och jag ber så mycket så mycket om ursäkt och jag vet inte riktigt jag men jag ville liksom komma in i dig träda in i ditt kött om du förstår min älskling jag ville liksom vara ett enda stort helt med dig jag ville liksom ångas upp i det moln som var du som vore vi två som blev ett enda helt jag ville liksom jag om du förstår så ville jag liksom vara ett helt jag ville att du skulle se och förstå men jag vet inte och egentligen är jag ganska dum ursäkta förlåt ursäkta förlåt och tack så mycket för att du ändå kan finnas där på distans på andra sidan telefonens trassliga tråd för bara några små korta minuter av det ändlösa hav den vidsträckta (och jag ber om ursäkt för ordet) ocean som var mitt liv som en gång varit vårt men delade sig uti tu gick från det stora enda hela till att vara blott ett halv under moses stav men det är klart och du vet och jag vet att jag vet inte baby och därför slutar jag skriva nu men bara en sista sak och det var den att jag ville hålla dig kvar och min kärlek till dig gav mig rätten till det rätten att skriva att skälla att göra dig svag och jag ville att mina ord skulle vara din lag och det gav mig rätten åh baby jag vet att göra dig svag som du en gång gjort mig och jag ville så gärna få finnas i dig och jag vet jag ska sluta och ursäkta förlåt jag har sagt det så ofta men jag pratar för mycket åh all denna tid som har använts fel och jag pratar och pratar och kärleken hatar och jag ligger i sängen och tänker på dig och jag vet jag ska sluta jag vet att jag måste samla mig samma och göra detta halva till det hela igen och jag vet jag ska sluta men en sista sak när du rörde vid mig så blev jag så svag jag darrade sakta jag darrade snabbt och mitt kött blev till stål och jag stod där helt stel och önskade hoppades på det som skulle bli helt och jag vet jag ska sluta men en sista sak och den saken är att med dig vill jag dö jag vill finnas djupt i dig tills mitt sista andetag och jag vill bara ha det som gjorde mig svag och jag vet jag ska sluta men du gör mig så oerhört spak det är som om du höll mig djupt och nära som om du rätade ut alla linjer i mitt ansiktes hud när du viskade du ville ha mig till brud och jag såg och jag tänkte och jag vet jag ska sluta men jag såg och jag tänkte och ursäkta förlåt att vi stod där vid altaret en höstdag så våt som mitt kön och jag ville dig älska för evigt och ursäkta förlåt jag ska sluta nu nu när du delat det som var vi i tu
Kategori: Feminism
Ni måste finnas.
Till alla fantastiska vackra coola kvinnor därute från mig, Ida, Emma och Karin i det lesbiska kollektivet. Vi (eller Emma och Karin framförallt) håller på att utarbeta behandlingsformen lpt, lesbisk postpatriarkalt tvångshäng, som vi snart tänker ska finnas på en bredare marknad.
Sex punkter om lidande och instängdhet.
1 Och jag skapade ditt lidande med min dömande blick. Du kunde inte värja dig mot att jag tyckte du borde må dåligt över det som varit mellan oss.
2 jag ville inte att du skulle lida men jag såg ändå till att det blev så. Gör det mig till en dålig person. Jag vet inte. Jag vill att det ska vara så för jag uppskattar enkelhet i sakernas tillstånd och gott och ont är koncept jag absolut kan förstå. Jag gillar inte komplexiteten med ondskan inom oss. Jag vill ha en tydlig riddar kato jag kan döda och förvandla till en hög stenar med mitt svärdshugg.
3 du låg där i badrummet med axlarna uppdragna så högt och du blödde och jag frågade vad du gjorde och du ljög och jag låtsades tro på dig och jag trodde på dig för jag orkade inte den outhärdliga vetskapen om att du visste att jag visste men ändå inget gjorde. Jag låtsades inte förstå att du led i ditt kött och ditt kön som jag skapat åt dig. Och du trodde mig på samma stumma sätt.
4 vi behövde denna ömsesidiga förnekelse av de som var vi baby och jag är inte den som förnekar mig. Finns där mat äter jag den finns där en kvinna äter jag henne finns där sprit dricker jag den. Jag förnekar mig inte har aldrig förnekat mig. Det ligger inte i min natur. Och inte heller förnekade jag sig min baby denna söta söta lögn.
5 och dina ögon var som stora svarta pärlor plockad ur en mussla på havets botten trots att det är så farligt. En gnistrande pärla som jag ville putsa ren.
