Etikett: kissie

Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Jag älskar när Kissie tänker till. Detta är alltså inte menat att vara hånfullt, jag tycker seriöst att det är trevligt när Kissie kommer med sina funderingar. Här skriver hon om dejtingsidor för fula.

Men ang sidan igen, fyfan vad töntigt!! Stackarns männsikor som signar upp sig på sidan då? Fatta hur sjukt dåligt dom måste må över sig själva? Dom är inte redo att dejta alls tycker jag, man måste älska sig själv innan någon annan ska kunna göra det. FAKTA!

Jag tycker faktiskt att det är en sjukt bra grej att det finns sidor för människor som vet att de är fula. För face it: man kan vara ful, rent objektivt. Sedan så brukar man hitta något vackert i människor man älskar oavsett, men man kan verkligen ha ett utseende som är oattraktivt för det stora flertalet vid första anblick.

Att man då kan komma till ro med det och ba: ”ok, jag är ful. Nu gör jag det bästa av mitt liv ändå” tycker jag är en himla bra grej. Ens välmående behöver faktiskt inte bygga på hur man uppfattar sitt eget utseende, det finns så mycket annat i livet. På samma sätt som man kan acceptera sina intellektuella tillkortakommanden (vilket jag personligen har svårt att begripa att folk gör, men ok) så kan man också acceptera ett ofördelaktigt utseende.

Kissie försöker få det till att ingen är ful men det fattar väl alla att hon inte tycker. Hon verkar tro att nyckeln till att älska sig själv ligger i alla älska sitt utseende och det är väl lite det som är så sorgligt. Man kan faktiskt komma till ro med sig själv utan att tycka att man är helt perfekt på alla punkter.

Idag är det så jävla tabu att påpeka saker man ogillar med sitt utseende. Så fort man gör det så får man en störtflod av ”nejmen du som är så soet” trots att man verkligen inte har några som helst problem med att vara lite småful eller fet. Folk antar att det spelar så himla himla stor roll hur man ser på sig själv utseendemässigt men för alla så gör det faktiskt inte det. Detta ständiga tjat om att alla är snyggast i världen kan nog vara jävligt kontraproduktivt tror jag, för det befäster bara iden om att utseendet är allt man har.

Jag tänker inte utesluta något för att det inte passar in.

Herregud. Den här människan Lo vill verkligen inte lägga ner.

Poängen är att ni som tror att ni är så unika är en egen sort. Och ni är väldigt många. (Kolla bara alla kommentarer). Det är extremt random att ta kort i speglar.

Nej, jag är inte provocerad. Man ser ju dessa bilder titt som tätt. Det är bara svårt att ta den typen seriöst. Speciellt när någon försöker vara seriös och skriva om politik och samtidigt läser bloggar som Kissies.

Ville bara ge dig en annan synvinkel. Men jag tror inte riktigt att det går in på ett bra tag.

Är det inte konstigt att hon utgår från att jag tycker mig vara ”unik” när jag faktiskt aldrig gjort en grej av det mig veterligen. Men det är väl sånt där man inte märker själv, antar jag. När man försöker för mycket.

Men det roliga med detta är ju att hon inte tycker att man kan vara ”seriös” och skriva om politik och samtidigt läsa Kissies blogg. Mina inlägg om politik måste väl få stå för sig själva? Vad spelar det för roll för innehållet om jag läser Kissies blogg. Det är ju jättekonstigt. Om hon nu tycker innehållet i mina politikinlägg är skit kan hon väl skriva det, men att kritisera mig för själva blandningen känns bara udda.

En sak jag faktiskt eftersträvar med den här bloggen är att visa upp många olika sidor av vem jag är. Det innebär töntiga bilder på blommor och insekter, dagens outfit, politik, feminism och Kissies blogg, som jag faktiskt läser. Det hade ju varit otroligt töntigt, att ta mig själv på för stort allvar och tro att jag är unik att försöka förneka detta. Att langa svador som: ”jag läser ju inte Kissies men…” eller att tycka att jag stod över vissa ämnen som ju ändå är relevanta förvår samtid.

Vissa kanske inte gillar det. Vissa tycker väl att man ska ha en blogg som handla rom något viktigt som politik och sedan endast skriva om det. Men jag är inte sån. Jag tycker om att skriva om allt som intresserar mig och jag vill inte utesluta något för att det inte passar in.

Årets mest provocerande skivomslag.

Kul för Kissies bror Peter att han har gjort en låt. Kul att den verkar vara poppis också.

Nu har jag inte hört låten men jag antar att den är enerverande som fan.

Oavsett: den här bilden på Peter? Är den inte för hemsk. Jag vet inte om det är normalt att bli så provocerad av ett ansikte men för helvete, hans jävla min. Är det nån som står ut med den?

Jag undrar om det var det som var meningen, att göra mig illamående. Eller om det är meningen att han ska se lite fräsig ut.

