Månad: september 2012

Individanpassning av skolan.

”Individanpassa utbildningen” är ett rop man ofta hör från borgerliga ungdomsförbund. Detta begrepp, individanpassning, bär med sig många löften. Man ska inte bli sedd som ett kollektiv, utan som individer, en ska få den hjälp man behöver som individ, en ska kunna läsa in ämnen i sin egen takt och på sina villkor och så vidare.

Jag är helt för individanpassning, jag tycker att alla elever ska kunna få uppgifter som stimulerar dem om de ligger före eller stöd om de ligger efter. Frågan är hur denna individanpassning ska genomföras. När man ställer den frågan så brukar det bli mer oklart, ofta mummel om att alla ska få välja skola själva efter vad som passar dem och så vidare. Jag ställer mig inte emot det fria skolvalet, men jag tycker att en måste se att det i sig inte gör skolan mer individanpassad för alla. Det finns en massa skolor som inte klarar av att möta elevers individuella behov och när fler elever med olika psykiska eller sociala problem hamnar där så kommer såklart skolans förmåga att möta deras behov minska.

I en bra skola så finns det resurser för att hjälpa alla elever, antingen med att få stimulans och nya spännande uppgifter eller att få hjälp. På en bra skola finns också en vilja att hjälpa elever som av olika skäl behöver individuella skolplaner. Jag tycker att alla skolor ska ha möjlighet att möta elevers individuella behov, dock givetvis inom rimlighetens och nödvändighetens gränser (jag tycker till exempel att det är viktigare att en lägger resurser på någon som på grund av livskris behöver en individuell skolplan än på någon som behöver det för att kunna driva företag vid sidan om). Jag tycker inte att individanpassningen ska vara något som bara kommer de som pluggar på fina skolor till del, utan jag tycker att det ska finnas för alla.

Jag får ett intryck när vissa pratar om individanpassning att de tänker sig skolan som ett antal lektioner, föreläsningar och workshops som ständigt finns tillgängliga och som en kan välja att ta del av när det behagar. En ska vara medveten om att denna typ av upplägg absolut inte är det bästa för alla, vissa personer har helt enkelt ett individuellt behov av en mer uppstyrd planering. Människor som är ambitiösa, studievana och har förmåga att planera trivs säkert bättre i en sådan skolmiljö, medan andra har ett större behov av att någon faktiskt säger åt dem vad de ska göra.

Individanpassningen låter fint och eftersträvansvärt, speciellt i den ideologi vi idag är omslutna av. Rent krasst är det nog ingen som tycker att individanpassning skulle vara något dåligt. Frågan är bara hur denna individanpassning ska ske och vilka som ska få ta del av den. Jag tror, i grund och botten, att det enda sättet att höja skolans möjligheter att möta elevers individuella behov är att öka deras resurser. Det spelar ingen roll om det står i skolplanen eller om det finns en formell modell för att elevers behov ska kunna mötas om det bara finns en lärare på 20-30 elever. Det är helt enkelt omöjligt att ”individanpassa” undervisningen för alla under de omständigheterna.

Till kränkthetens försvar.

Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.

En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.

Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.

En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.

Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?

Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.

En evig jävla kamp.

Ibland hävdar folk att de behandlar folk lika oavsett kön, hudfärg och så vidare. Att de är fördomsfria, helt enkelt. Detta är uppenbarligen bullshit, för ingen människa har en fördomsfri inställning till sin omvärld.

Att försöka vara fördomsfri är ett sisyfosarbete som icke desto mindre måste utföras. Jag tänker dagligen på vilka delar av mitt beteende som är sexistiskt, rasistiskt och så vidare och det finns så många saker jag slutat säga, så många begrepp jag slutat använda och så vidare efter insikten om att även detta bidrar till samhällsideologin.

För vissa känns det kanske skrämmande att ge sig i kast med att upptäcka sina egna fördomar, en kanske är rädd för vad man ska hitta. En kanske också är rädd för att det ska kännas meningslöst eftersom arbetet aldrig blir färdigt. Men en måste väl ändå begripa att det finns grader i helvetet, och att människor faktiskt kan vara mer eller mindre fördomsfulla.

