Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.
I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.
Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.
Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.
Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.
Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.
Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.
Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.
Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.
Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.
Hej!
Jag har varesig läst din blogg mycket innan eller kommenterat för den delen…Men detta inlägg, denna frågan du tar upp, wow! Jag har funderat så mycket på de ett tag. Jag lever i en relation med en man sedan 5 år tillbaka, har barn tillsammans. Han är en sk. ”snäll kille”. Men jag är inte kär, ingen passion finns längre. Jag respekterar honom, han är min närmsta vän men that’s it. Jag har pratat med vänner osv. om situation och i princip alla säger att jag ska nöja mig, han är snäll, bra pappa, lojal, trogen, osv. Det är verkligen så jag matat mig själv med oxå.
Så länge vi inte bråkar bör jag stanna. Det är så sjukt att det sitter så djupt inrotat i en.
Så, tack för du fick upp mina ögon, hjälpa mig sätta ord på de jag tänkt men inte kunnat få till själv.
Varför måste man vara kär då? Det är ju också en fast föreställning om en relation. Att man måste vara kär i den man har en relation med. Kanske egentligen är minst lika bra/bättre att bo med och ha barn med en vän. Varför måste man vara kär i och ligga med den man har barn med?
Tänkte jag också…inte går man ju omkring och är ”kär” hela livet bara för att han är i ett förhållande..? låter ju jätte jobbigt! Jag trodde poengen var att man nog bör vara kär i början å inte nöja sej med snällhet..? men det är klart, man kanske nog bör älska sin partner på något sätt!
Det är just där mina, hur ska jag säga, tankar kontra samhällets normer(som jah uppfattar det ska tilläggas) krockar. För mig, lever fortfarande det här gamla kvar, att man ska leva med samma person hela livet, det finns något ”beundransvärt” i det strävsamma paret som hållt ihop genom vått och torrt. Och det är de säkert för vissa människor men kanske inte för alla? Jag, i mitt fall o min relation, hade nog önskar att vi kunnat ha en öppnare variant där det tex är okej att träffa andra ibland, inte nödvändigtvis sexuellt utan ja, andra sätt. Så kanske många har det, vad vet jag, men det känns som ett sånt förhållande/överenskommelse är svår att få till, just pga normen är det strävsamma paret. Är ni med hur jag menar?
Att jag bör nöja mig med min snälla sambo, TROTS kärleken inte är helt 100. Jag förstår att de första kär-stadiet är en övergående fas, men just att man alltid, till varje pris, ska stanna hos den snälla killen. Fan vilken skuld som skulle kastas om man som kvinna lämnade.
Jag kanske uttrycker mig luddigt, är inte så bra på uttryck just i skrift. Blev bara så tagen av blogginlägget, det var så träffande.
Beror på vad som känns viktigast kanske… Att leva med någon där kärlek finns med i bilden. Eller att leva med någon utan kärlek men kanske annat bra finns – fungerande vardagsliv med rutiner som känns bra för båda/eller annat vad det nu kan vara. Det ena behöver ju förstås inte utesluta det andra, och jag vet ju inte hur det är i din situation… Om man varken är kär eller trivs att leva tillsammans, då finns det nog ingen mening kvar att leva tillsammans. Men som sagt, den där skulden en person drabbas av som lämnar är förstås inte behaglig att leva med. Å andra sidan är det ju vanligt att separera så du skulle inte vara ensam.
Men tänker att kärlek inte behöver var samma sak som förälskelse? För mig handlar det om att det ska vara kärleksfullt och att en ska utvecklas med varandra och inte hindra varandra.
Jag tänker att det handlar mycket om trygghet också, att i det här samhället så är det så mycket materiellt bundet till våra relationer att det kan bli jävligt jobbigt att lämna någon, och så stannar en på slentrian. Kanske också att det är läskigt/jobbigt att bygga nya relationer. Och så är det ju inte heller ovanligt att en faktiskt vill vara med människan på ett sätt, typ ha den som vän, och därför inte vill lämna den eftersom ett uppbrott i regel betyder att en nästan bryter all kontakt. Finns en massa faktorer som gör att det inte är ett enkelt beslut att fatta för individen.