6 jag är ett vilddjur och du är min slätt jag ska springa på av och an och ändå känna mig instängd. Instängd på det sättet en känner sig när en går i samma spår trots att det finns en miljon outforskade och oskapade stigar. När en blir sitt eget smärtsamma fängelse. Så verkligen instängt. Så isolerat. Och ändå kan en inte sluta med mindre än att dra upp varje rot.
Scen.
scen: en flicka står vid havet och blickar mot horisonten. ser hur himmel och hav möter varandra i en punkt långt borta i dimman. det går knappat att urskilja skillnaden på dem. hon är ett barn men hennes kropp har börjat anta kvinnoformen, den vi alla är stöpta i. ho blickar ut och hon tänker: “ge mig nåd. låt himlen öppna sig. låta havet dela sig. jag vill inte längre leva i detta helvete. jag står inte ut med mig själv”.
Hon vadar it i det kalla vattnet. låter fingertopparna glida mot vattenytan och ner i vattnat. får gåshud av vattnet mot huden men fortsätter glida ut. låter håret forma en gloria kring huvudet, eller en krona om en så vill. låter det ljusa håret guppa mot vattenytan. blundar och låter vattnet täcka hennes ansikte. glider ner under ytan. håller andan. vill andas in det svarta kalla vattnet i lungorna, låta det färdas genom hennes vener, artärer och kapillärer, men vet av erfarenhet att en inte kan göra så med fri vilja. att en måste ha ett sänke och det har hon inte. hon önskar att någon kunde trycka ner hennes huvud under ytan. ett barmhärtigshetsmord. en handling av nåd.
eftersom hon är ett barn är döden abstrakt. upphör döden någonsin att vara just abstrakt? men hon vet att hon inte vill leva vidare. hon vet att lidandet är för stört och har inget hopp om nåd i livet, den nåd hon kan finna är i döden. och även om livet blir uthärdligare sedan orkar hon inte vänta på det hon inte vet om det kommer ske.
hon pressar ut luften ur sina lungor i ett desperat försök. sedan vänder hon sig och skrider upp ur vattnet. låter återigen blicken färdas över vattnets yta mot horisonten.
Sara dör och Valerie föds.
Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna. Du blir helt och hållet asexuell, börjar ickearbeta på ditt arbete och fucka upp alla situationer du hamnar i (seminarier, tillställningar, rendez-vous, romantik, möjligheter). Handväskan blir full av högfärdiga anteckningar. Ljuset faller så konstigt omkring dig. På nätterna drömmer du att du har hundratusen systrar vid din sida, du skrattar högt och hest, det är ett mörkerskratt, det ekar mellan höghusen där du går. Ditt språk (och dina kläder) är alltid skitigt, alltid respektlöst.
– Sara Stridsberg
det brann av eld och stål i henne kön och hennes kött. ett stålbad av manshat renade henne från alla synder, alla gånger hon svikit en syster, älskat en man, och hon steg upp ren och fri. hennes sinne var smutsigt av hat, varje neuron brann av tusen små impulser per sekund; kvinnokönkvinnoköttkvinnolivkvinnoöde och hon ville aldrig någonsin komma ned. detta år var hennes krigår. hon skulle kriga mot allt. mot patriarkatet i henne och utanför. mot varje man som gjort henne illa, trakasserad henne, pratat med henne, våldtagit henne, tråkat ut henne med en lång monolog om till exempel nationalekonomi. hon ville jaga ut det koketta jag som hade låtsats vara intresserad, kanske rentav genuint intresserat sig, likt en demon. det var patriarkatets demon som besatt hennes inre.
Erotik.
Simone de Beauvoir om självskada.
Spelade in en video till ett gammalt inlägg och repostar därför!
Tw: ätstörningar, självskada.
Att läsa andra boken i Det andra könet är ju ett äventyr!!!!!!! Fastande bland annat för denna passage om självskada och äckel:
Det är framförallt orden ”som autonomt subjekt piskar, hånar och torterar hon denna ofria kropp, denna kropp som är dömd till underkastelse”s om fastnar i mig, och jag tänker på den självskada jag själv har ägnat mig åt och hur det kändes. Den känsla av makt och frihet som uppstår när en kan kontrollera sin kropp, skada sin kropp, och som ofta är den enda makt en som kvinna kan uppnå. Känslan av eufori när en lyckats underkuva sin hunger eller trotsat kroppens motstånd mot att träna.
