Etikett: barn

Barnvaktslöner.

Jag läste lite på en hemsida där man kan hitta barnvakt och dylikt. I deras forum så ondgör sig folk över hur extremt höga löner barnvakter kräver.

Vi har annonserat efter barnvakt och då fått in en hel del unga människor, 16 -20 år, som verkar sakna verklighetsuppfattning helt. De begär helt orimliga löner! 100 kr per timme och barn. Så passning av två barn blir 200 kr per timme. Om vi antar att detta skulle vara ett vanligt arbete så blir det 200 kr x 8 timmar per dag. Detta gånger normalt 22 arbetsdagar per månad = en lön på 35 200 kr. De vill dessutom ha detta svart! Det motsvarar således en bruttolön på cirka 50 000 kr i månaden!!!! Detta är mer än dubbelt så mycket som en förskolelärare har normalt! Dessa passar dessutom i snitt sex barn per person!!! Inte ens de flesta chefer, som oftast har akademisk utbildning, har så hög lön! Så ärligt talat – kom ner på jorden! Annars blir det tufft för er när ni kommer ut i verkliga livet.

Nu kan jag väl hålla med om att 100 spänn per barn är lite väl, jag tar 100 spänn i timmen oavsett mängden barn. Det blir ju för det mesta till och med lättare om det är fler barn, eftersom de leker mer med varandra då. Dock så tycker en del att 100 spänn i timmen är på tok för mycket och kan tänka sig att ge kanske 80.

Personen ovan gör en grov miss i sin uträkning, vilket är det faktum att ett barnvaktspass är så himla kort. Jag passar barn och har dem då tre timmar, vilket är helt okej. En kompis till mig passade dock för en familj med det helt orimliga kravet att hon skulle gå upp på morgonen, åka dit, ta barnen till dagis och sen dra hem för en vanlig timlön. Den sammanlagda tiden man spenderar med barnet då, och som man alltså får pengar för, är ungefär en timme. Men ansträngningen man lägger på hela projektet är så mycket mer omfattande eftersom resvägen är så lång.

Om man jobbar heltid så har man inte detta problem eftersom resvägen alltid är marginell i förhållande till hur långt ett pass är. Det tar jävligt mycket tid per arbetstimme om man jobbar korta pass och det måste givetvis kompenseras i lönen, men detta verkar inte folk som anställer barnvakt begripa. De tror att vi ungdomar har oändligt mycket tid som vi hemskt gärna lägger på att åka en timmes resväg för att få ta hand om deras barn i 40 minuter. Vi ska kanske rentav vara tacksamma.

Det är ett barn som beter sig som barn gör, inte ett barn som spelar vuxet.

Läste en text i SvD om trailern till filmen las palmas där en ettåring spelar en tant som trashar en bar.

Så frågan är således snarare: varför är det så oändligt spännande med barn som beter sig som vuxna på film?

Jag tycker att det är skittrist med barn som beter sig som vuxna. Hatar även djur som beter sig som människor. Tråkigt är vad det är. Däremot tycker jag att den aktuella videon är otroligt rolig. Malena johansson sätter fingret på varför. Det är helt enkelt otroligt träffsäkert.

Och, visst, ettåringens glupskhet, ostadiga gång och asociala beteende kommenterar effektivt vuxenvärldens emellanåt högst primitiva beteende.

Sen frågar hon sig om de flesta inte skrattar åt barnet snarare än parodin.

Men är det inte barnet som gulligt och groteskt spektakel de allra flesta skrattar åt?

Allvarligt talat: jag tror inte det. Jag garvar inte åt videon för att jag tycker att barnet i sig beter sig konstigt eller lustigt. Jag tycker inte heller att det är gulligt. Jag tycker bara att det är en genial satir över grisigt vuxenbeteende.

Jag tycker sjukt illa om humor som går ut på att barn gör vuxensaker. Typ att barn säger vuxna saker eller spelar vuxna. Jättetråkigt och dessutom potentiellt destruktivt för barnet. Jag minns själv när folk tyckte att jag var ”rolig” när jag försökte bete mig på ett sätt jag antog var socialt gångbart: så som vuxna gjorde. Det är extremt obehagligt.

