Kategori: Aktuellt
Simone de Beauvoir om självskada.
Spelade in en video till ett gammalt inlägg och repostar därför!
Tw: ätstörningar, självskada.
Att läsa andra boken i Det andra könet är ju ett äventyr!!!!!!! Fastande bland annat för denna passage om självskada och äckel:
Det är framförallt orden ”som autonomt subjekt piskar, hånar och torterar hon denna ofria kropp, denna kropp som är dömd till underkastelse”s om fastnar i mig, och jag tänker på den självskada jag själv har ägnat mig åt och hur det kändes. Den känsla av makt och frihet som uppstår när en kan kontrollera sin kropp, skada sin kropp, och som ofta är den enda makt en som kvinna kan uppnå. Känslan av eufori när en lyckats underkuva sin hunger eller trotsat kroppens motstånd mot att träna.
Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.
Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.
Ibland har jag haft en känsla av makt när jag lyckats kuva mig framgångsrikt i relationer med män. När jag inte har krävt mer av dem än vad de gett mig, när jag glatt har fogat mig under deras skit. Det har känts som om jag har kontroll över min situation när jag lyckats kuva mig, inte när jag faktiskt har lyckats förändra min omgivning. Den enda väg till framgång som funnits är självkontroll.
I och med mitt feministiska uppvaknande har jag successivt förflyttat mina ansträngningar från att kontrollera mig själv till att försöka förändra min omgivning. Först så försökte jag förändra män jag hade relationer med, men det visade sig vara ganska hopplöst. Nu försöker jag istället att ingå i relationer som jag mår bra av, befinna mig i sammanhang jag mår bra av, göra saker jag mår bra av och rikta min kraft mot politisk förändring snarare än personlig.
Jag hade ingen rätt att begära innan dig.
En grej jag tänker mycket på är det här med att begära och att ha rätt och begära. Som kvinna saknar en rätt att begära, att begära ett bättre liv, en värdig tillvaro (varför en nu skulle vilja göra det) och framförallt att begära män. Det är mannen som sitter på den rätten. Det är han som låter sig begära och ta för sig. För honom är ett avvisande inget riktigt nederlag, det är bara att gå vidare till andra jaktmarker där han kan breda ut sig i sitt kött och sitt kön. Hela världen begär han och jagar och det kvittar honom vad begäret landar i. Bara att vara ett begärande subjekt är i sig nog för att vara en fri existens. Mannen är fri för att han har rätten att äga och framförallt rätten att vilja äga, såväl människor som ting men också positioner, idéer, ord och tankar. Han klättrar i träd, över berg, uppfinner, löser problem och är en del i skapandet av världen som kvinnan endast befolkar. Han är medborgare, en aktiv del, i den värld där hon endast är en passiv åskådare, en uppassare av hans behov. Hon bor i hans hus och klipper gräset i hans trädgård, jagar bort dammråttorna och piskar mattan, men hon skapar inget eget och därför kan hon inte bebo världen.
Sedan jag kom ut så har jag verkligen känt att jag har erövrat denna rätt. Det är en slags bitter och kall triumf; jag borde ha haft den innan, fått den med modersmjölken, men nu blev det inte så. Jag känner mig inte längre som en underordnad varelse, som i bilden nedan. Jag begär, jag kräver, jag tar och jag ger och det är vackert. Och jag vill bli begärd, för det behöver inte längre vara en fråga om objektifiering och exploatering utan kan vara ett ömsesidigt utbyte. Att ge är vackert när en också får, att bli begärd är vackert när en begär. När det finns en växelverkan, ett samspel, är det vackert, men när det är en envägskommunikation är det bara exploaterande.
För några dagar sedan så lämnade jag mitt nummer till en tjej på gymmet. Det hade varit helt otänkbart för ett halvår sedan, för att inte tala om ett år. Men nu skämdes jag inte ens, jag blev bara glad av att våga. Och grejen är att även om det inte blir något så är det okej. Jag begär och det är i sig en väldigt väldigt stor grej. Jag kan, jag vågar, jag vill. Jag vill vara nära, finnas till i andra blick o kropp och kött, låta mitt liv bindas samman med deras i ett enda helt, binda en väv av våra öden och så vidare. Jag liknar utan rodnad (okej lite rodnad kanske) en fitta vid ett ostron och klitoris vid en pärla och känner att jag vill äta detta ostron, jag vill suga på denna pärla som är en kvinnas våta kön. Veta att jag begär henne och att hon begär mig och att vi begär varandra för att vi blir begärda av varandra. Att vi går igång på varandra för att den andra går igång på oss. Det är vackert. Det är sann kärlek.