Ibland skriver folk till mig att jag ska sluta klaga på sexism, rasism, klassförakt och så vidare eftersom jag själv också bär på dessa förställningar. Ja, det gör jag, men jag försöker faktiskt göra något åt dem. Argumentet att alla är lika goda kålsupare för att alla har fördomar är så kasst att jag smäller av. Alla har vi problem, det som skiljer människor från varandra i frågan är viljan att ta ansvar för hur ens agerande påverkar världen. Vissa människor är uppenbarligen helt ointresserade av detta.

Jag tänker mig att folk resonerar ungefär såhär: ”men ska en aldrig få slappna av för den där jävla pk-maffian” och svaret är, ärligt talat, nej. Det är klart att man inte kan ”slappna av” och vara lite sexistiskt på söndagar. Varför? För att denna sexism drabbar andra. Det är ingen isolerad företeelse, utan sker i en samhällelig kontext och bygger på denna, bygger på toleransen för sexism och skapar idén om att det är okej” någon gång ibland så länge en ”egentligen” är emot det.

Det viktigaste i mina ögon är att aldrig någonsin hävda ansvarsfrihet. Visst gör en fel ibland, och man är ingen hemsk människa för det. Men när någon påpekar att ens beteende förstärker vissa strukturer så är undanflykten ”men jag är ju inte sådan egentligen”/”ska man aldrig få chilla”/”alla har fördomar” helt enkelt otillräcklig. Det finns inget (fördomsfritt) ”inre jag” som en kan hävda när en agerar fördomsfullt, det är avtrycket du gör på världen som räknas. Du kan inte ”egentligen” vara till exempel antisexistiskt och samtidigt medvetet praktisera sexism!

Alla jävla debatter.

Nu kanske detta verkar konstigt för den som läser min blogg, men jag är så trött så trött på alla jävla ”debatter” som finns där ute i världen. Jag är ju ändå en del av den så kallade ”tyckeliten”, det vill säga: folk vill att jag ska ”debattera” saker i deras program, radioinslag, tidning och så vidare. Ibland får jag förslag som passar mig utmärkt och som går i linje med vad jag är bra på, ibland får jag helt absurda förfrågningar som berör saker jag över huvud taget inte har en jävla aning om, men som jag kanske har skrivit om på bloggen typ en gång. Nu är jag  inte särskilt känd, men jag tycker mig ändå ha sett en del av detta att folk hör av sig till första bästa när de vill att någon ska ”debattera” något och egentligen inte bryr sig om den personen har någon slags legitimitet att uttala sig i frågan utöver att hen vill uttala sig, att hen tycker något.

Jag tänker på Hermanssons inlägg om att detta angående Hen-debatten:

Alla vill prata om genus. Även männen utan hjärna, männen med lite hjärna och ibland vissa kvinder utan insikt. Detta är ett problem uppdelat i olika omgångar. Det handlar inte om att ”tycka till”, du måste ha kunskap och analys.

Det är en sak att blogga om något en har lite kunskap om (förutsatt att en är tydlig med det) och att bli inbjuden (och ställa upp) i ett jävla debattprogram, eller skriva en debattartikel eller whatever. I de sammanhangen så förväntar sig människor att personen som sitter där faktiskt har något att komma med, åtminstone någon slags insatthet i frågan och debatten som förts kring den. Om jag ser eller hör en debatt om ”hen” så förväntar jag mig högre nivå på argumenten än att ”hen låter som höna”. Jag tycker att jag ska kunna förvänta mig högre intellektuell nivå i debatten i till exempel Svt Debatt än på twitter, men dessvärre är det inte så.

Grejen är den att det finns en massa personer som vill synas och därför är det helt naturligt att vissa tackar ja även om en inte är så kunnig. Vad jag däremot tycker är konstigt är att det inte finns ett striktare urval inom tv, radio och så vidare för vem som får ta plats där. Nu menar jag inte att alla måste ha läst ämnet de pratar om på högskolan eller så, men jag tycker att det blir absurt när alla en människas åsikter plötsligt ses som legitima och värda att ha med i debatt bara för att hen är aktiv i samhällsdebatten på annat håll, alternativt känd eller bara för att hen ”har en åsikt” rakt av. Det är så satans tröttsamt.

