Ett irrelevant val.

Idag har det cirkulerat ett citat på facebook från ett inlägg av Fredrik Segerfeldt, som handlar om vänsterns ovilja att svara på frågan vilket samhälle man helst skulle välja att leva i, ett jämlikt och fattigt eller ett rikt och mindre jämlikt.

Jag har inga problem med att svara på frågan; jag skulle välja det senare alternativet. Det låter nämligen som en jävla dröm ur ett jämställdhetsperspektiv, en socialistisk utopi. En inkomstskillnad som är så liten är vi extremt långt ifrån, idag handlar det snarare om att vissa tjänar flera miljoner och andra lever ur hand i mun.

Det behöver inte vara millimeterrättvist, i alla fall inte för min del. Det som provocerar med dagens samhälle är att vissa människor vältrar sig i överflöd medan andra inget har. Ett överflöd som dessutom tär på miljön och som ofta har producerats av personer som har det betydligt mycket sämre.

Jag tycker att det är givet att man ska diskutera vad det finns för möjligheter att omfördela samhällets rikedomar. Vissa sätt fungerar såklart mindre bra, men det handlar om att testa sig fram. Jag kan i alla fall säga att om jag fick välja mellan ett samhälle där några få hade väldigt mycket pengar och vissa knappt klarade sig och ett samhälle som visserligen hade mindre pengar i genomsnitt men där fler hade det bra så skulle jag välja det senare. Det har jag inga problem med att stå för.

Nu är det emellertid inte så att man kan välja hur som helst utan man måste ju ha en hållbar metod för att uppnå jämlikhet och det är ju det som är utmaningen just nu.

Politiska livsstilsval.

Folk har ofta åsikter om människor bevekelsegrunder för att gör än det ena, än det andra, beslutet kring hur man ska leva sitt liv. En bevekelsegrund som har extremt låg status är den politiska; att av politiska skäl välja att inte raka sig, leva i relationer på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt anses inte lika bra som att göra detsamma för att man bara råkar föredra det. Ofta när det kommer till just rakning så får man som feminist höra att om man undviker rakning för sin övertygelses skull så är det synd om en, ty man ska inte låta något sådant som politiska övertygelser styra över ens kroppsbehåring.

Jag tycker detta är så märkligt. Det är klart att man inte ska kämpa sig till att leva på ett sätt man inte gillar bara för att man har en viss övertygelse, men annars så tycker jag att just politiska övertygelser är ett utmärkt skäl för att göra olika val i livet. Det är dessutom sällan så att man väljer att till exempel inte raka sig enbart för att man vill göra en politisk poäng, snarare är det så att man har en politisk analys av världen och ens livsval som leder till att man öppnar ögonen inför olika saker. Det är ju inte som att till exempel kroppsbehåring är en feministisk fråga bara för att man ville ha någon symbol att samlas kring, det rör sig ju om att det finns ett faktiskt behov av att skapa en mer tillåtande kultur kring kvinnors kroppsbehåring. Det kommer ju inte ur ingenting.

För mig är det en jättebra bevekelsegrund för att fatta vissa beslut kring min livsstil att det går i samklang med min politiska filosofi. Inte bara för att jag kan gå långt för mina övertygelser utan också för att mina politiska övertygelser baserar sig på min syn på människan som varelse och därför även mig själv. Det är inte så att mina åsikter är helt frikopplade från min människosyn, det är tvärtom så att min syn på människans, samhället och mig själv är nära sammankopplade.

Så när jag säger att jag inte rakar benen delvis på grund av feministisk övertygelse är det snarare så att feminismen som idébygge har hjälpt mig att hitta de val jag vill göra i mitt liv snarare än att jag tvingar mig till det för att uppnå något slags feministiskt ideal. Man kan väl säga att feminismen har hjälpt mig att hitta mig själv bakom alla dessa lager av påtvingade livsstilsval.

Att fira studenten ska vara ett val.