Det roliga med den här videon är att barnet beter sig precis som ett barn gör. Det finns inget falskspel eller någon onaturlighet över det. Jag hade tyckt att det var astrist om det var regisserat eller om ett barn som var mer medveten om situationen hade varit med i filmen. Men nu är det inte så.

Det är helt enkelt bara ett barn som är placerat i en ”vuxen” miljö och beter sig som ett barn gör. Och detta belyser på ett otroligt roligt sätt hur vuxna beter sig ibland. Det är inte ett barn som spelar vuxet.

Dagens idioti.

Satan vad jag lackar på följande argument från vissa idioter: Surrogatmödraskap borde vara okej eftersom spermadonationer är det.

Herregud. Om jag hade kunnat ge bort ett ägg så det kunde växa ett barn nån annastans än i min mage för att hjälpa någon stackars barnlös familj så hade jag gjort det. Det är ju en jävla skillnad i förhållande till att bära en unge man sen förlorar all rätt till i nio månader.

Ibland undrar man. Om de måste dra till med sådana argument så kan de ju fan inte ha så mycket vettigt att komma med.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det.

Först när jag såg Justin Biebers uttalande om abort så skrattade jag. Sen tänkte jag efter.

Nymoralism är fan ett ständigt växande och mycket obehagligt fenomen som borde ryckas upp vid rötterna. Jag mår dåligt av tanken på alla hans tolvåriga fans som inspireras av honom i sina åsikter.

Det här med dåliga förebilder är en sak. Att Kenza röker påverkar nog andra marginellt i den riktningen, ingen tycker att hon är cool för att hon gör det, man tycker att hon är cool av andra anledningar. Men förädiskt ”goda” förebilder är däremot mycket, mycket obehagligt.

Typ som Blondinbella. Blondinbella är en ”bra förebild” men om man skrapar lite på ytan så skådar man inte alltför sällan ett illa dolt människoförakt och en otroligt banal verklighetsbeskrivning. Politiska åsikter som bygger på att hon borde slippa betala skatt så att hon kan skänka mer pengar till tiggare och att alla ”kan om de vill”. Jag ryser av tanken på en hel generation som alla är uppvuxna i självhjälpsböckernas och entreprenörernas tid som kommer ut i arbetslivet och i politiken.

Jag tänker på alla stackar 14-åringar som blir hjärntvättade till att tro att det bara är de som avgör sin framtid, att alla kan bli entreprenörer och att den enda anlendingen till att man misslyckas med något är att man helt enkelt inte tror tillräckligt mycket på sig själv.

Dessutom blir de matade med detta ständiga förakt mot svaghet. Människor som inte är tillräckligt konkurrenskraftiga förtjänar ingen respekt, människor som röker är äckliga och rent av onda och människor som gör abort är slampiga barnamördare.

Jag skulle vilja ha lite fler förebilder som vågar ta en cigg och njuta av det, utan denna ständiga ängslan inför om folk ska tycka att man gör ett dumt livsval och där med bli mindre ”attraktiv på arbetsmarknaden” eller liknande. Att folk ska bli arg på en för att man ”slösar med statens pengar” eller något liknande dravel.

Att skjuta upp saker.

Jag är en jävligt slö person. Inte så att jag bara sitter hemma, mer att jag skjuter upp totalt ojobbiga och otroligt små saker till ”sen” hela tiden. Av nån konstig jävla anledning.

En sak jag tycker är sinnessjukt jobbig är att ringa samtal. Det spelar ingen roll till vem eller varför men jag hatar  det verkligen. Jag skjuter alltid upp det, ibland flera veckor, bara för att jag tycker så fruktansvärt illa om det.

Det värsta är ändå när man skjuter upp saker som bara blir jobbigare ju längre man struntar i det. Senaste exemplet på sånt är att jag i två månader struntat i att sätta tillbaks min p-ring (som jag tog ut för att kolla om mitt humör blev bättre, vilket det inte blev). Nu har hållbarhetstiden på de jag har gått ut och jag har haft massa oskyddat sex.

Orkar inte tänka på att jag eventuellt kan ha blivit gravid bara för att jag inte orkat köra upp grejen i fittan. Då måste jag genomgå en abort och det om något är sjukt jobbigt. Eller ännu värre: få en unge. Hu!

Jag måste fan bli bättre på att prioritera.

Upprörande okunskap hos föreskolelärare.