Ta nu inte detta som att jag inte bryr mig om vad ”vanligt folk” tycker och tänker om saker och ting, det är såklart jätteviktigt. Grejen är inte att vissa personers åsikter är oviktiga, grejen är att när en för en debatt om något så måste det finnas mer underlag än slentrianmässigt tyckande. Det viktiga är inte vem som bjuds in utan vad de bjuds in för. Om man bjuder in till exempel Zytomierska för att debattera LCHF så ska man kanske inte låtsas att hen har kunskap nog för att göra uttalanden som ”90 % av jordens befolkning vill gå ner i vikt”, däremot om hen bara hade blivit inbjuden i egenskap av ”person som går på LCHF” (vad nu det ska vara bra för) så hade saken varit en annan, men grejen är att hen bjuds in i egenskap av någon slags expert (eller i alla fall uttalar sig som om hen vore det).

En grej som också hör till detta är tendensen som finns att när ett ämne debatteras så ska fan alla ha en åsikt om saken. Det är så otroligt lätt att dras med i detta när man spenderar så mycket tid på till exempel twitter som jag gör. Om alla börjar snacka om en grej så blir jag såklart också intresserad, och sedan står man där och har en åsikt om något man egentligen inte vet eller bryr sig ett skit om. Jag har på sista tiden försökt dra mig bort från detta så mycket som möjligt. Jag orkar inte vara en person som bara producerar ännu en generisk åsikt om de ämnen som alla andra redan producerat en åsikt om. Jag orkar inte tycka något om varenda liten grej som dyker upp.

Studietankar.

Sitter här med sedvanlig framtidsångest och försöker komma underfund med vad jag ska läsa nästa termin. Funderar seriöst på att ta en kurs i kreativt skrivande eller journalistik. Det som får mig att tveka är två saker: 1.) nyttogrejen. Jag bara tycker inte att det känns ”vettigt” att skriva ett halvår och 2.) rädslan för misslyckande. Jag identifierar mig så jävla mycket med skrivandet och det skulle kännas så jobbigt om jag inte pallade med. Tänk om jag förlorar lusten helt.

Högst oklar borgerlig argumentation.

Gudmundson har skrivit en högst oklar ledare om att punkare egentligen borde ha röstat borgerligt. Grunden för det hela är en enkät som skickats ut till ett antal gamla punkare som visare att medelklassen var överrepresenterad inom denna subkultur:

Lektor Dannefjord har skickat en enkät till nästan 300 av de gamla punkarna. Svaren kan förvåna. ”Det vi vet nu är att punken bestod av fler från den övre medelklassen än från arbetarklassen”

Det hävdas också att det med grund i detta är en efterhandskonstruktion att beskriva punken som en vänsterrörelse. För är man medelklass kan en inte vara vänster? Och framförallt: att dessa personer idag har en medelklasstatus säger ju absolut ingenting om deras status då.

Jag tänker på min egen situation idag: jag kommer från medelklassen och det är kanske även där jag hamnar, men idag så har jag absolut något att tjäna på att det först en mer vänstervriden politik i detta land. Det gynnar, för tillfället, mina intressen. Inte för att jag nödvändigtvis hade haft andra åsikter om jag var i en annan position, men jag tycker ändå att det är viktigt att begripa att även människor som kommer från medelklass eller landar i medelklass kan ha eller kan ha haft ett intresse av vänsterpolitik. Det kan ju rentav vara så att anledningen till att de kan vara medelklass är den vänsterpolitik de själva kämpat för! Jag säger inte att det är så, men det är helt klart en möjlighet.

Den enkla slutsatsen är att den som gillar bångstyriga kulturella uttryck och vill se mer av dessa gör bäst i att förespråka en politik som gynnar framväxten av en solid medelklass. Om punkarna – eller proggarna – hade fått styra hade de aldrig funnits.

