snäll kille – Fanny Åström

Den Snälla Killen ser fortfarande kvinnor som egendom han ska erövra.

Ni vet det här Snäll Kille-argumentet som bygger på att kvinnor väljer bort män som är ”snälla”, vilket i kontexten ofta betyder att de inte gör en alltför aggressiva närmanden (vad som är ”alltför aggressivt” är såklart något snubben själv avgör).

Jag har en förklaringsmodell gällande detta: kvinnor i allmänhet är helt enkelt inte så jävla intresserade av män. De män som ”lyckas” få en kvinna är de män som tvingar sig på oss.

Tänker framförallt på en incident med en kille som kastade en ölburk på mitt sällskap, för att sedan under flera minuter tjata på oss för att vi skulle ”förlåta” honom och ge honom ytterligare en chans. Istället för att göra den sak som hade varit rimlig i situationen, det vill säga att inte kasta något på oss från första början och framförallt inte tjata på oss om att bli förlåten, så överskred han en massa gränser. Grejen är att taktiken fungerade, till slut var det någon som började prata med honom.

Män verkar tänka att den enda anledningen de kan ha till att behandla kvinnor som människor är att de på så vis får en ökad tillgång till oss. Detta är troligen inte sant. Kvinnor stannar i misshandelsrelationer för att det skapas traumatiska bindningar och för att de är för rädda för att lämna fanskapet. Kvinnor blir emotionellt beroende av män som upprätthåller distans och trycker ner dem och så vidare. Detta är helt enkelt gångbara metoder för att få tillgång till kvinnor, grejen är väl att det är jävligt vidriga metoder som inte bygger på någon slags grundläggande respekt.

Det är bland annat på grund av sådana metoder som jag valt bort män helt och hållet. Många av dam upprätthåller ett överläge i relationer, vilket såklart sätter mig i ett underläge jag absolut inte är bekväm i. Efter att jag insåg att det är mycket såhär män jobbar i relationer så kom jag fram till att det bästa nog är att inte ha relationer med dem över huvud taget.

Så länge mäns utgångspunkt är att de har rätt till kvinnor och att det är det som utgör någon slags motivation för dem att vara så kallat ”snälla” så är det samma gamla patriarkat som alltid det handlar om. Utgångspunkten är inte att kvinnor är människor och förtjänar samma grundläggande respekt och mänskliga rättigheter som män, utan att kvinnor är några slags pris en har rätt till om en når upp till någon slags grundläggande standard för att vara en rimlig människa.

Snälla Killar är ingen lösning på patriarkatet. Däremot skulle män som ser kvinnor som människor och inte som egendom de ska erövra eller förtjäna genom olika trick kunna vara en del av en lösning. Framförallt handlar det dock om att kvinnor ska ha makt att bestämma över sina egna liv, och inte förväntas ingå i relationer med män bara för att de är ”snälla” eller något annat.

Att känna sin skyldig någon kärlek.

Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.

I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.

Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.

Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.

Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.

Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.

Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.

Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.

Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.

Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.

Den ”snälla killen” får fortfarande fördelarna av att leva som man i ett patriarkat.

Någon tyckte att det är viktigt med ”snälla killar” för att män ska ha något att se upp till som inte är så kallade machoideal och att det är fel av mig att hacka på ”snällhet” eftersom det trots allt är bättre och så vidare.

För det första så är det i princip så att alla män ser sig själv som ”snälla killar”, och i regel som snällare ju svinigare de faktiskt är. Idén om sig själv som någon slags underdog, någon utmanare av den dåliga maskuliniteten som har något annat att erbjuda kvinnor är typ ”råstyrka” är helt enkelt något som många män har om sig själva. Män som slår sina partners är också ”snälla killar” och så vidare.

Den typiska machomannen är mycket mycket ovanlig. Jag vet faktiskt inte ens riktigt vad det ska betyda. Någon man som typ slår vilt omkring sig? Som spänner sina muskler i tid och otid? Det låter mer som en karikatyr än som en verklig människa. I själva verket har de flesta män både den typen av våldsförhärligande sidor och ”mjuka” sidor. Ingen man är ”macho” och har kontroll rakt igenom, det är en patriarkal myt. Män är varken superhjältar eller superskurkar, och det är dessa verklighetens män en måste förhålla sig i i ett feministiskt projekt.

