Månad: september 2012

Spegelfri zon.

När jag flyttade in i mitt nya ”rum” så skulle jag bestämma om min garderob skulle vändas inåt eller utåt min del (det är en del av vardagsrummet som avgränsas med bokhyllor och garderob). Efter ett tag kom jag fram till: nej. Anledningen: garderoben hade en spegel på dörren och jag vill verkligen inte ha spegel på rummet. Jag har bott ett rum med en hel jävla spegelvägg ett år, sedan har jag bott i föräldrahemmet där jag också har en spegel med direkt anslutning till sägen.

Det är inte så att jag är missnöjd med mitt utseende, jag trivs ganska bra med det. Inte heller är det så att jag inte bryr mig, det vore lögn att säga det. Men det är så skönt att slippa denna ständiga påminnelse om hur man ser ut. Jag har ingen lust att ständigt vara självmedveten längre, jag vill ha en spegelfri zon helt enkelt. Nu kan jag välja när jag har lust att kolla mig i spegeln och så kan jag bekvämt strunta i hur jag ser ut resten av all tid.

Om att tvingas till ytlighet.

Blondinbella har skrivit ett inlägg om att hon förväntas posera med läppglans och spegel efter att hon har gjort en intervju om sin karriär och sitt mående. Hon är såklart irriterad, med all rätta. Jag skulle också bli gruvligt irriterad över ett så oprofessionellt agerande från fotografens sida, att helt sonika utgå från att man pratat om ”skönhet” när man i själva verket inte har en aning. Man kan ju tycka att en professionell fotograf bör ha någon slags koll på i alla fall temat för artikeln hen ska fota, men uppenbarligen ansåg fotografen inte dig behöva kolla upp sådant innan eftersom det bara är att slänga in lite läppglans när man ska fota en bloggbrud.

Blondinbella är knappast en person som ofta figurerar i den typen av sammanhang, men många antar att hon gör det eftersom hon har fått det ryktet kring sig. Jag kan verkligen begripa att det är frustrerande att alltid bli tagen för att vara en ytlig tjej när man gör så otroligt mycket annat i livet.

Men i kommentarsfältet låter man henne veta att det har hon ingen rätt att vara, frustrerad alltså:

Det var väl inte så konstigt att han tyckte att en sådan billig bild passade dig, med tanke på ditt porriga utvik tidigare i år.

Enda dagen vill du visa dig helnaken, andra dagen vill du bli tagen på allvar? Det funkar inte så gumman, som man bäddar får man ligga.

Eller denna:

Antar att fotografen sett dina sexbilder från “Size Me”, inte så konstigt om han trodde att du var “en sån tjej” precis… Du är ju mest känd för den bilden, och dina otaliga “oj, jag råkade putta upp brösten i kameran” bilder du har på bloggen.

Karriärkvinna är inte det första man tänker på tyvärr… vet många killar som kollar din blogg ENBART för att få se dina bröst på dina utmanande bilder. Läppglans och “ta mig i håret” bilder känns väl rätt passande då.

Tja, min uppfattning är att just ”karriärkvinna” är ungefär vad man tänker när man tänker på Blondinbella.

Detta är tyvärr en ganska vanlig inställning. Om man en gång har gjort ett utvik har man kasserat sina chanser att kunna bli tagen på allvar i framtiden. Det spelar ingen roll i vilket syfte man gjorde utviket, om man ägnar sig åt en miljon andra saker i livet eller om det helt enkelt bara inte har ett piss med saken att göra. Jag tänker på att jag själv brukade outfitblogga en gång i tiden, och ibland lägger upp egobilder, skulle det göra att jag inte kan förvänta mig att bli bedömd efter vad jag gör i andra sammanhang?

En kvinna kan ägna sig åt en massa olika saker, om bara en av dem inkluderar ytlighet så anses detta stort nog för att vara talande för hela hennes person. Jag blir så trött, men ändå glad att Blondinbella har vett att ryta ifrån och skriva om det. Jag tror det betyder mycket.

Att göra nytta.

Ibland definierar folk att ”göra nytta i samhället” som att uppbära en skattegrundande inkomst. Visst är det så att det tillför något till samhället att betala skatt, men borde inte även naturen på det arbete man utför räknas in i det hela?

Om man bara räknade med de skattekronor man betalade in så skulle ju det enda som räknades vara hur hög lön man hade, och den som hade högst lön skulle således göra mest nytta, även om denna lön kom ifrån något totalt onyttigt eller rentav skadligt för samhället. Jag tänker till exempel att en undersköterska gör mer nytta i samhället än en person som jobbar med att göra reklam.

Jag är så trött på hela diskursen kring ”hederligt arbete” som något som främst handlar om den lön man uppbär och att man betalar skatt. Spelar det ingen roll vilket arbete man utför? Tydligen inte i ett samhälle som har en närmast religiös syn på arbete, eller snarare jobb. Det vill säga vad någon annan kan tänka sig att betala för att någon ska utföra.

Som om man var tvungen att välja mellan djur och människor.

Ibland när man diskuterar vegetarianism med människor så brukar de anföra någon slags perspektiv som bygger på att djurrätt är människofientligt eftersom det är att prioritera djur framför människor. Jag tänker att en absolut majoritet av alla djurrättsintresserade personer skulle välja att döda ett djur om de var tvungna att välja mellan att döda ett djur och döda en människa. Nu är det emellertid ytterst sällan så verkligheten ser ut, det tenderar inte att vara så att du måste välja mellan att låta något levande dö.

Det kan till och med vara så att ett djurrättsperspektiv faktiskt kan göra det bättre för människor. Djurhållningsindustrin är dels miljöfarlig, dels ineffektiv för att producera mat om man jämför med att odla istället. Dessutom finns det ju belägg för att en vegetarisk kost eller i alla fall en kost med mindre kött i är nyttigare

Jag blir grymt irriterad när människor försöker misskreditera djurrättsrörelsen på dessa grunder. Som om det var nödvändigt för mänskligt liv att äta kött, framförallt i den utsträckningen som vi gör idag. Som om man alltid var tvungen att välja mellan djur och människor. Som om man helt enkelt inte kunde anstränga sig för att allt levande ska ha det så bra som möjligt.