Såhär i studenttider så ser jag tillbaks lite på min egen student, eller snarare då jag skulle ha tagit studenten men inte tog den eftersom jag fick gå ett halvår extra. Studenten är ett sådant jävla gissel, det ska pungas ut med pengar i alla jävla oändlighet och om man inte r med på det ses man som en svikare. Själv var jag redan det svarta fåret i min klass och vi hade fruktansvärt dålig sammanhållning så det var relativt enkelt att undvika men jag minns flera som inte kände att de kunde tacka nej till flak eller studentskiva helt enkelt eftersom kostnaden för de som var kvar skulle öka annars.

Studenten är tiden då allt grupptryck som byggts upp under tre år i gymnasiet kulminerar och tar ut sin fulla makt. Studenten är den tid då det inte finns något medlidande för den som inte har föräldrar som kan punga ut, den som bor själv eller den som helt enkelt bara inte har lust att prioritera.

Jag struntade i flak, mössa och studentskiva, jag var visserligen på slutskivan men det var endast för att min mamma självmant erbjöd sig att betala min biljett. Jag hade på mig en vit klänning som låg inne i garderoben, jag missade champagnefrukost och studentfotning för att jag var för dålig på att kolla upp tiden. Jag hade visserligen studentmottagning hemma hos mig vilket var väldigt trevligt och lyckat, men det var ju med släkt och vänner.

När det begav sig handlade det mest om att jag var förbannat trött och omotiverad på min klass och inte hade sådär otroligt stor lust att spendera mer tid med dem. Men såhär i efterhand kan jag känna att det är skönt att jag inte drogs med i denna studentyra och spenderade enorma summor pengar på en massa onödiga skit som jag nog ändå inte skulle ha uppskattat.

Företagen som slår mynt av studenterna och som uppmuntrar grupptryck med sin tendens att lägga upp sina evenemang på ett vis som gör att det blir dyrare för varje enskild person om färre deltar och dessutom sätta ett krav på otroligt många sålda biljetter (brukar väl ligga på en sisådär 100-150 biljetter). På en liten skola är det ingen ovanlighet att varje enskild elev måste köpa fem-tio biljetter som de sedan måste sälja vidare, något som i princip är en omöjlighet.

Det antas vara viktigt för alla studenter att på riktigt fira att man gått ut gymnasiet och dessutom att göra det genom att dricka sig så sanslöst full och bröla. Man hör alltid argument såsom att ”man bara tar studenten en gång” och det är väl sant, men jag förstår inte hur det kan motivera omkostnader på flera tusen kronor för någon med en månadsinkomst på drygt 1000. Visst, de som har lust och råd kan väl lägga de pengar på att fira men jag hatar när alla andra ska dras in i det för att det är ”så det ska vara”.

Jag minns hur min lärare skickade runt ett mejl till klasserna om att det var dags att anmäla sig och betala för flaket för att det vore osolidariskt med resten av eleverna att inte göra det och hur mitt svar om att jag tyckte det var en direkt oförskämd påtryckning ignorerades. Jag minns hur studentskivsföretag och mössföretag blev insläppta i skolan för att utöva sina förbannade påtryckningar på oss stackars elever. Jag minns hur min dåvarande pojkvän betalade en mindre förmögenhet för skivbiljetter och flak trots att han bodde ensam eftersom han inte pallade tacka nej. Jag minns hur en nära vän till mig betalade närmare 2000 spänn, en helt orimlig summa, för sin mössa med motivationen att man endast tar studenten en gång.

Jag tycker verkligen att man från gymnasieskolornas sida bör slå vakt om elevernas rätt att själva bestämma om de vill delta. Jag tycker inte heller att man ska släppa in vinstdrivande företag att göra reklam för sina produkter och till och med skriva in i schemat när den så kallade mössprovningen ska vara, det är ju bara sjukt! Att delta i studentfestligheter ska vara ett val, inget obligatorium som man ses som en svikare om man struntar i.