Den här nyheten får mig att bli väldigt illa berörd och får mig att tänka på ett inlägg jag läste hos Candy för några dagar sedan som handlar om hennes brorsdotter som inte får ha klänning på sig i förskolan eftersom de andra barnen blir avundsjuka och mobbar henne då. Enligt läraren.

Nyheten handlar om en sexårig pojke som blivit knivstucken (visserligen med en vanlig matkniv och utan skador, så det är inte så brutalt som rubriken anger) för att han ofta bär rosa kläder. Men det värsta är att personalen på hans skola inte bryr sig, de tycker rent av att det är pojken som ska ändra på sig eftersom man får räkna med att bli mobbad om man är annorlunda.

Jag är ingen anti mobbing-människa. Jag kan förstår varför barn mobbar varandra och att det delvis är ett naturligt steg i deras utveckling. Inte så att det skulle vara bra på något sätt, men det är inget man kan ha en nolltolerans emot. Men när det börjar övergå i fysiskt våld är det helt klart för mycket.

När små barn mobbas så är det sällan relaterat till någon faktisk detalj, som barnets klädsel, utan till att det alltid måste finnas en hackkyckling. När man blir större är det enligt min erfarenhet annorlunda, alla människor som blev mobbade i min närhet från högstadiet var faktiskt ganska odrägliga.

Så är det inte lite konstigt att en person som ju borde vara utbildad pedagog tycker att barnet ska anpassa denna detalj istället för att inse att det alltid kommer att finnas en hackkycklig om man hanterar det så. Man tycker ju att en utbildad lärare borde ha mer kunskap i gruppdynamik än så.

Den här typen av beteende från en lärare är vad jag skulle kalla för ett grovt tjänstefel och borde leda till uppsägning. Läraryrket handlar, speciellt i den åldersgruppen, inte bara om att lära ut utan också mycket om att ”uppfostra” barnen och se till att klassen fungerar socialt. Egentligen borde skolan få jävligt hård tillsyn och eventuellt läggas ner med tanke på hur dem har agerat.

Alltså. Jag fattar inte hur man kan jobba med barn och fortfarande vara så otroligt insiktslös som den här människan uppenbarligen är. Det är genant och otroligt upprörande. FY!

Jag skulle gärna ha blivit lite drillad av mina föräldrar.

Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.

Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.

Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.

Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.

Miranda Kerr behöver nog ingen ursäkt för att visa tuttarna.

Detta är bara för roligt. Miranda Kerr (het brud, modell för victorias secret) har lagt upp en bild på när hon ammar. Folk blir arga eftersom det är ”oanständigt”. Hur en tjej som visar upp sexiga underkläder inför press och en massa människor i direktsändning kan bli oanständig för att hon matar sitt barn övergår mitt förstånd.

Kvinnor som ammar offentligt får mig att må illa. Det är bara en ursäkt för dem att få visa tuttarna. De är en skam och borde skämmas.

Äskar denna kommentar. Allvarligt talat: om Miranda Kerr skulle vilja visa brösten så skulle nog inte playboy eller likvärdigt magasin vara sena att tacka ja. Jag tror inte att Miranda Kerr behöver en ursäkt för att visa tuttarna, snarare behöver hon förklara varför hon inte gör det.

Sen tänker jag mig följande: Miranda Kerr skaffar barn, går igenom en hel graviditet, bara för att kunna visa sina bröst. Det är bara för mycket.

Teknikens under.

Jag har aldrig mobilen i ljudläge utan alltid bara vibration. Detta för att jag hatar att stressa efter telefonen när jag är i ett annat rum, då föredrar jag att ringa upp senare.

Igår passade jag hursomhelst barn. Ett av barnen fifflade lite med mobilen. När jag tog tillbaks den så var det nån konstig symbol på skärmen, en liten mobil och så nån slags streck som väl skulle vara en signal av nåt slag. Jag fattade nada.

När jag låg och chillade med barnen sedan hörde jag nån jävla signal. Riktigt barnslig var den också, typisk barnsignal. Jag sa till barnen att stänga av sina ljudleksaker. De bara kollade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag blev lite arg och ba: ”men stäng av då!!! Det är jag som bestämmer här!!!”. Barnen var fortsatt skeptiska.

Till slut upptäckte jag att det ju var min egen mobil som rang och hade ca fem missade samtal. Jag ba: ”…”. Känner mig som en stenåldersmänniska.