”Snälla killar” ställer till betydligt mycket mer problem för mig i min vardag är vad machomän gör. Snälla killar ägnar sig åt falsk marknadsföring och påstår att de inte är som andra män. Snälla killar kräver min uppmärksamhet och bekräftelse på att det de gör minsann är bra. Snälla killar vill ha kompensation för att de, i deras eget tycke, inte förtrycker kvinnor eller åtminstone inte gör det lika illa som någon slags uppdiktad ”machoman” som egentligen främst existerar i deras fantasi gör. ”Snälla killar” har gett mig men för livet genom att bete sig som kräk mot mig i relationer.

Problemet med mäns behov av att definiera sig i kontrast till något, till exempel ”machomannen”, är att det hindrar dem från att se sin egen roll i förtrycket. Genom att hitta på en tänkt fiende, en värre män som förtryckare, som han kan peka på så får han både ge utlopp för sin manliga fantasi att knyta en kvinna till sig och beskydda henne och slipper undan kritik för den patriarkala idé detta faktiskt är eftersom han trots allt är mindre så än denna ”andra man” som mest bara existerar i hans fantasi. Den ”snälla killen” är ett sätt för honom att vara man samtidigt som han slipper undan den värsta kritiken av mansrollen. Därför är det viktigt att prata om den ”snälla killen” som specifikt problem, eftersom många män definierar sig med denna idé och använder det som en tillflyktsort när mäns förtryck kritiseras. Samma gäller toffelhjälten och feministmannen. Vem tjänar på detta? Inte de som förtrycks i patriarkatet i alla fall.

Detta är också en slags skrämseltaktik eller hot om våld; genom att ständigt påpeka att det finns värre män så skapar en en bild av att kvinnan i fråga bör vara tacksam inför att hon har ”fått” en relativt bra man, och står därmed ut med mer av hans förtryck. Som kvinna i patriarkatet lever en alltid på mäns nåder, ens säkerhet hänger på om en lyckas hitta ”bra” eller ”dåliga” män, eller det är i alla fall den bild som den ”snälla killen” gärna målar upp. Att kvinnan skulle kunna klara sig på egen hand slår honom inte. Nej, hon behöver honom får att skydda henne från de onda männen; han känner sig behövs och får makt genom detta utan att behöva ta makten med våld. Det sker ”frivilligt” och framstår som ett jämlikt utbyte, men den ”snälla killen” får fortfarande fördelarna av att leva som man i ett patriarkat.

För att kunna diskutera patriarkatet måste vi göra oss av med vissa patriarkala mystifikationer, och i dessa ingår idén om den onda mannen, superförtryckaren som aldrig viker sig en tum och löser varje problem med våld. Dessa män existerar inte, eller i alla fall inte i den utsträckning många vill tro. Genom att alltid måla upp en värre man som kvinnor behöver skyddas från så kan verkliga män komma undan med en jävla massa skit, för de är ju trots allt inte så genomonda som männen i deras fantasi är.

Visst kan män bete sig mer eller mindre bra inom ramarna för patriarkatet, men det innebär inte att det går att finna den perfekta ickeförtryckande maskuliniteten. Till slut behöver manligheten som sådan utrotas, och då finns det inget utrymme för varken feministmän eller ”snälla killar”. Det som är verkligt angeläget är att göra sig av med sitt behov av att vara ”man”, det vill säga att på ett eller annat sätt ha makt över kvinnor, ofta inom ramarna för heteromonogama relationer.

Allt snack om ”machomän” vs ”snälla killar” är bara patriarkala undanmanövrar för att slippa se denna sanning i vitögat; det finns ingen ”god” maskulinitet, det finns inget sätt att fortsätta vara man på ett legitimt sätt. Varken den snälla killen eller feministmannen utgör någon lösning på detta problem. Om en nu vill syssla med detta projekt för att stärka sitt ego kan en göra det, men jag kommer aldrig någonsin hjälpa till i att söka och legitimera en ”god” maskulinitet.

