Etikett: bloggkommentatorerna

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.

Feministskola.

Tja bloggen! Nu har min feministskola kommit upp här. Den ligger på Bloggkommentatorerna istället eftersom Cravingz ska lägga ner. Trist. Jag är lite fundersam inför om det funkar att ha samma koncept på bloggen eftersom inläggen blir väldigt långa, vilket inte är vad man förväntar sig där. Kanske att jag ska skriva lite kortare istället, jag vet inte. Jaja, säg vad ni tycker!

Alla har fördomar, men alla klamrar sig inte fast vid dem med näbbar och klor.

Nu är ju detta inte menat som en personlig kritik för det var ju inte så det menades i sammanhanget, men denna mening hos bloggkommentatorerna fick mig att tänka på en sak:

Alla har fördomar, det går inte att komma ifrån. Det måste väl ha att göra med att vår kunskapsinlärning är erfarenhetsbaserad. Brukar något fungera på ett visst sätt så förutsätter vi gärna att det finns ett samband, och så drar vi ibland felaktiga slutsatser.

Det stämmer absolut att alla har fördomar. Det vore ju bara fånigt att förneka det, ingen människa är fördomsfri. Ingen! Vad som däremot stör mig sjukt mycket är folk som säger så för att försvara sina fördomar. För även om alla har fördomar så gör det inte fördomar till något positivt. Inte alls.

Det viktiga är inte att vara en fördomsfri människa. Det viktiga är att kunna identifiera sina fördomar och att vara självkritisk. Att kunna sa att ”detta är en fördom” och sedan revidera det. För att man har fördomar är en självklarhet, men människor som håller kvar vid sina fördomar fast de blir motbevisade eller ifrågasatta det är en helt annan sak.

Då handlar det inte längre om att man i ett grundläggande skede har fördomar utan om att man vägrar revidera sig världsbild. Och det är den inställningen som är ett problem. Det där att klamra sig fast vid sin uppfattning av världen med näbbar och klor och försvara det med att ”alla har fördomar”.

Hellre vara extrem än att alltid ”fixa till” lite.

Plastikkirurgi är ett otroligt laddat ämne som har diskuterats både hos Bloggkommentatorerna och Lady Dahmer på grund av Englas Beslut att fixa till brösten till som de var innan graviditeten. Jag måste säga att min syn har gått från att vara liberal till att bli mer och mer kritisk. Det är upp till var och en att göra vad de vill med sin kropp, absolut. Jag tänker inte döma någon som opererar sig och jag är inte heller helt främmande inför att göra det själv, även om jag inte tror att det kommer ske. Däremot tycker jag att man måste börja prata om vad det är som gör att plastikkirurgi har blivit såpass vanligt som det är, och framförallt vad den normaliseringen gör med vårat samhälle.

När man tänker på plastikkirurgi så tänker man för det mest på Kissie-personer. Människor som opererar till väldigt extremt, där det syns att de är opererade. Den typen av operationer tycker jag egentligen inte är något problem, för det är liksom inte så att folk går omkring och tycker att det ser normalt ut med så stora tuttar som Kissie har, och de flesta vill inte heller uppnå det idealet. Det är mer att likna vid tatueringar tycker jag, ett extremt uttryck som fungerar som en slags ”utsmyckning” av kroppen och inte något som smälter in. Det ser inte naturligt ut och det ska inte heller se naturligt ut, det är jävligt extremt.

Då tycker jag att det är värre hur det normaliseras att fixa till lite här och lita där. Ofta tycker människor att den typen av kirurgi är mer okej eftersom det ser ”naturligt” ut men jag menar att det är just det som är själva problemet. Problemet är att bilden av vad som är ett normalt utseende ständigt förskjuts till att kräva mer och mer tillfixning och omvårdnad. Det är det där som smyger sig på som är det som verkligen påverkar hur vi ser på skönhet, inte extremerna som Kissie. På samma sätt som det är är de uppenbart sjuka anorektikerna som får oss att vilja bli smala, utan alla de där personerna som är smalare än vad man är naturligt men fortfarande inte såpass smala att det ser konstigt ut.