Skrev en dikt om det hela (inläsning med bild och samma dikt i text finns här).
jag hade ingen rättatt begära innan digdu var den första jag ville ägai kropp och själoch det var därför det gjorde så ontnär du lämnade mig
Det var detta om detta! Lite lesbisk pepp bara. Sorry för att videon blir typ 1000 st men vet ej hur en ska fixa.
Solanas hälsar från graven att värdighet är ett patriarkatets gissel.
Läste detta i min briljanta flashbacktråd (de sprängde 2kinläggsgränsen för några dagar sedan i och med min text om att döda män, grattis till att slänga ert liv på det. Gå ut och haffa lite ladies istället, det gör jag)
Måste undra hur Fanny ser på sin morbida mordfantasi-text nu efter knivmorden i skolan i Trollhättan.
Hon skriver ”kniven sjönk in i köttet. Den vassa eggen tryckte ner huden tills den blev för spänd för att hålla emot och det gick hål på den. Sedan sjönk den långsamt in när hon lade sin kroppstyngd mot den. Hon skar några drag och såg huden glida isär och blotta köttet. Tillfredsställelsen var enorm. Mannen framför henne hulkade och blodet började färga hans tänder och tunga röda.”
Hon ser det fortfarande som en smakfull/rimlig/mentalt frisk fantasi att behålla online i hennes namn? Antagligen.
Jag skrattade så mycket åt detta. Personen undrar alltså om jag anser mig vara värdig och smakfull. Nej, givetvis inte. Det skulle ju uppenbarligen verkligen skjuta bredvid målet. Eller inte ”bredvid”, typ åt motsatt håll.
Nå, det fick mig att tänka på Hur Män Är. Varför är det så svårt för dem att förstå att en kvinna inte vill leva enligt deras standard egentligen? Jag menar, jag försöker uppenbarligen inte vara värdig. Då skriver en inte ens text om att döda män eller lägger upp en video där en kletar ut sitt läppstift och suger av sina fingrar. men det går inte för dem att förstå. De kan bara inte förstå. Det är som att hela deras värld går i krasch mitt framför deras ögon och de fattar inte ens vad som har hänt.
Solanas hälsar från graven att värdighet är ett patriarkatets gissel.
Pornografi.
Skrev denna som uppgift. Texten ska vara utan adjektiv så gick loss på liknelser. Ville skriva något riktigt snubbigt fast lesbiskt.
Ditt sköte öppnade sig likt en äng i gryningen framför mig. Likt dagg rann dina fittsaften längs stråna. Dina bröst var som kullar och vårtgårdarna påminde om ägg i en stekpanna när de låg där färdiga innan frukosten, färdiga för att ätas.
– Kom och ta mig, viskade du och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var slav under dina begär men också drottning över det rike som var du. Jag smekte dina höfter och trängde in i din fitta med mina fingrar. Jag gned min fitta mot din.
– Jag vill att du ska ta mig så att himlen öppnar sig, så havet delar sig. Jag vill ha hela dig. Varenda liten bit.
Köttets lustar tog över och jag kastade mig över det landskap som var du. Din ängsmark, dina kullar, den ros som precis väckts ur sin barndoms sömn som var du.
Ögonen var en skogstjärn när jag såg in i dem. Jag kunde inte se ner till botten och vattnet låg där under mig, det var flera meter ned till ytan som inte rörde på sig. Jag ville att du skulle se in i mig, nå mitt inre med din blick, likt solens strålar sirlar ner i en skogsglänta. Jag ville att du skulle greppa tag i min själ med din blick och ta ut den, äta upp den med dina tänder som knivens egg.
Din fitta öppnade sig likt en ostron och jag lapade den salta saften som blev av dina slemhinnor och din kåthet. Dina blygdläppar hade svält upp och de rasslade till när jag tryckte på dem, men åkte snabbt tillbaka till sin plats. Du stönade och ville ha mer. Jag åt dig som ett ostron och hittade den pärla som innan gömts under klitoriskåpans hölje, som skämdes den. För sig själv och för att ta någon slags plats här i världen. Och inte kunde en anklaga den för det, i detta samhälle styrt av män och deras behov och lustar (inte för att män kan njuta, inte som jag gjorde av det ostron som var ditt kön, men det är ett annat ämne). Men nu tittade den fram och log och jag tog den mellan mina tänder och sög. Lekte med tungan över den samtidigt som du stönade. Jag vill sluka dig, mitt byte, men också spara till nästa gång. Jag ville att du skulle räcka för evigt men också konsumera hela din kropp, ditt sköte, din fitta, i en enda tugga, som vore du en bit kött. Hela du levde. Du pulserade. Din fitta pulserade, den brände mot min tunga, min näsa, min haka.