Jag föredrar ärligt tvång.

Facebook och deras förbannade timeline gör mig så trött. Jag känner lite såhär att om de nu vill att alla ska använda timeline så är det väl bara att byta för alla användare? Eller så kan de göra det frivilligt på riktigt? Som det ser ut nu så är det skitsvårt att byta tillbaks när man väl fått det och det är ett villkor för en massa applikationer. Som tur är vill jag inte spela Castleville eller något annat liknande så jag slipper, men jag tycker att det är så fånigt att hävda att något är frivilligt samtidigt som man gör allt i sin makt för att människor ska välja det rätta av två olika saker. Inte riktigt så jag definierar frivillighet dårå.

Vi är alla offer.

I någon mening är vi alla offer. Offer för olika omständigheter, som samhället vi lever i eller vår genetik. Vi är offer för fördomar, samhällsdiskurs, uppväxtförhållanden och så vidare. Att förneka detta är faktiskt inget annat än självbedrägeri. Människor är helt enkelt inte öar, vi är beroende av en mängd saker.

När folk säger att de minsann inte är några offer så vill de ofta påskina att de fattar sina egna beslut. Det har jag aldrig förnekat. Däremot är besluten du fattar inte helt fristående eller rationella utan influeras av en mängd olika saker. Om du har influerats till att fatta dåliga beslut, underförstått beslut som skadar dig, så kan du absolut sägas vara ett offer för dessa influenser.

Detta betyder inte att det är omöjligt att slå sig fri, absolut inte. Däremot är det lättare att slå sig fri från skadliga influenser om man är medveten om dem. Om man erkänner att man faktiskt påverkas. För om du lever i illusionen av att du alltid handlar oberoende av din omgivning, att du alltid fattar de bästa besluten utifrån din situation och att du aldrig påverkas att handla på ett sätt som är destruktivt så blir det jävligt svårt att granska dina egna val.

Feminismen säger att människor är offer för en struktur kallad könsmaktsordningen. Detta gör absolut inte att vi inte kan fatta egna beslut, däremot så gör det att vi tenderar att fatta vissa beslut trots att de kanske inte alltid är de bästa. Och nu menar jag inte det ”bästa” utifrån någon slags ide om det goda feministiska samhället där män och kvinnor är precis likadana utan det bästa utifrån sig själv, det som får dig att må bra.

Vi är alla offer för strukturer, men genom att definiera dessa strukturer och analysera våra liv utifrån dem så blir det lättare att slå sig fri, att ta sina egna beslut.

Varför är det så provocerande med nykterism.

En sak som brukar provocera folk sanslöst mycket är nykterister. Jag tror att de flesta som varit i ett sammanhang där människor dricker och någon avstår vet vad jag talar om. Det brukar ofta ifrågasättas på ett ganska aggressivt sätt, detta helt utan att nykteristen ifråga börjat tala om det eller haft åsikter om någon annans drickande.

Jag tror att anledningen till att man blir provocerad av nykterister är att man inte är bekväm med sitt eget drickande. Om man skäms över ett beteende så vill man att alla andra också ska göra detsamma, så att man kan vara mer bekväm med att man gör det själv. Därför är det provocerande men nykterister, för dem visar att man har ett val rörande drickandet.

Om det finns en valmöjlighet är det plötsligt mycket svårare för folk som dricker att vara bekväma med att de gör det. Då måste de gå till sig själva och fråga sig varför de dricker. Det gillar de inte.

Jag tror att om alla visste varför de ägnade sig åt vissa saker och var ärliga med sig själva så skulle det inte upplevas som provocerande att andra människor gör andra livsval. Då skulle man kunna acceptera det mycket enklare. Men alltför många människor går omkring och upprätthåller vanor de egentligen skäms över och tycker är fel, vilket leder till att de blir provocerade av andra som inte lever på samma sätt.

Aktiva val är inte alltings lösning.