Det är en sak att vara jävligt fascinerad av kroppen rent estetiskt och vilja smycka den på olika sätt, kanske också genom operation. Det är en helt annan sak att vilja uppnå någon slags naturligt skönhet eller stanna tidens gång på konstgjord väg. Människorna du träffar i din vardag kommer inte se att du är opererad, för dem kommer du bara att vara en jävligt snygg person och de kommer anta att det är naturligt. Det gör att idealen blir snävare och att acceptansen för olika ”skönhetsskavanker” blir mindre och mindre. Det tror jag verkligen är något otroligt negativt.

Farliga idéer.

Anna-maria (satan vad jag skriver om BK, jag ska fan byta inriktning till att bara kommentera bloggkommentatorerna) har skrivit om DennisMs påhopp på Islam. DennisM tycker att Islam är en farlig religion, och Anna-maria intar den vanliga ståndpunkten ”religionen är inte farlig utan utövarna”.

Religion är ett hemskt känsligt ämne. En vanlig teori folk har är att idéer inte är farliga utan att det är utövarna som använder religionen som täckmantel för diverse illdåd. Så kan det absolut vara, jag tvivlar till exempel starkt på att det står i bibeln att man ska våldta småpojkar. Men samtidigt måste man inse att om en person tror, alltså verkligen tror, att en given bok är skriven av fan GUD, universums jävla skapare som dessutom råkar bestämma om du ska dömas till evig plåga eller ett liv i himmelriket så tenderar de nog att följa det som påbjuds i denna bok. Det är ju det som är att vara religiös; att tro att det finns en gud och dessutom ofta ha en uppfattning om vad denna gud vill att du ska göra av ditt liv.

Därför så måste ju olika religioner kunna vara mer eller mindre farliga, för det står olika saker i de olika påbuden. Man kan inte bara hävda att alla är lika eftersom man ”tror på samma gud”, man måste erkänna att det finns skillnader i de olika skrifterna. Olika regler att följa och så vidare. Sen finns det många som sållar ut det som inte gillar, men det står ju fortfarande i koranen att homosexualitet är ett brott och därför är det ju mer troligt att en som tror att koranen är guds ord också ogillar homosexuella. Jag skulle tycka att det var himla märkligt att förneka att det sambandet finns; sambandet mellan vilken bok man tror är guds ord och vad man tycker.

Men sen finns det såklart andra aspekter också. Alla typer av extremism gror ur missnöje och olycka. Det finns såklart dem som är galna helt av sig själva också, men för att en rörelse ska kunna växa sig stark så måste det finnas någon slags grund för den. Frågan är sedan hur den färdiga rörelsen ser ut, det är sär värderingarna kommer in.

DennisMs kritik känns däremot extremt märklig. Han nämner att homosexualitet är synd enligt Islam. Det stämmer, men det är synd enligt kristendom också. Samma sak med otrohet, som han också nämner. Det är inte som att det är okej enligt bibeln, men de flesta kristna i Sverige är ganska sekulära och har valt att sålla bort värderingar som inte passar in i det övriga samhället eller som de tycker känns helt fel. Men om de verkligen läst bibeln, pärm till pärm, och tog till sig allt i den boken, så skulle de nog ha en massa obekväma värderingar de också.

Man måste kunna skilja vad som beror på själva tron och vad som beror på hur sekulariserat samhället är. Jag tycker att all religion är skit och jag tycker att man ska eftersträva ett sekulärt samhälle. Om kristendomen hade haft samma inflytande här som Islam har i Saudiarabien så tror jag att det hade varit illa här också.

Det är väl klart som fan att en idé inte kan vara farlig om ingen tror på den, men olika idéer skapar olika farliga utövare. På samma sätt som nazism är en farligare idé än socialdemokrati så kan olika religioner vara olika farliga. Och jag ser absolut ingen anledning till att förneka detta.

Experter utan existensberättigande.

