I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.
Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.
Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.
Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.
Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.
Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.
Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.
Hur gör du slut med en man som du känner att du har haft ett destruktivt förhållande med? Förklarar du precis som det är? Jag kan tycka att detta är oerhört svårt, speciellt om förhållandet har pågått länge. Då känns det som att allt var mitt fel, för att jag lät det pågå så länge. Vet inte hur jag ska uttrycka mig bättre, men hoppas du förstår.
Alltså när jag brutit dessa relationer har det varit ganska uppenbart för båda att det inte fungerar, så har tyvärr inga tips.
jag har också fått skuldkänslor för att jag har ”hållt kvar” män i relationer. tror det är viktigt att intala sig själv att man inte har några förpliktelser. om man avslutar ett destruktivt förhållande pga att man blivit känslomässigt utkarvad för att man försökt få fram kommunikation så är det ju egentligen helt absurt att man då förväntas förklara varför det tar slut.
tycker du helt enkelt bara ska säga att det är slut för att det är det du vill. om han har några funderingar så kan han ju alltid fråga själv. varpå du kan förklara om du har lust, annars är det hans problem om han inte fattar.
alltså du är bäst bäst bäst och sätter alltid ord på saker jag tänker, tycker, känner.
Det där känner jag så väl igen. Hur många gånger har jag inte bråkat med män om huruvida jag har överreagerat eller ej istället för att prata om det han faktiskt gjorde, det som fick mig att reagera. Och ja, jag överreagerar ofta i mäns sällskap. För det är det enda sättet att få någon som helst reaktion tillbaka.
Appropå nåt helt annat, jag såg dig i tisdags på Pressbyrån och glodde på dig. Sen när du gick pekade jag på dig till mina vänner och ba såååg ni vem det där var?? Starstruck.
Kom fram o hälsa nästa gång va!
Måste säga att jag inte alls känner igen mig. Min relation kanske är ett undantag i så fall, men jag tror inte att man helt bör döma ut heterosexuella relationer med män. Det jobbiga för mig är de samhällsdtrukturer som straffar den som föder barn ekonomiskt. Men i relationen i sig känner jag mig inte förtryckt. Jag tycker inte att du ska se det som Holmber skriver som allmängiltigt, även om hon sätter fingret på vanligt förekommande problem.
Alltså jag menade verkligen inte att ångestgrejen gäller alla, det är en effekt som jag erfar pga specifika problem. Däremot tror jag inte att det finns några heterosexuella relationer där det inte förekommer ojämställdhet.
Precis så är det i mitt förhållande. När vi går ut så ska jag vara ett snyggt och tyst litet bihang. När jag säger något så svarar han ofta inte eller så dröjer han med att svara. När jag tagit upp det på en sansat sätt så vänder han allt till mig, jag är minsann ”uppmärksamhetskrävande, egoistisk, psykiskt instabil, jobbig” med innebörden ”du ska vara glad att jag står ut med dig”.
Hej!
Jag har inte kommenterat här förut men måste bara säga att jag känner igen mig, big time! Hela den boken var en ögonöppnare och även om studien gjordes för ett 10-tal år sedan känns den fortfarande jätteaktuell, sorgligt nog. Tack för en jättebra blogg. Det är skönt att veta att man inte är ensam i sina känslor och tankar. Har ofta känt att det är mig det är fel på i mina relationer. Jag var alltid den som skapade ”problem”. Jag ville prata om det, ville bli sedd osv, diskutera och reda ut saker. Inget av detta togs på allvar utan jag fick först o främst veta hur krävande jag var. Tack Fanny!
Utmärkt skrivet som vanligt!
Men jag funderar lite kring följande formulering:
”… för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt.”
Jag tycker det hade varit bra att ta upp problematiken att de patriarkala strukturerna undertrycker mäns känslor och därmed deras förmåga att kunna hantera samt uttrycka dessa. Annnars blir det ganska missvisande och misandriskt då det kan tolkas som att mäns uppsåt bara är att ignorera, för att något är obekvämt när jag tror att det är djupare än så.
Jag tror att det är en kombination av dålig vilja och oförmåga i många fall.
Känns bra att läsa. Män har ofta fått mig att känna mig Besvärlig. Vilket ju oftast berott på att det var enda sättet att få respons. Och det värsta är att jag efteråt själv tyckt att jag varit för krävande. Har aldrig upplevt samma med kvinnor.
”Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det…”
– Oh, THIS. Du satte fingret på något för mig som jag aldrig riktigt har kunnat ta till mig förut. Det förklarar precis det som jag försökt beskriva för mig själv, varför många av mina relationer har felat. Tack. <3 Just det här att det handlat om personerna jag träffats oförmåga till att finnas där (att öht vara mentalt/emotionellt nära en annan människa), och att jag inte kunnat svara på vad de ska göra åt det helt enkelt för att de inte har haft förmågan att förstå den här grundläggande grejen.
”To be male is to be deficient, emotionally limited; maleness is a deficiency disease and males are emotional cripples” som Solanas skrev och med reservation för att jag förstår det för dess ”face value”.
Utifrån det så stämmer det ju att män ”struntar i att bry sig”, men att attribuera det till illvilja eller ignorans vore individualistiskt. Det klart att graden av ”crippleness” kommer att uppvisa varians över population och några lyckligt lottade kan således ha bra relationer där ens känslor inte blir too hot to handle för mannen.
Men, om en inte vill ”lära upp männen” eller ens ”förstå männen”, vilket jag tycker är uppgifter fullt rimliga att frånsäga sig ansvar för, då återstår väl inte mycket mer än att ifrågasätta den normativa konstruktionen, en av komponenterna fungerar ju uppenbart inte.
Sedan är jag starkt kritiskt till romantiska tvåsamma förhållanden i allmänhet, och i synnerhet då de paras med en barnslig (i psykoanalytisk bemärkelse) förväntan om att ens partner ska vara beyond ens nära vänner i mottaglighet och hantering av ens känslor.
Jag tänker att det handlar mycket om att helt enkelt sluta ha överseende men mäns dåliga beteende, alltså inte ”lära upp” utan bara skita i att ha samröre med män som beter sig så. Men även om den är strukturer det handlar om så menar jag att de flesta män kan välja att göra såhär i betydligt lägre grad, även om det inte är deras fel att de blivit sådana så kan de ju ta sig ur situationen. Jag tror dock inte det kommer hända på någon bred front så länge kvinnor inte sätter emot ordentligt.