Nån jävla moderat skriver en debattartikel om att alla elever måste börja välja skola mer aktivt. Tydligen så är den största skiljelinjen mellan rika och fattiga att rika gör mer överlagda val när det kommer till utbildningar. Om alla gjorde aktiva val så skulle problemet vara löst!

Problemet med följande resonemang är att det inte bara handlar om att välja skola, man måste komma in på skolan man vill gå på också. Tyvärr kan man inte bara välja och vraka som han verkar vilja få det att framstå. Det kommer alltid att finnas de sämsta, och de kommer alltid att gå på dåliga skolor om skolor tillåts vara dåliga.

Bara för att alla har gjort ett ”aktivt val” så berättigar inte det att vissa skolor är så mycket sämre än andra. Med andra ord måste själva skolorna göras om, och det aktiva valet är inte lösningen på det, även om det såklart är moderaternas våta dröm. Ett samhälle där de marginaliserade bara har sin egen bristande beslutsförmåga att skylla.

Misstron på demokrati är bara en naturlig effekt.

Unga människor tror inte på demokrati. Många är villiga att sälja sina röster (min kan nog gå för en tusenlapp) och en av fyra tycker att det vore bra med en stark ledare som kan sätta sig över folkliga val. Detta är skittråkigt, det tycker jag verkligen. Jag har inte heller någon tilltro till demokratin.

Men anledningen till detta är liksom inte att det är fel på vår undervisning, för man matas varje jävla dag med hur viktigt det är med folkliga val och hur onda alla diktaturer är. Anledningen är att politik helt enkelt inte fungerar som den borde idag. Framförallt unga är en väldigt marginaliserad grupp, vi har blivit överkörda av politiker genom att det blir dyrare att plugga, svårare att få trygga anställningar och dyrare att åka kollektivt. Våra kommunikationsmedel blir kringskurna och vår kultur blir olagligförklarad. Det finns en anledning till att unga blir mer och mer extremistiska politiskt och det är inte för att vi av naturen är odugliga.

Politiker lovar andra saker än de faktiskt utför. Politiker avvisar massprotester (som de mot FRA) som vilsna ungdomar som vill ha allt gratis. Politiker ljuger oss rakt upp i ansiktet (bland annat kring kostnaderna för datalagringsdirektivet). Annars så centreras den politiska debatten kring punktskatter som Rut-avdraget och handlar alltför lite om ideologi eller övergripande mål.

Om jag visste att jag röstade på ett parti eller en person som faktiskt skulle försöka genomdriva sin sak så skulle jag vara nöjd. Om jag visste att inte bara det jag skriver på min valsedel utan även det jag protesterar mot på gatorna räknades som en del av folkets röst så skulle jag vara nöjd. Men det är inte så idag, och då kan jag ärligt talat känna att det vore bättre med en människa som har makt att sätta igång stora reformer utan att behöva kohandla om minsta lilla grej.

Det är tråkigt att man inte kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att bli jämförd med Fredrik Reinfeldt.

Lady Dahmer skrev ett inlägg om att man är delvis ansvarig för sin egen lycka och i kommentarsfältet skriver folk att hon har samma inställning som nya moderaterna.

Jag kan inte säga att jag helt håller med. Inställningen du uttrycker osar samma typ av värderingar som den sittande regeringen uttrycker om att de som misslyckas bara inte har ansträngt sig nog mycket…

…Ditt inlägg osar av värderingarna ”om det går dåligt i livet är det alltid ditt fel” rätta mig gärna om jag missuppfattat dig men den typen av resonemang är ett slag i ansiktet på alla som har ingen eller mycket liten möjlighet att förbättra sin situation. För oavsett vad nya moderaterna säger så kan alla inte bli egna företagare, eller akademiker eller bo i villa (och nej, jag är inte bara avundsjuk eller bitter, jag är nöjd med mitt liv, går på universitetet, har extrajobb och ett förstahandskontrakt vilket är mycket mer än många andra i min ålder har, men jag har också solidaritet och kan se samhället från ett ovanperspektiv).