Ett antiklimax.

Jag måste säga att Kissies nya bloggdesign var lite av ett antiklimax. Bilden på henne i headern var schysst och ”kissiestyle” men jag fattar inte vad den där ”fläcken” i ”tapeten” är och jag tycker att texten var på tok för liten och trist. Jag hade hoppats på mer bling, pratbubblor och shoppingpåsar.

Sen tycker jag att det är lite märkligt att sidomenyn ligger så långt in under headern. Jag tycker ju då att alla delar av bloggen, såväl själva textfältet som headern ska gå kant i kant med varandra. Det ser lite amatörmässigt ut annars.

Jag tycker att Kissie borde skaffa sig bättre samarbetspartners gällande detta.

Märkliga kommateringsfel.

Ett sånt jävla ofog som folk brukar ägna sig åt är följande: tre kommatecken på rad. Alltså som ”…” fast med kommatecken istället.

Det är jättevanligt, speciellt på facebook. Och det är så jävla fult och irriterande. Vad ska det ens betyda?

Men det som är det absolut konstigaste i detta är att det endast är vuxna människor som gör det. Varför är det så? Konstiga och nyskapande felaktigheter i språket är ju annars ungdomarnas territorium, inte sant?

Inte ens Kissie, som inte drar sig för att skriva saker som ”..!?” när hon ska avsluta en mening skriver ”,,,”.

Jag håller tummarna för Kissie.

Jag tycker faktiskt lite synd om Kissie. Inte sådär översittigt ”tycka-synd-om-för-att-hon-är-så-dum-i-huvudet” utan faktiskt genuint.

Sedan hela den där nyheter24-grejen, där hon mordhotade Pascal, så har hon inte fått tillbaks sina annonsörer. Vad hemskt det måste kännas. Så fruktansvärt jobbigt för en människa som lagt hela sin person på det där hemska varumärket som säkert kommer vara en jävla belastning hela hennes liv. Hon har ju inte ens gått ut skolan, liksom.

Jag är faktiskt inte det minsta skadeglad. Jag känner bara genuin medkänsla med Kissie. Jag hoppas bara att det blir bra för henne.

Därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.

Katta Kvack skriver om de så kallade lyckobloggarna. Jag kan väl i stort med henne i själva andemeningen i hennes inlägg, att det vore trist om alla bloggar handlade om att servera en livsstil på rosa moln.

Men hon tar också en en annan sak jag finner intressant.

Jag menar, jag vet att Sandra Beijer har en stor skara besökare, monstruöst många fler än vad jag har, så det kanske ligger något i det, men samtidigt tycker jag att det är intressant att det är just de inlägg där jag ifrågasätter, undrar, och kanske just gnäller som får flest kommentarer, flest likes och utan tvekan flest klick, och när jag frågar vilka inlägg ni tycker bäst om, så är det alltid just den sortens inlägg som som omnämns.

I bloggvärlden så är det antalet besökare som räknas. Det är extremt sällan man hör någon nämna kvaliteten på besökarna. Med majoriteten av alla bloggverktyg kan man endast se antalet besökare och inget mer.

Jag använder Google Analytics när jag kollar min statistik. Jag uppskattar att det är det mest rättvisa statistikverktyget, vilket såklart kan skära i hjärtat.

Med Analytics kan man såklart se hur många besökare man har. Förutom det kan man se hur många som ”studsat” på sidan, alltså varit inne mindre än tio sekunder (det brukar vara strax över hälften för mig, vilket jag tror är ganska genomsnittligt). Jag kan också se hur länge den genomsnittliga besökaren är inne, vilket djup besöket har och en rad andra saker. Jag kan också se vilka besökskällor som levererar vilka sort besökare. Från vissa sidor så stannar nästan ingen kvar längre än tio sekunder, från andra så är genomsnittslängden på besöket uppemot tio minuter, vilket är väldigt länge (tänk själva hur ofta ni läser samma blogg i tio minuter).

Jag tror inte att Kissie brukar komma upp i en genomsnittlig besökslängd på över två minuter ofta, men jag gör det titt som tätt. Det skulle jag säga innebär att kvaliteten på mina besökare är högre, vilket givetvis beror dels på att min blogg inte är så stor och därför inte har så många okynnesbesökare, men också på att innehållet inte är lika lättsmält.

Viktor Barth-kron skrev för en tid sedan en debattartikel om att man bör gräva ner Kissie-ekonomin, där han bland annat menade att annonsörer sällan vet i vilka sammanhang de publiceras på internet eftersom det bara är mängden besökare som räknas. Jag kan inget annat än hålla med. Det är klart det är kul med många läsare, men det finns inget roligare än när folk skriver kommentarer långa som hela inlägg helt enkelt för att de är engagerade i det jag skriver om. Och därför tänker jag aldrig ta bort inlägg om feminism eller politik till förmån för rosa livsstilsmoln.