Ja, usch, ja. Det är vansinnigt att detta hänger kvar. Så intressant att läsa äldre skönlitteratur av just den här anledning, och verkligen notera hur relationer beskrivs (lite beroendes på vem som skriver naturligtvis). Det sjuka är liksom att det typ aldrig har hymlats med detta så som det görs idag. Nu har vi något slags (falsk) frihet att välja själva, men det var liksom common sense i tex gamla bondesverige att kvinnor skulle vara till för män, att sockenhoran var nödvändig (men hatad) eller att kvinnan skulle vara tacksam om mannen hon tussats ihop med råkade vara snäll pga DET KUNDE VARIT SÅ MYCKET VÄRRE. Det är SÅ GAMMALT. Hela skitpatriakatet är så gammalt. Det måste bort! Ibland tänker jag på , och ryser över, hur samhället hade sett ut om någon feminism och kvinnorörelse aldrig hade bildats.
SÅ bra skrivet! Du är fantastisk på att se och beskriva strukturer. Pratade om just detta igår med en man (som jag dejtar) men lyckades inte alls lägga fram det så tydligt som du gör i detta inlägg. Tack!
Känns också så skönt att få det bekräftat att det inte bara är jag som inbillar mig…
Vilket bra inlägg. Jag tänker när jag läser detta dock väldigt mycket på andra sidan av myntet. Män som – på allra största allvar – känner sig dåliga över att de är snälla. Och det är smärtsamt att se. Idén som samhället lägger i deras huvuden är att de är inte några alfahanar, alltså får de inga kvinnor, och en man får absolut inte vara oskuld. Eller sätta högt värde på sin oskuld.
Individer som betraktas som vänliga söker oftast (i min erfarenhet) en särskild relation som tar lång tid att hitta. Att till dess gå på hetsjakt efter sexuella relationer som män tyvärr oftast känner sig tvingade till är ju faktiskt bara bisarrt. Mindervärdeskänslorna och skammen som därefter följer kan förstås leda till allvarligare saker såsom depression och/eller aggression. Vilket inte är okej ur någon aspekt. Och om vi kvinnor nu skall bekräfta att något är fel i att hans sökande efter sin långa djupa relation, tar tid genom att ge oss som någon slags halvtidspris, är det bara ännu mer bisarrt. Så må jag påstå att vi har två fula idéer här vi behöver slå hål på!
<3 Rabies – Fanny <3
”Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.”
Oj! Jag trodde nog att det mestadels var tvärtom.
Nog för att det säkert finns killar som är överdrivet kritiska, men min bild var nog att stora flertalet män är enormt måna om att hamna i en relation, oavsett om det verkar vara en bra idé eller inte. Det finns ju statistik på att det är mycket vanligare att män ingår relation med någon som tillhör en svagare samhällsklass, har lägre ekonomi och/eller akademisk bakgrund. Men att det omvända, dvs. kvinnor som ”gifter sig nedåt” inte alls är lika vanligt.
Fast det där tycker jag är något helt annat än det Fanny pratar om. Det handlar rätt och slätt om makt och att män inte vill känna sig underlägsna den kvinna de är tillsammans med. Därför är det bara logiskt att de hellre ”gifter sig nedåt” än ”uppåt”. Det handlar inte om att ”nöja sig” utan om behålla övertaget gentemot sin partner.
Aha, så kan det förstås vara.
Ibland samverkar det också kanske? Det är inte helt ovanligt att kvinnor får höra att de ska nöja sig om Killen A. är monogam B. Har starkare ekonomi, och hon får bo i lägenheten han äger själv eller nåt.
Det beror väll också på vad som menas med att ”vara kräsen” – vad som räknas som en ”bra partner”. Enligt ditt inlägg verkar det vara hög ekonomi, hög akademisk bakgrund, och stark samhällsklass. Någon annan kanske hade definierat begreppet ”bra partner” annorlunda.