Här kommer dock den största oklarheten: sen när är ”solid medelklass” det enda sättet man skulle kunna ha bångstyriga kulturella uttryck på? Jag vill ju ha ett samhälle där eget kulturskapande, såsom ”bångstyriga kulturella uttryck”, inte är något som bara finns tillgängligt för en viss klass. En kan ju såklart tänka sig ett samhälle där alla är medelklass, men då skulle ju hela klassbegreppet bli överflödigt. Klassbegreppet bygger ju på att det finns åtskillnader mellan olika klasser. Att en är emot klassamhället handlar ju inte om att en är emot medelklassen som sådan, det handlar ju om att vara emot ojämlikheten och i vissa fall ägandeformerna för produktionsmedlen.

Och framförallt: sen när har borgerlig politik gynnat framväxten av en ”solid medelklass”. Det som har skapat den stora medelklassen i Sverige idag är väl snarare socialdemokratisk politik?

Slutsatsen är att detta måste vara bland det mest oklara jag läst från en borgerlig ledarsida. Vad fan ägnar de sig åt där på Svd egentligen?

Rationaliserandet av ojämlikhet.

Läser att det för närvarande finns en genomsnittlig löneskillnad på 60 000 kronor om året mellan en man och en kvinna. Ofta när det diskuteras löneskillnader mellan män och kvinnor så får en höra att det ”förklarliga” gapet inte alls är så stort, alltså den löneskillnaden som finns kvar när en räknar bort faktorer som lönenivåer i olika branscher, ledighet och så vidare. Argumentet verkar vara att så länge det inte rör sig om ”ren” lönediskriminering som alltså är när en kvinna och en man utför samma jobb på samma arbetsplats, med samma erfarenhet och så vidare, så är det ”okej”.

Hur kan en inte inse det problematiska i att män i snitt tjänar 2-3 månadslöner mer om året? Hur kan en inte se att det är ett jämställdhetsproblem? 60 000 är väldigt mycket pengar, och sett på en samhällelig nivå så ger detta män som grupp betydligt mycket mer makt, eftersom pengar i dagens samhälle i princip är ekvivalent med makt.

Jag blir så matt på allt detta rationaliserande av denna typ av ojämlikhet. Människor är helt desperata efter att finna olika förklaringar till att det är såhär, som inte inkluderar strukturellt förtryck av kvinnor. Nåja, oavsett vad löneskillnaderna i grunden beror på så är det ett faktum att de leder till maktobalans varför det är mycket relevant att vi undersöker hur vi ska komma till bukt med detta problem. När folk vill stoppa detta genom att hålla på att teoretisera in absurdum om vilka andra eventuella förklaringar som finns utöver strukturellt förtryck av kvinnor så är det något som hindrar en utveckling framåt.

Om att prioritera.

Tycker detta inlägg hos Hej Sonja är fantastiskt. Det här med mat alltså, det gör mig så trött. Det är ett sånt jävla käbbel fram och tillbaks om vilka märken som är nyttigaste, miljövänligast och så vidare. Samtidigt äter vi mer kött och mejeriprodukter än vi någonsin gjort, vilket ju är välkänt problematiskt för miljön.

Sonja beskriver den goda matens löfte såhär:

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Hela mathetsen tycker jag är ett utmärkt exempel på hur en har lyckats dels individualisera miljöfrågan, men också hur den används för att skuldbelägg de som inte har möjlighet att leva upp till det. För mat är ju faktiskt en ekonomisk fråga. Det sägs att en ”alltid” bör prioritera bra mat, speciellt om en har barn. Det behöver tydligen inte vara dyrt, bara en lagar den hemma själv. Att en massa människor båda saknar kapital och energi till ”bra mat” finns nog inte ens i vissa personers sinnesvärld, för dem är det något en ”alltid kan prioritera”.

Jag tycker det är intressant detta hur frågor som faktiskt handlar om möjligheter görs till frågor om prioriteringar. Träning och mat är typexemplen. Alltså, det är klart de flesta kan köra en löprunda efter jobbet, liksom de flesta kan fixa bra mat trots tight ekonomi och två barn en är ensam om att ta hand om, men möjligheterna ser annorlunda ut för olika personer.

Konsumismen kan inte försvaras i feminismens namn.