Likt en ros rodnade dina kinder och antog samma nyans som en himmel i kvällningen. Jag älskade att se den effekt mina ord hade på dig. Jag ville för alltid kunna påverka dig på precis detta sätt. Jag ville att mina ord skulle gräva sig in i ditt inre och stanna där, ligga och vila för att sedan väckas upp någon dag, kanske när du låg med en annan kvinna mellan dina ben. Då skulle du minnas mig, minnas hur jag tog dig första gången du blivit tagen på riktigt (männens försök till sex räknas inte) och hur du gång på gång stönade mitt namn och tiggde om mer, som du aldrig stönat innan. Inte för att du sade det, men jag visste det. Jag visste att ingen kunde ha tagit dig som jag, smekt dig som jag, ätit ditt kön i vilket blodet rann som jag.
Jag ville skriva in mig själv i ditt liv, klottra mitt namn på alla elskåp och lyktstolpar i den stad som var du. Jag ville att de fem bokstäver som bildade mitt namn, som jag nu bokstaverar, M-E-D-E-A, skulle pryda varje vägg i ditt hjärtas stad. Jag ville rista in mina initialer i din hjärnbark och i ditt hjärtas kammare, likt klottret i en fängelsecell som skrivit innan döden. Men jag skulle inte dö, jag skulle leva. Längre skulle jag leva och många kvinnors ostron skulle jag äta, många kvinnors pärlor skulle jag sätta mellan mina tänder.
De senaste dagarna.
Mitt fejs.
Låtsas vara bröstaktivist men vill egentligen bara ligga.
Cyklade till psykologen. 
Skrev lite.
Köpte nytt linne och hade hår under armarna.
Hängde med boel.
Hängde med Malin. 
Kollade på hämndporr.
Stod i gatlyktsljus.
Grät av lycka för att jag är flata när jag lyssnade på Hyllningsvisa till lesbiskt sex av Maud Lindström.
Skrev en dikt.
Såg ut att heta Hampus och gilla fotboll.
Skrev lite om kvinnor.
Josefin kom över och tog några tavlor.
Tatueringen är ungefär två år gammal minus några månader och gjordes några dagar efter att jag blev dumpad av min sista pojkvän. Min SISTA pojkvän. Fatta det. Träffade män efter också men inte så seriöst.
Vaknade klockan sex och kunde inte somna om.
Fragment om att vara oälskbar.
1 jag skulle vilja säga till dig att allt kommer bli bra men jag kan inte lova att det är sant.
2 jag skulle kunna ljuga för dig men jag har glömt hur en gör och dessutom har jag lovat att jag ska bli en bättre person. en ärligare.
3 kanske är det inte att vara en bättre person att vara ärlig när lögnen är den enda lindring som ges. och så är det ju. det är ett jag inte tänker ljuga om.
4 likt det var förutbestämt att Mio skulle döda riddar Kato var det förutbestämt att jag skulle krossa ditt hjärta med min taktlöshet.
5 jag känner mig så dum som inte såg att jag skulle krossa dig men jag var för upptagen med att tro mig vara oälskbar.
6 att tro sig vara oälskbar kan verkligen såra andra, inte sant? du borde ju veta min älskling.
7 att tro sig vara oälskbar gör att en inte tror sig nå andra, påverka.
8 jag trodde mig vara oälskbar och gick omkring i den stad som var du. utan eftertanke klottrade jag på byggnaderna, i gränderna. lämnade spår jag trodde du aldrig skulle ta notis om utan möjligtvis för att klottersanera i skapandet av en trevligare stadsmiljö där dina riktiga gäster skulle vandra. vackrare rikare människor. jag förstod inte att dessa spår skulle stanna kvar i dig, att du skulle vårda dem ömt som kära men alltför smärtsamma minnen. att du till slut skulle behöva ta bort dem för att glömma men att du skulle hitta idel nya. flitig hade jag varit, hundratals små signaturer som ristades in. och trots att du sökte alla och tog bort dem så fanns det alltid ett märke kvar, en vit fläck där jag suttit. inte förrän någon annan skrev på just den fläcken igen skulle jag vara borta.
9 du lät mig klottra i den stad som var du och först trodde jag att det var för att du inte märkte mig men sen förstod jag att det vara för att du såg mig och älskade det du såg.