Mycket BK blir det idag men jag vill även skriva något om det här inlägget som Mia skrev. Det handlar om hur otroligt ointressant det är att läsa svaren i frågespalter eftersom det alltid är exakt samma råd. Man ska tänka positivt och man ska konfrontera sin partner och man ska inte oroa sig men ändå uppsöka en ungdomsmottagning osv.

Det är helt otroligt att alla dessa ”experter” fortfarande har något utrymme i media för alla som konsumerar sådana spalter med jämna mellanrum lär ju kunna alla de där svaren utan och innan nu. Det är ju alltid samma grej.

Hur man ens kan vara expert på ”relationer” förstår jag fan inte. Jävla hittepå. Har personen ifråga doktorerat i relationsvetenskap eller? Nu kan man förvisso vara himla bra på något utan att ha doktorerat men alla dessa självutnämna experter gör mig så trött, speciellt som de inte kommer med några substansfulla tips över huvud taget.

Man borde sluta med spalter och bara ha insändare där folk får berätta om sina liv och sina problem. Mycket bättre! Så kan pengarna som går till att betala relationsexperternas löner läggas på lite skön kvalitetsjournalistik istället.

Dagens tips.

Zettermark med Z som jag skrivit om innan har tydligen publicerat sin c-uppsats (kan läsas här). Jag hade av någon anledning missat det ochsåg det först nu när bloggkommentatorerna skrev om det. Det mest intressanta verkar vara kapitlet ”Fina flickor och platinablonda attackbloggar” som handlar om hur man gärna delar upp unga bloggande tjejer i ”onda”(Kissie osv) och ”goda”(Foki osv), men jag ska givetvis läsa hela texten.

Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Återigen detta inlägg hos Bloggkommentatorerna om modekritik. Under så har en tjej vid namn Hanna skrivit följande.

Jag tycker att det roligaste med alla de här modebloggarna är liksom att de tar sig själva och det de gör på sådant jävla stort allvar, som om det vore något viktigt liksom?

Ursäkta, men det är väl klart som fan man tar sitt jobb och sina intressen på allvar. Hur ska man annars göra? Skriva: ”tihi, detta är ju egentligen inte viktigt och lilla jag är ju bara en dum oviktig modebloggerska men jag tyckte denna tröja var ganska så fin”. Ständigt förminska sig själv, sina inkomst och sina intressen?

Jag hatar detta förakt mot typiskt kvinnliga intressen. Ingen skulle skriva samma sak om en snubbe som bloggade om typ datorer eller spel, men så fort det kommer till traditionellt kvinnliga intressen så ska det ständigt nedvärderas. Det är så jävla idiotiskt att jag inte blir klok.

En av anledningarna till att jag bloggar dagens outfit är att jag vägrar se ner på mina egna intressen. Jag vägrar anpassa innehållet i den här bloggen efter vad som är coolt och rätt. Av samma anledning myglar jag inte med att jag ser på Gossip Girl och Desperate Housewifes.

Jag vägrar ta avstånd från kvinnlighet för att skaffa mig respekt i manssamhället. Verkligen vägrar. På ett sätt är det en av de bästa sakerna man kan göra som feminist (och som människa): att stå för sig själv och ens intressen, oavsett vilket kön attributen ”tillhör”.

För övrigt så blir jag i allmänhet så irriterad på folk som måste klargöra hur oviktiga folks intressen är. Jaha, tänker jag. Vad fan ska jag använda informationen att det jag bryr mig om är oviktigt till? Tackar ödmjukast för att du berättar för mig att mitt engagemang är helt oviktigt.

Jag får överlag intrycket att det handlar om människor som inte själva gitter ta sig något för och därför måste ägna sig åt att kategoriskt dissa alla som uträttar något. Lätt sätt att slippa undan tvånget att aktivera sig, att tycka att alla som gör det suger på ett eller annat sätt.

Sen kan man ju fundera på hur jävla relevant och viktigt det är att sitta och dissa folk i Bloggkommentatorernas kommentarsfält också. Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?