Fick två intressanta kommentarer angående mitt inlägg om Den endimensionella kvinnan och att allt kan vara feminism idag. Dels denna om Twilight:

Det du beskriver angående rakade ben påminner mig om när Stephenie Meyer försökte påstå att Twilight var feministisk, eftersom feminism tydligen handlar om ”kvinnors frihet att välja”, och att Bella därför var en feministisk karaktär eftersom hon fick göra ett fritt, opåverkat val. Vilket ju i princip betyder att alla ”fria val” som kvinnor gör per automatik blir feministiska.

Men också denna om Satc från Lo:

Som den där krönikan där författaren påstod att det var en ytterst feministisk handling att köpa jättedyra väskor eller skor som Carrie i Sex and the city, hittar den inte nu men vet att den skrevs någon gång strax innan första SATC-filmen.

Dessa båda grejer ringar in ganska bra det jag ville säga med inlägget, det vill säga hur man berättigar typ allt som kvinnor ägnar sig åt med att det är feministiskt.

Lo anförde också en teori kring varför det kan vara såhär:

Ja, det är ju absurt att tänka så, men motsatsen är ju minst lika absurd, som den hardcore radikalfeminismen där kvinnor som ligger med män är könsförärade och det finns tydliga regler som en ”riktig feminist” måste förhålla sig till där allt som kan tänkas tillhöra den patriarkala mainstreamkulturen är ett no no och ”Problematic!” (tänker på det som de driver med på den här sidan: http://isthisfeminist.tumblr.com/ ).

Och med tanke på hur både de patriarkala strukturerna samt den radikalfeminism vi nyss lämnat bakom oss tyck(te)s vilja säga åt kvinnor hur de bör leva sina liv och vad som inte är passande så förstår jag om vissa av de moderna feministerna slår bakut och ser det som feminism att få välja precis vad de vill..

Jag tycker att detta ”säga åt kvinnor ur de bör leva sina liv” är intressant som begrepp. Jag har såklart en massa idéer om hur alla människor ska leva sina liv, eftersom jag har en övergripande idé om hur jag vill att samhället ska se ut, och samhället består ju av människor. Detta betyder inte att jag vill hålla på med en massa pekpinnar, däremot tycker jag att det är jätteviktigt att man problematiserar varför människor gör vissa val. Jag blir såklart också irriterad på att folk alltid ska klassa feminister som ”bra” eller ”dåliga” utifrån sina levnadsvanor. Som om det viktiga var om den enskilda personen rakar benen eller ej, inte jämställdheten i samhället i stort.

Jag tycker däremot inte att en ska gå i fällan att kalla något feministiskt bara för att det kan betraktas som ofeministiskt att fördöma det. Jag är helt medveten om problemet i att kvinnors livsval alltid är föremål för betydligt mycket större debatt än mäns dito. Jag har ju till exempel skrivit om jämställdhetsproblemet i att det alltid är kvinnlig kodad konsumtion som framställs som slösaktig och onödig och utifrån den bakgrunden kan jag absolut gå med på att det är ofeministiskt att ensidigt klanka ner på kvinnligt kodad konsumtion, speciellt om det görs på det typiskt sexistiska sätt som brukar förekomma (typ förlöjligande/förminskande, reducerande av hela resten av personen och så vidare). Däremot tycker jag inte att det är feministiskt att ägna sig åt eller försvara detta bara för att det är ofeministiskt att ensidigt fokusera på det.

Problemet med konsumismen är ju inte främst ett feministiskt problem, utan att problem för typ alla grupper i samhället. Man kan gott vara feminist och konsumera en jävla massa och det är väl egentligen inget jag tänker bråka om (mer än jag bråkar om överkonsumtion i stort). Problemet uppstår när feminismen används som en ursäkt för att slippa göra avkall på vissa saker enligt modellen: ”varför är det alltid kvinnor som ska ifrågasättas/begränsas?”. Det går alldeles utmärkt att vara feminist och emot konsumism, det går alldeles utmärkt att förkasta kvinnor som ägnar sig åt konsumism, speciellt om de gör det i feminismens namn.