10 så gick det till när jag klottrade i den stad som var du. det var så enkelt för mig att göra men mina heltäckande markers, så svårt för dig att tvätta bort. tusen saneringsteam fick gå på gatorna och du skulle ändå alltid hitta något nytt när du gick på promenad i den stad som var du. något nytt som skulle väcka minnet av mig.
*
1 jag skrev ner mitt namn tusen gånger
2 skrev ner allt jag älskade att göra
3 skrev ner varje gång vi skrattat tillsammans
4 skrev ner min favoritmusik (pj harvey, nine inch nails)
5 skrev ner den gången vi drack varm choklad och du tittade under lugg och rodnade och jag inte insåg ens då att jag höll på att skriva in mig själv i den stad som var du och krossa dig och lämna enbart det bitterljuva minnet kvar
Fragment om kvinnokön och kvinnokött.
mitt kvinnokön var en grotta som jag stängdes in i. tjocka våta väggar som kramade min späda barnkropp och vägrade låta den springa och leka, som pojkarnas kroppar fick. tjocka flytningar som rann ner i min hals och kvävde mig, torkade in i huden och gjorde den stel, klistrade ihop fransarna på ögats övre och undre lock så jag inte kunde öppna dem och se. den sipprade in i mitt huvud och gjorde mig trög och ytlig, fixerad vid den andres blick. åh, så jag hatade detta kvinnokön.
innan jag stängdes in vad jag nyfiken och ville upptäcka. flytningarna var spännande, jag studerade dem i underkläderna och kände på mitt kön. lät handen glida ner under trosans linning så snart jag hade tillfälle. först brydde jag mig inte om någon såg, men jag insåg snart att det var meningen att jag skulle skämmas. skämmas för detta alla gjorde men ingen talade om. det var meningen att jag skulle skämmas, så skämdes gjorde jag. men så snart jag insåg vad det skulle innebära så ville jag bara bort, skära av detta förbannade kön. men då var det redan för sent, jag hade vandrat för långt redan. jag hade redan påbörjat resan mot att bli kvinna.
*
Kvinnokön och kvinnokött, varför måste detta vara mitt öde?
*
Och när han kom in i henne reducerades hon åter igen till kött. Hon kunde inte värja sig mot hans kraft. Hon kunde inte låta bli att tas i besittning.
*
så jävla fin och full av liv. så jävla sprudlande av energi. så jävla självlysande i denna mörka värld. så lockade jag mig till dig och sen sög du ut energin, droppe för droppe. nu är jag tom.
*
allt jag ville var att få älska dig villkorlöst, så varför lät du mig inte. varför var du som alla andra människor; smutsig och liten.
*
han kunde inte ens slösa fem minuter på att ljuga för henne. berätta en söt lögn som skulle göra förnekandet enklare och slutet mindre smärtsamt. han bara gick. skoninglöst och ärligt.
*
Låt mig tappa bort mig i det hav som är du. Simma ut mot horisonten. Gå vilse i den labyrint som är du.
Vad jag sörjer med att inte kunna vara med män.
Jag fick en fråga för några dagar sedan om vad jag sörjer med att inte ha relationer med män längre.
Nu vill jag understryka att frågorna inte ställdes på det här viset utan det var en intressant och trevlig diskussion men de fantastiskt intelligent kvinna.
Jag sörjer inte relationerna som sådana, eftersom jag har något nytt som är så mycket bättre. Däremot kan jag sörja det faktum att det inte gick trots att jag verkligen försökte. Jag kan sörja att jag älskade en människa som älskade mig tillbaka, och att vi försökte nå varandra men ändå inte nådde fram. och det blir ännu sorgligare att det inte handlade om vår ovilja utan bara den rena stumma oförmågan. Vi kunde inte. Han kunde inte släppa in mig, jag kunde inte acceptera detta och ta det i hans takt. Jag kunde inte hantera det han gjorde med mig och han kunde inte sänka garden och bli en människa inför mig. Detta nederlag är grymt och smärtsamt och det måste sörjas. Jag vet inte om jag sörjer det längre, men jag har. Jag har sörjt drömmen om och illusionen av det jämställda heterosexuella förhållandet. Jag har sörjt att jag måste gå vidare. Det var innan jag insåg att en kunde vara med kvinnor, och jag trodde då att jag skulle vara dömd till ensamhet eller ett liv i smärtsamt medveten underkastelse och lönlöst hysteriskt motstånd. Det är såklart en hemsk vision.