”Snälla killar” och hot om våld.

Under mitt inlägg om hot om våld fick jag in en del historier, som jag tänkte att jag skulle publicera för att jag tycker att det är en jävligt vidrig grej som är viktig att förstå (om någon inte vill ha sin kommentar här så är det bara att hojta så tar jag bort den):

Jag var lite på g med en kille för många år sedan som väldigt ofta, på ett skämtsamt sätt, talade om för mig vad han skulle kunna göra med mig ”om han ville”. Många andra killar har på liknande, alltid skämtsamma sätt, visat fysisk dominans genom att ”på skoj” bära iväg mig eller hålla fast mig mot min vilja. Och det värsta är ju att detta är helt accepterat. Jag tror oftast inte att det görs med något ont uppsåt men det är inte så jävla kul att ständigt få berättat för sig att man är i underläge och kan bli skadad, och den enda anledningen till att man inte blir det är för att killen är ”snäll”. Tänk om jag skulle börja gå runt med kniv och påpeka för män att jag skulle kunna skära dem om jag ville, men det kommer jag inte göra för jag är ju så snäll… Jag tror inte att det hade varit uppskattat.
Kan inte räkna alla gånger män har lyft, burit eller hållit fast mig ”på skoj” eller sagt sånt som ”dig kan man ju göra vad som helst med” med anspelning på att jag är liten. Så fruktansvärt obehagligt! Men säger en nåt om det så visar det sig alltid att det egentliga problemet är att en inte kan ta skämt.
Hade t o m en gång en pojkvän som la sina händer om min hals för att demonstrera hur lätt det skulle vara för honom att ”klämma till” – och han kunde inte alls förstå varför jag inte tyckte det var ett harmlöst skämt.
Träffade en man som tjatade om sex på ett ganska obehagligt sätt, då han inte slutade trots att jag flera gånger sagt och visat att jag inte ville ha sex med honom. Och så slänger han ur sig något i stil med ”jag ska inte tvinga dig”. Nehe, det var ju gulligt av dig liksom… Tycker det är ett ganska tydligt exempel på det här med hot om våld, både att han tjatar och sedan insinuerar att han skulle kunna tvinga mig om han ville, men jag ska vara glad att han låter bli, typ. Det var definitivt obehagligt, och jag fick också intrycket av att han tyckte jag hade någon slags skyldighet att ligga med honom och att jag var skitjobbig som sa nej.
Har både fått ”jag skulle kunna våldta dig nu” när jag sa att jag inte ville, och fått en stor kniv satt emot armen ”på skoj” med kommentaren ”blir du rädd nu?”. Och det är dessa tillfällen jag kommer ihåg på rak arm, har ju varit många fler…
var med en man som tyckte om att säga att han kunde skada mig med våld om han ville men det ville han ju inte för han var en god människa, & tyckte om att berätta för mig vad andra inte lika goda män hade gjort med mig (ex. grävt ner mig i trädgården). riktigt charmig.

Vad jag tänker på som en röd tråd i de här berättelserna är att en ska tycka att mannen är ”snäll” för att han inte använder sin våldspotential. Det resonemanget bygger ju på att en som kvinna ständigt rör sig i samhället på mannens villkor, att mannen när som helst kan bestämma sig för att sluta vara ”snäll”. Som kvinna ska en vara glad att en träffat en ”snäll” man som inte använder våld mot en, för det finns ju som bekant en massa män som inte är lika ”snälla” och istället gladeligen använder våld mot kvinnor.

Jag funderar på om kvinnor hade talat på samma sätt. Till exempel: ”vad snäll jag är mot dig som tar hand om det reproduktiva arbetet i vår relation”. Kvinnor har ju också en massa maktpotential, men de är sällan särskilt medvetna om den eftersom det inte ingår i vår uppfostran att vara det. Förtrycket av kvinnor bygger ju till stor del på osynliggörandet av allt det arbete som kvinnor utför, av den maktpotential kvinnor faktiskt har och skulle kunna använda.