Eller kanske såhär:

Så besviken jag blir! Lady Dahmer, som har så sunda åsikter om genus och – vad det verkat hittills – i övrigt också, skriver ett sådant här PRO-Allians-inlägg. Alla de strukturer och orättvisor som finns när vi talar om kön, de finns ju även bland klass, etnicitet m.m. Jag förstår faktiskt inte alls attityden i det här inlägget.

Det roliga med detta är att hennes inlägg handlar om att hon har gjort val i livet som har tagit henne till den sitaution hon är i idag. Att hon har kommit från jobbiga förhålladen, gått på soc och haft det allmänt jävligt, men att hon har jobbat mycket för att vara där hon är idag. Hon skriver att ingen har kommit och gett dem vad de har utan att de har fixat det själva, och det får man väl tro på.

Jag blir ofta jävligt nedslagen av den individualism som präglar vårt samhälle idag. Denna ”skyll dig själv”-attityd som präglar det politiska samtalet. Men samtidigt: det finns något som heter personligt ansvar och man kan skaffa sig kontroll över sin situation. Speciellt i Sverige, där hög utbildning är gratis och där det finns ett socialt skyddsnät. Det är inte som att vi lever i en liten by i Uganda där den enda tillgängliga anställningen är på ett bomullsplantage som man blir steril av att jobba på.

Det är tråkigt att man inte längre kan yppa ett ord om personligt ansvar utan att folk jämför en med Fredrik Reinfeldt. Det är ju inte som att Lady Dahmer har haft det bra förspänt. Det är liksom inte som att socialbidrag är något överklassen brukar ägna sig åt. Och att då komma och snacka om att det bara är strukturer som tagit henne dit hon är idag är fan i mig ett hån.

Människan påverkas av bakgrund, strukturer, klass, etnicitet och allt möjligt. Men hon påverkar också sig själv och sin egen situation. Och det är viktigt att man kan se båda delarna för om vi hade ett samhälle där struktur var det enda vi trodde kunde påverka våra liv så skulle det troligen vara ett otroligt allienerande samhälle. Vem vill få tryckt i ansiktet att de inte har någon makt över sin situation och att man aldrig kan göra något för att hjälpa sig själv utan att allt beror på samhället.

Troligen vill folk höra det lika lite som folk vill höra att allt pissigt som sker i deras liv är deras eget fel eftersom de inte var tillräckligt positiva.

Fredde R snackar skit.

Jag antar att ingen med minsta koll har missat att den socialdemokratiska valberedningens förslag är Håkan Juholt, som tydligen är ”en bra kille”(kul att använda ordet ”kille” i kontexten, tycker jag). Jag visste inte vem han var, men tycker att det är festligt att han ser ut som supermario.

Fredrik Reinfeldt tycker det är trist att Juholt har uttalat sig emot förnyelse.

Nu ser Socialdemokraterna ut att välja en partiledare som aggressivt talar emot idéer om förnyelse.

Det roliga med detta är att det Håkan Juholt har sagt om förnyelse har varit följande citat i en bok:

Jag är så satans trött på dessa närmast religiösa utropen på ’förnyelse’.

Om det är aggressivt vette fan, vissa människor är ju otroligt lättstötta. Men Juholt har ju fan i mig rätt! Det är ju fruktansvärt detta tjat om förnyelse som helt saknar ideologisk grund och verklighetsförankring. Klart man ska uppdatera sig, men man behöver inte bli historielös för det. Och Juholt har mycket riktigt förklarat sitt uttalande senare.

Förnyelse är naturligt för ett parti. Men den ska fyllas med innehåll. Man måste konkretisera. Men det är helt klart att framgång beror på förmågan till förändring och förnyelse.

Förnyelse i all ära men nog fan borde det vara viktigare att faktiskt ha en genomtänkt och bra politik.