geni hon är. Jag förstår inte hur tv3 kan tillåta att man gör ett barn till offentligt åtlöje på det här viset.

Livsstilshets.

Bloggkommentatorerna frågar sig varför detta är så provocerande.

Jag kan inte svara för andra, men personligen så tycker jag att livsstilshetsen som råder i samhället är otroligt sorglig och destruktiv.

Jag har innan skrivit om vad jag kallar ”porslinsflickor” vilket i princip är brudar som klär sig i söta klänningar, äter gulliga bakverk, dokumenterar samtliga måltider på sina gulliga bloggar och på det stora hela lever sitt liv i en illusion, en rosa drömvärld.

Fan va bitter. Vad som gör att folk bakar cupcakes eller köper rosa saftflaskor är väl upp till var och en. Själv bakar jag muffins för att inte gråta, när jag mår dåligt. Tydligen får glasyren och färg-grant strössel mig att må bäẗtre inombords. Det gör inte mig til en fulare person inombords.
Så om fina saker, gör världen lite vackrare, och får oss att må lite bäẗtre, vad gör det då?
Inte gör du saken bättre att klanka ner på andra människor, om du vill visa att insidan räknas, för din blev genast fulare. Vi är alla olika. Deal with it.

Tycker folk då. Jamen visst, alla är väl fria att leva sina liv i gulliga små drömvärldar, men det tar inte ifrån mig rätten att tycka att det är löjligt.

Estetisering och konceptualisering är två av mina favorituttryck. Estetisering är att förvandla allting till estetik, om man estetiserar sin mat så äter man kanske saker man tycker är ”fina”, antingen för att de har ett vackert utseende eller för att det platsar in i en bild man tycker är fin. Ett bra exempel på det senare är en baguette man köper på ett bageri. Man tycker att det är fint när man går in på det (förslagsvis) pittoreska bageriet, man får en fin ”frasig” påse att bära sin baguette i, man bör den kanske under armen för det gör man i frankrike, eller i alla fall i iden om frankrike och när man slutligen äter baguetten så har alla dessa bilder, värderingar och upplevelser samlats i den lilla brödbiten. Då har du estetiserat baguetten.

Konceptualisering är förlängningen av detta fenomen, när du förvandlar baguetten och tillhörande attribut till ett sätt att leva, till ett koncept, även kallat livsstil. Det börjar med att du är så vansinnigt förtjust i den bild du målar upp i huvudet av baguetten, moleskineboken eller cupcaken, sedan så läggs attribut efter attribut till för att göra livet mer och mer likt din mentala bild. Du går där på gatan med din moleskine i väskan, din basker på huvudet och din baguette under armen och känner att allt är precis som i en film.

Gott så. Det jag blir upprörd över är när konceptualiseringen står i vägen för vad man egentligen mår bra av eller värderar i sitt liv, eller när det står som en skyddsmur för människor som inte orkar göra det. Ett bra exempel är folk som estetiserar och konceptualiserar dåliga saker, som att må dåligt, rökning, olycklig kärlek, ätstörningar eller ickefunktionella produkter. Ett annat exempel är när folk köper totalt onödiga eller dåliga saker för att dem är ”fina”, såsom plåster med roliga figurer som sitter dåligt eller svindyra anteckningsböcker de aldrig skriver i.

Det tredje exemplet är när folk strävar hela sitt liv efter att nå någon slags perfektion som de sedan inte vet vad de ska göra av. Man frågar sig inte varför man vill nå det här målet, vad man ska göra efter att målet blivit nått utan ser det som ett självändamål att ha en ”perfekt” lägenhet. Visserligen är det väl trevligt med ett vackert hem men det finns alltid en risk i att hänga upp för mycket av sitt liv på en specifik vision utan övrig verklighetsförankring. Ungefär som anorektikern som bara vill gå ner utan egentlig anledning, eller som den ”duktiga flickan” som bara måste ha MVG i allt utan att ha någon ide om varför. Att hänga upp sitt liv på sin lägenhet, sin klädstil eller något annat ytligt leder ofta till en viss inre tomhet när målet är nått eller när man når någon form av insikt om att det kanske finns andra värden i livet.

Slutligen så är det ju den här typen av livsstilshets som får konsumtionssamhället att vara så efterblivet som det är idag. Människor konsumerar inte utifrån rationella argument såsom kvalitet, hållbarhet, behov eller miljö, utan bara efter sin mentala bild av det perfekta livet. Dessutom definierar folk ofta sig själv utifrån sin konsumtion. Man är en sko- eller väskmänniska, man har ”sin egen” stil eller följer trender slaviskt, man ser sin personliga stil som ett viktigt sätt att uttrycka sin personlighet på. Inte bara sin klädstil utan sina accessoarer, sina anteckningsböcker, sin musiksmak, sina inredning, sina barns kläder och ens mat. Givetvis måste konsumtion innehålla en viss mängd estetisering, men man behöver liksom inte överdriva, det skadar både en själv och miljön.

Att förklara världen ur bamseperspektiv.

Jag sitter för tillfället på mitt barnvaktsjobb och chillar. Barnen är helt galna idag, de slåss om sina bilar och nån slags garage för leksaksbilarna. Alltså, verkligen slåss, biter varandra och har sig.

Så jag måste uppbåda all min pedagogiska kraft och ba: ”men Håkan, du måste låta Martin leka med dina leksaker för det blir så mycket roligare om man daler på sakerna! Då får kanske du leka med Martins saker sen också!” och liknande ”alla ska dela”-tjafs. Det går verkligen helt emot min natur att förklara saker och ting som att man inte ska slåss och att man ska dela med sig ur bamseperspektiv.

Jag känner att jag gör en jävla uppoffring för mitt jobb må jag säga.

Dagens outfit.

Alla två är second hand.

Jag gillar kontrasten sammetslångkjol och trasig t-shirt. Eller trasig och trasig, uppklippt i halsen snarare.

Jag har kommit till insikt om min otroligt keffa dygnsrytm och har därför börjat gå upp klockan sju varje morgon fast jag inte behöver. Vetta fan om det är så mycket rimligare men jag är trött på att vakna elva och känna att halva dan är borta.

När jag var yngre sov jag aldrig längre än till tio, jag saknar fan det. Jag var sjukt morgonpigg. En gång sov jag 3 h/natt i fyra nätter innan jag märkte av det, det tycker jag är helt otroligt idag. Men såhär på äldre dar börjar ju åren komma ikapp en. Hujedamej.

Idag ska jag passa barn, senaste gången jag passade barn var det kaos och en kissade på sig i hallen, sen skulle jag duscha av honom medan resten av barnen grät på grund av en massa olika saker. Gu va jobbigt tänkte jag då. Hoppas det blir bättre idag.