framsteg – Fanny Åström

Vi borde fira feminismens framsteg.

Imorgon är det internationella kvinnodagen och i samband med detta dyker det alltid upp en massa diskussion kring huruvida vi ska ”fira” denna dag, om det är okej att säga grattis och så vidare. Många verkar vara av åsikten att det absolut inte finns något att fira eller säga grattis till eftersom samhället inte är jämställt.

Jag tycker att det är tråkigt att läsa text efter text om att det minsann inte alls finns något att fira och att detta är en dag vi ska tänka på smärta och lidande och så vidare. Givetvis ska vi göra det, det handlar ju om feminism som ju handlar om att bryta kvinnoförtryck, men jag tycker också att vi ska ta denna dag för att påminna oss om vår styrka och allt vi har åstadkommit. Detta är faktiskt något att fira. Feminismen har nått åtskilliga framsteg och lever idag vidare, detta är något vi bör fira.

Jag tror det finns en risk i att ständigt bara peka på allting som går och gått dåligt, alla sätt feminismen motarbetats och motarbetas på. Jag antar att de en vill säga är att slaget inte är vunnet, att kampen inte är över, men tyvärr slår det ofta över i resignation inför patriarkatets vidrigheter. Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta fram de strider vi faktiskt vunnit, för sådana finns det ju gott om. Jag tror att vi måste bli bättre på att blicka tillbaks och se på hur vi kämpat innan, vad som funkat och inte funkat.

Jag tycker att vi borde fira internationella kvinnodagen, jag tycker att vi borde säga grattis till andra feminister för den kamp de lyckas utföra och de segrar de lyckas vinna. Sedan ska det såklart inte övergå i någon glädjeyra där vi inbillar oss att striden är vunnen, men jag tror att det går att fira framstegen och ändå erkänna att det finns mycket mycket kvar som behöver göras.

Feministpepp.

Så jävla peppande det är att läsa era feministiska framsteg i vardagen. Väldigt mycket handlar om utseende, sminkande, benrakande, bantning och så vidare. För mig är det viktigt att belysa att detta verkligen är en väldigt viktig del av många kvinnors liv, och att det betyder mycket att få verktyg att bryta sig ut ur sådana normer. Att det inte bara är en ”skitsak” som vissa vill få det till och inte heller något beständigt som folk alltid kommer bry sig en massa om. Det är fullt möjligt att förändra och det är viktigt att förändra, för det handlar om makten över den egna kroppen, om att få finnas till för sig egen skull och inte någon annans.

Annat handlar om internaliserat kvinnohat, om att sluta nedvärdera kvinnlig vänskap och kvinnliga intressen, som till exempel Julia skriver (hoppas det är okej att jag citerar, säg till annars):

Det har fått mig att uppskatta mina vänner så otroligt mycket. Jag är tjej och umgås i princip bara med tjejer, och tidigare hade jag något jättefånigt komplex över att jag inte hängde så mycket med killar. Skröt gärna om mina enstaka killkompisar osv. Nu uppskattar jag mina kvinnliga kompisar så otroligt mycket mer. Det har inte bara hänt mig utan hela vår gruppdynamik har förändrats åt det hållet, och nu prioriterar, bekräftar och uppmuntrar vi varandra mycket mer. Det är jag jätteglad över.

Detta med internaliserat kvinnohat har varit en sjukt viktig grej för mig personligen, eftersom jag länge identifierade mig mer med olika manligt kodade positivt laddade saker som ”rationalitet”. Detta fick dock ett stopp när jag blev deprimerad och betedde mig ”irrationellt” och ”kvinnligt”, speciellt inför min dåvarande partner. Det gick liksom inte att upprätthålla bilden av att vara känslomässigt ”stark” och ”rationell” (känslobefriad) som jag så länge (helt felaktigt) hade närt. Skammen jag kände inför mitt agerande då var helt otrolig, och gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att hantera hur jag mådde. Idag när jag mår dåligt skäms jag aldrig, vilket gör det så mycket enklare att hantera känslodippar. Visst, det suger fortfarande och allting sånt, men jag slipper i alla fall känna skam över det, och det är ett jävligt stort framsteg.

Det är så kul att läsa om hur feminismen har hjälpt människor och det är så skönt att tänka på hur den hjälpt en själv. Det ger lite mening åt all strävan helt enkelt, och det betyder väldigt mycket.

Feministiska framsteg.

När jag gick förbi detta ”erbjudande” i mataffären så kände jag mig bara så himla glad och tacksam över att det inte längre berör mig. Jag behöver inte bry mig om rakhyvlar längre, jag behöver inte står där och överväga om jag ska köpa eller inte för ”det är ju billigt och en använder dem ju ändå någon gång”.

Mensen kom för ett par dagar sedan och jag blodade ner hela sängen under natten. Vaknade i en pöl av blod, reste mig upp och det rann längst med benet och droppade på golvet. Jobbigt såklart, men tänkte inte en tanke på att det var något jag skulle skämmas över inför min partner som låg och sov bredvid. En gång i tiden, och kanske med en annan person, skulle jag ha tyckt att detta var enormt pinsamt.