Eller som denna dikt jag skrev om saken:
det var inte vår
otillräcklighet
som individer
som du och jag
det var det kalla faktum
att vi föddes i denna värld
på varsin sida
om den patriarkala muren
det var vår otillräcklighet
som man och kvinna
Vi var otillräckliga för varandra, vi kunde inte nå varandra, inte för att vi var de individer vi var utan för att vi var man och kvinna och möttes i skarven av denna oöverbryggliga skillnad.
Jag tänker också på dikten Avsked av Karin Boye:
Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.
Jag nådde aldrig dit, där ditt väsen ligger bart.
Du går, och ingenting av mig tar du med dig –
– lämnar mig åt nederlaget.
Jag kan även sörja potentiell vänskap. Män som jag uppskattar men som jag aldrig kan koma nära eftersom vi inte delar vissa erfarenheter som är väldigt viktiga för mig. Även vänner jag haft men glidit isär på grund av detta. Och sen sörjer jag inte detta, men insikten om att även om jag träffar en man jag verkligen gillar och trivs med så kommer vi inte kunna ha en relation, helt enkelt för att jag sett det jag sett och vet det jag vet. Det är inte direkt sorgligt eftersom jag har något mycket bättre, men det kan skava. Jag vet ju att i ett annat samhälle hade dessa hinder inte existerat, vi hade varit fria.
Dessa män är ju såklart ändå människor, och de är ju inte onda, vi råkar bara leva i ett samhälle där vi inte kan ha relationer på lika villkor. detta är sorgligt. Oavsett om jag sörjer dessa individuella män eller ej så kan jag sörja detta faktum, för mig och alla andra kvinnor.
Det är inte enskilda män jag sörjer, utan att vi tvingats leva i detta patriarkat som gör det så svårt för människor som uppskattar och rentav älskar varandra att faktiskt leva med varandra.
Att döda en man del två.
– Hämnden är ljuv, viskade hon, hämnden på dig och hela manssläktet. Detta idiotiska kön. Era idiotiska leenden när ni pratar och tror att vi lyssnar och genuint bryr oss om erat babbel som egentligen är joller. Ni tror vi bryr oss, men sanningen ör att vi hatsr och föraktar varje sekund. Men ni har lärt oss att hata oss själv djupare, och därför plågar vi oss. Det är inte alla kvinnor dom vet det, men därinne känner de elden av manshat bränna. De internaliserar den, de håller på att ätas upp av den. Det är därför jag gör det jsg gör. Det är därför jag hämnas. Jag hämnas för alla kvinnors del. För att det de innerst inne vill. Det vet jag, för jag är kontakt med dem. Jag hämnas varje oönskad kommentar, varje våldtäkt, varje tråkig monolog.
Hon kollade in i hans skräckslagna ögon.
– För att inte brinna själv måste jag sätta världen i brand.
Hon var så fokuserad hon aldrig varit onnan. Hon var valerie. Hon förkroppsligade hennes själ. Hon var Valerie inkarnerad. Hon var alla kvinnors våta dröm om hämnd, alla mäns skräck. Hon drog efter andan, lugnorna fylldes med ren luft som fädades ut i hennes blodpmplopp. Hon var hög på kicken. Behövde inte ens cigaretter, så fokuserad var hon. Sedan tog hon fram kniven. Balanserade med spetsen på lillfingrets topp. Lekte med den framför honom. Satte den mellan tänderna och tog av sig hoodien, blottade bringan som var iklägg ett tunt linne utan bh. Hennes beniga bröst var blött av svett, hon hade knappt ätit på veckor, bara proteinbars på språng och eldorados tortellini. Hon levde på kvinnors fittsafter, cigaretter och manshat. i ryggen klibbade det tunna tyget fast. Brösten syntes nästan i sin helhet under den tunna våta vita linnet. De styva bröstvårtornas bruna färg lyste igenom tyget, och de tunga bröstens konturer antecknade sig som mörka skyggor. Hon hade kunnat vrida droppar av svett ur det.
Hon grinade illa och mordlystet. Hon tog kniven ur munnen och lade den på hans hals. Tryckte in den. Viskade sitt mantra:
– Det spelar ingen roll för mig om du dör eller inte, så jag kan lika gärna döda dig. Det blir enklast så. Dessutom är du knappast oskyldig, och vore du det skulle det inte spela någon roll. Det ligger i ditt kön. Ditt låga smutiga kön. Jag tar ut hämnd för alla kvinnor som kommenterats, våldtagits eller blivit uttråkad av en mans själlösa monologer. Bara det är skäl nog.