Kategori: Aktuellt

Såhär skrev jag i min text Bilfärden:

Hon hade rört sig från att vara gud till att bli en fallen ängel i Saras brännande blick. Kvinnor kan verkligen döma en på ett annat sätt inte sant? Det är som att deras blick penetrerar kroppochsjäl. Som att de ser igenom detta kvinnokön och detta kvinnokött och slukar det helt gör det till sitt tuggar det sönder och samman med vassa vassa tänder likt en krokodil hackar sönder det med vassa vassa näbbar likt vildvittror som skriker om natten i blixtarnas ljus. Tusen näbbar som hackar och hackar tills ingen finns kvar utom en sådan gröt av kött och ben och blod och märg en köper på till exempel willys för 15 kronor kilot.

Och jag tänker på en vän till mig som sade att hon mest umgåtts med män för att kvinnor gjorde henne nervösa, det kändes som att de dömde henne på ett helt annat sätt än vad män gjorde. Jag tror inte hon kunde sätta fingret på det, men det var väl en kombination av den praktiska erfarenheten av att faktiskt bli dömd men också den molande malande känslan att dessa kvinnor kanske tänker detsamma om en som en tänker om sig själv, och det är ju ofta verkligen inte särskilt nådigt.

Jag kan verkligen känna igen den här känslan. Kvinnor har en annan grund att döma på i och med att de har levt samma liv som en själva, de delar samma erfarenhetsbank och därmed så vet de vad en har att reagera på. Om något är en överreaktion enligt dem (med detta inte sagt att det är det) så säger de det utifrån sin egen erfarenhet som även är din. De vet helt enkelt vad de talar om. Sedan kan tolkningar och ingångar skilja sig åt, men grundmaterialet är i stort detsamma.

Skrev en dikt som jag tänker är relaterad till detta, om än med mer utpräglat lesbiska inslag:

och hennes brännande blick
den brann i mig
och jag brann sönder
under den
jag blev en eldfluga på himlen
För bara några sekunder
innan jag förkolnades
blev till sot och stoft och aska

hon hackade sönder mig
skar mig i bitar
åt mig rå
med vassa tänder
och jag älskade att ätas av henne
blodet som sipprade längs hennes mungipor
som trängde sig fram mellan hennes tänder
och det blodet var mitt

jag ville ha hennes ögon i natten jag ville ha henne där i mitt livmodersvatten eller kanske menar jag mig i hennes jag vet inte allt är så förvirrande nu jag är delad jag är tu jag har ingenting mer att ge till dig men ändå vill jag att du fortsätter åtrå mig

Jag tror det är delvis på grund av detta som feminism och framförallt lesbiskhet kan te sig så skrämmande för vissa. Det innebär nämligen att en måste ha samröre med kvinnor på ett djupare plan, och dessa kvinnor kanske uppfattas som starkare än en själv. Att bli dömd av dessa är en mardröm, för de vet verkligen vad det vill innebära att vara kvinnor, vad det vill säga att växa in i en kvinnokropp, in i ett kvinnoliv, leva ett kvinnoöde. De har en objektivitet och en känslomässig styrka som gör att deras blick kan tränga genom ben och märg, och detta vet en instinktivt som kvinna. Det bränner som kallt stål och en måste först vada genom detta hav för att bli fri. Lesbiskheten är liksom detta i sin absolut mest extrema form, den totala mansfråvändheten och kvinnotillvändheten som kulminerar i ett enda stort begär, ett begär som samtidigt är dömande eftersom den mogna kärleken är dömande, en kräver någonting av föremålet för den.

Vägen ut ur detta är att göra sig av med sitt internaliserade kvinnohat, som riktas både mot en själv och andra kvinnor. Vi tänker sällan det om andra som vi tänker om oss själva eller tänker oss att andra ska tänka om oss. Vi vill i regel varandra ganska väl, eller i alla fall inte direkt illa. Om en slutar hata sig själv kan en förhoppningsvis också se att inte heller andra gör det, och begära fritt.

Numera vet jag att den åtsägelser jag får från andra kvinnor i regel kommer av kärlek. Jag omger mig med fantastiskt starka och ärliga kvinnor som ibland tycker att jag betett mig illa, och då säger de förhoppningsvis det. Jag vet att de bara vill det bästa för sig själva, mig och min omgivning.

1 Och jag skapade ditt lidande med min dömande blick. Du kunde inte värja dig mot att jag tyckte du borde må dåligt över det som varit mellan oss.

2 jag ville inte att du skulle lida men jag såg ändå till att det blev så. Gör det mig till en dålig person. Jag vet inte. Jag vill att det ska vara så för jag uppskattar enkelhet i sakernas tillstånd och gott och ont är koncept jag absolut kan förstå. Jag gillar inte komplexiteten med ondskan inom oss. Jag vill ha en tydlig riddar kato jag kan döda och förvandla till en hög stenar med mitt svärdshugg.

3 du låg där i badrummet med axlarna uppdragna så högt och du blödde och jag frågade vad du gjorde och du ljög och jag låtsades tro på dig och jag trodde på dig för jag orkade inte den outhärdliga vetskapen om att du visste att jag visste men ändå inget gjorde. Jag låtsades inte förstå att du led i ditt kött och ditt kön som jag skapat åt dig. Och du trodde mig på samma stumma sätt.

4 vi behövde denna ömsesidiga förnekelse av de som var vi baby och jag är inte den som förnekar mig. Finns där mat äter jag den finns där en kvinna äter jag henne finns där sprit dricker jag den. Jag förnekar mig inte har aldrig förnekat mig. Det ligger inte i min natur. Och inte heller förnekade jag sig min baby denna söta söta lögn.

5 och dina ögon var som stora svarta pärlor plockad ur en mussla på havets botten trots att det är så farligt. En gnistrande pärla som jag ville putsa ren.

6 jag är ett vilddjur och du är min slätt jag ska springa på av och an och ändå känna mig instängd. Instängd på det sättet en känner sig när en går i samma spår trots att det finns en miljon outforskade och oskapade stigar. När en blir sitt eget smärtsamma fängelse. Så verkligen instängt. Så isolerat. Och ändå kan en inte sluta med mindre än att dra upp varje rot.