Små grejer som påminner en om hur mycket framsteg en har gjort trots allt, dagar när det känns jobbigt och motigt.

Om liberalismens oförmåga att hantera längtan efter ett liv bortom arbetslinjen.

Som en reaktion på på Virtanens krönika om det absurda i arbetslinjen så har en för mig hittills okänd timbroit, nämligen Santesson, skrivit ett indignerat inlägg om hur dumt, bortskämt och naivt det är av Virtanen att tro att livet skulle kunna innehålla något mer än arbete och reproduktion.

Nej men snälla Virtanen, detta ekorrhjul som du tycker är en sådan pest är det helt vanliga livet som det i olika former har sett ut för människan sedan Adam dömdes att arbeta i sitt anletes svett. Det är inte den satans kapitalismens fel att veden inte hugger sig själv. Formerna varierar förstås över tiden, men grunden för tillvaron består ofrånkomligen: Dagar av arbete avlöser varandra, man är trött på kvällen och stiger upp nästa morgon och fortsätter.

Nå, men det är nog ingen av de arbetskritiska som tycker att ”veden ska hugga sig själv”. Snarare handlar det om att vi finner den politiska visionen ”arbetslinjen” absurd. Det är en politik som bygger på att skapa mer arbete, arbete som egentligen inte verkar behöva utföras eftersom vi har en såpass hög arbetslöshet som vi har.

Santesson raljerar över Virtanens drömmande om ett annat liv, ett liv bortom arbetslinjen.

Men det måste komma något mer! Måste det? Räkna inte med det. Om man inte trivs med sin tillvaro får man antingen förändra den eller lära sig acceptera den och leta efter mening i de dagar som ändå kommer en efter en. Virtanen vill bli räddad. Sextimmarsdagen? Medborgarlön? Någon offentlig åtgärd måste väl finnas som kan rädda honom från vardagens slit.

Det Santesson gör här är att låtsas som om arbetssamhället liksom vore det naturliga, det vardagsliv som finns utan politikens inblandning. Vad hen glömmer är att arbetslinjen är aktiv politik idag, liksom hela arbetssamhällets framväxt också varit det historiskt. Människor har tvingats in i arbete genom att fråntas sina möjligheter till egen försörjning.

På det store hela pekar texten på ett mycket viktigt skäl till att jag inte längre är liberal: den otroligt cyniska hållning som ofta finns i de kretsarna. Visionslösheten. Tendensen att raljera så fort någon presenterar en vision bortom kapitalism, arbetssamhälle och skattesänkningar. Den ”pragmatiska” hållningen som alltsom oftast bara är ett sätt att slippa ta ställning i en rad viktiga frågor: ”alla vill ju arbeta mindre men såsom det ser ut idag är det tyvärr inte realistiskt”. Men att sänka bolagsskatten, införa Rut- och Rotavdrag, sänka restaurangmomsen och så vidare är fullt realistiskt. Men den som tycker att det är konstigt att mer arbete är vårt samhälles främsta politiska målsättning, den är naiv.

Jag har börjat få en känsla av att många i offentligheten har svårt att förhålla sig till tillvarons besvärliga realiteter. Man kan kalla det för en överdrivet förlängd ungdomstid, en naiv livsuppfattning.

Virtanen sätter i sin text fingret på ett problem. Hen gör inte anspråk på att leverera en fullständig lösning, hen har inga idéer om hur vi ska göra för att ta oss bort från detta ekorrhjul, men hen har en dröm om ett liv bortom arbetslinjen. Och det tror jag att många har idag. Det bör väl människan strängt taget alltid ha haft, skillnaden är att vi innan har strävat mot detta mål politiskt men nu har upphört att göra det trots att vår produktivitet ökat. Därav kommer frustrationen hos arbetare. Vad är meningen med allt slit om vi inte får det bättre? Räcker vår produktion endast till överlevnad? Uppenbarligen inte, eftersom en samtidigt kan se hur andra berikar sig på vårt arbete, eftersom en samtidigt kan se hur stora mängder mat förstörs.

All politik måste börja med att definiera problem och en riktning i vilken en vill röra sig. Liberalismen har idag ingen sådan riktning, och denna brist försöker den kompensera genom att raljera över var och en som uttrycker en önskan om det. Anklaga dem för att vara utopiska och orealistiska eller rentav bortskämda.

Själv omfamnar jag denna längtan efter något större i livet. Jag vill inte att det bara ska vara ”ett jäkla slit” och sedan döden, som Santesson uttrycker det. Jag tycker dessutom att det är politikens uppgift att organisera samhället på ett sätt som strävar mot något mer än arbete och död. Detta tycker väl Santesson är naivt, och det får hen väl tycka. Men jag förstår inte vad en som inte tror på politikens kraft att förbättra samhället har i politiken att göra.