Är det inte därför män ”gifter ner sej”? För att de redan från början förväntar sej tacksamhet eftersom de ”sänkt sej”. Sen vad som egentligen.är en bra partner kan man ju diskutera..
Vi kvinnor har absolut internaliserat den här idén om den ”snälla killen” och att vi borde nöja oss och så vidare. Har nog lika ofta hört tankar i denna anda från kvinnligt håll som från manligt.Men det är oftare (men inte alltid) från kvinnligt håll som de ifrågasätts. Vilket kanske inte är så konstigt, i och med att det blir kvinnor som direkt tvingas konfronteras med idén om ”den snälla killen” när de upptäcker att män som anses kvalificera som denna, också behandlar dem illa.
Så vad är det då egentligen för kriterier en man anses behöva uppfylla för att räknas som ”snäll”? Många gånger verkar det som att ”vill ha ett monogamt förhållande med en kvinna” räcker. Det tycker jag är absurt, för det säger ingenting om huruvida en person är snäll eller inte.
TACK LOVE YOUU
Du e bäst.
Vill bara säga TACK till dig. Jag bryter ihop över den här världen, män och deras makt mer än vad jag orkar med. Min pappa är ett as, mer än vad han någonsin kommer att förstå. Med dina texter (och många fler fantastiska feminister) känner jag mig mindre ensam och att jag faktiskt kan hantera mina känslor kring honom, för jag behöver ju honom inte. Tack fantastiska Fanny. Kärlek till dig.
Tack <3
JUST PRECIS SÅ! Tack som fan. SOM jag och en vän har pratat om detta – där hon som hetero känner stor press och får dåligt samvete när hon inte ger sig själv till en man som vill ha henne. Vi är inte skyldiga dom ett skit! Vi måste sluta bära hela världen och ställa oss upp!
”you have a good man, cause he is not cheating on you” har jag fått höra… Som om att det skulle räcka att någon inte är otrogen för att vara ”en bra man”. Jisses, lite mer krav än så ska en ju ha. Normen att en ska vara tacksam för en tvåsamhetsrelation oavsett hur den ser ut är ju sjuk. Lever själv i en monogam relation dock, är ju svårt att veta om jag skulle gjort det om inte normen såg ut som den gör.. Samtidigt känner jag att så länge min relation ger mig något och jag och min partner trivs med och älskar varandra så känns det värt det för mig. Jag är trots det tvåsamhetskritisk i grunden och tror alla skulle må bättre om hela tvåsamhetsgrejen slutar vara så helig och viktig i samhället, tror alla relationer vinner på det.
Sedan tillkommer problemet att det inte är kvinnan som bestämmer vem som är snäll. Det är alltid ett attribut som mannen tillskriver sig själv eller som hans andra närstående tillskriver honom. Likaså är det alltid han och hand allierade som har dömanderätten över eventuella rivaler och kärleksrelationer de är helt utomstående till. Detta leder förstås till en ohållbar situation och dubbelbestraffning eftersom man så gott som alltid ser sig själv som snäll och en rival som dum. Jag funderar i lbland på hur dessa snälla killar skulle tänka om ett scenario där flera snälla killar är rivaler över samma tjej. Vem av dem är hon skyldig en chans då?
Väldigt intressant läsning, tack! För min del så känner jag igen mig, fast från ”snällla killen” perspektivet. Alltid fått höra (i vuxen ålder) att det är så konstigt att inte jag har nån flickvän för att jag är så snäll osv. Till slut börjar man väl tro på det själv. Att det är konstigt vill säga. Sen blir det nästan så att alla kvinnor man stötter ihop med förväntas tycka om mig och blir nyfikna på att starta upp en relation med mig. Varpå varje gång det inte blir så blir man nedstämd och försöker hitta en syndabock. Just nu är jag väl lite i en situation där jag inte riktigt är bekväm med den jag blivit.
Grubblar på det här så gott som dagligen, och nu blev det lite krossad-glasrute-effekt av det hela. Det är alltid bra att skönja nya perspektiv.