Eftersom kvinnors position i samhället avgörs, eller i alla fall antas avgöras, mycket av hur väl våra kroppar passerar som vackra och åtråvärda i patriarkatet, så är det inte konstigt att många kvinnor skadar sig själv genom att underkasta sina kroppar olika former av förbättringsprojekt. Jag tänker mig att det delvis kan förstås som ett sätt att försöka skapa någon slags känsla av kontroll i en situation en upplever att en inte kan kontrollera. Eftersom kvinnor lär sig att världen inte är vår att förändra så vänder vi det inåt.
Jag tänker också att detta mönster förekommit i mina relationer med män. Min kropp och mitt psyke har gjort motstånd mot det förtryck jag blivit utsatt för av dem och jag har reagerat genom att bli hysterisk och deprimerad. Men istället för att lyssna på min kropps vilja till frigörelse har jag försökt underkuva dessa reaktioner intellektuell. Istället för att ta ansvar för och förändra min situation så har jag undertryckt det missnöje jag känt inför den, för att jag har lärt mig att det bästa jag kan hoppas på är att vara en tillräckligt åtråvärd kvinna för att de ska vilja ha mig. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att underkasta mig, att tvinga min kropp och mitt psyke att acceptera en situation som hela mitt väsen vänder sig emot.
Ibland har jag haft en känsla av makt när jag lyckats kuva mig framgångsrikt i relationer med män. När jag inte har krävt mer av dem än vad de gett mig, när jag glatt har fogat mig under deras skit. Det har känts som om jag har kontroll över min situation när jag lyckats kuva mig, inte när jag faktiskt har lyckats förändra min omgivning. Den enda väg till framgång som funnits är självkontroll.
I och med mitt feministiska uppvaknande har jag successivt förflyttat mina ansträngningar från att kontrollera mig själv till att försöka förändra min omgivning. Först så försökte jag förändra män jag hade relationer med, men det visade sig vara ganska hopplöst. Nu försöker jag istället att ingå i relationer som jag mår bra av, befinna mig i sammanhang jag mår bra av, göra saker jag mår bra av och rikta min kraft mot politisk förändring snarare än personlig.
Jag hade ingen rätt att begära innan dig.
En grej jag tänker mycket på är det här med att begära och att ha rätt och begära. Som kvinna saknar en rätt att begära, att begära ett bättre liv, en värdig tillvaro (varför en nu skulle vilja göra det) och framförallt att begära män. Det är mannen som sitter på den rätten. Det är han som låter sig begära och ta för sig. För honom är ett avvisande inget riktigt nederlag, det är bara att gå vidare till andra jaktmarker där han kan breda ut sig i sitt kött och sitt kön. Hela världen begär han och jagar och det kvittar honom vad begäret landar i. Bara att vara ett begärande subjekt är i sig nog för att vara en fri existens. Mannen är fri för att han har rätten att äga och framförallt rätten att vilja äga, såväl människor som ting men också positioner, idéer, ord och tankar. Han klättrar i träd, över berg, uppfinner, löser problem och är en del i skapandet av världen som kvinnan endast befolkar. Han är medborgare, en aktiv del, i den värld där hon endast är en passiv åskådare, en uppassare av hans behov. Hon bor i hans hus och klipper gräset i hans trädgård, jagar bort dammråttorna och piskar mattan, men hon skapar inget eget och därför kan hon inte bebo världen.
Sedan jag kom ut så har jag verkligen känt att jag har erövrat denna rätt. Det är en slags bitter och kall triumf; jag borde ha haft den innan, fått den med modersmjölken, men nu blev det inte så. Jag känner mig inte längre som en underordnad varelse, som i bilden nedan. Jag begär, jag kräver, jag tar och jag ger och det är vackert. Och jag vill bli begärd, för det behöver inte längre vara en fråga om objektifiering och exploatering utan kan vara ett ömsesidigt utbyte. Att ge är vackert när en också får, att bli begärd är vackert när en begär. När det finns en växelverkan, ett samspel, är det vackert, men när det är en envägskommunikation är det bara exploaterande.
För några dagar sedan så lämnade jag mitt nummer till en tjej på gymmet. Det hade varit helt otänkbart för ett halvår sedan, för att inte tala om ett år. Men nu skämdes jag inte ens, jag blev bara glad av att våga. Och grejen är att även om det inte blir något så är det okej. Jag begär och det är i sig en väldigt väldigt stor grej. Jag kan, jag vågar, jag vill. Jag vill vara nära, finnas till i andra blick o kropp och kött, låta mitt liv bindas samman med deras i ett enda helt, binda en väv av våra öden och så vidare. Jag liknar utan rodnad (okej lite rodnad kanske) en fitta vid ett ostron och klitoris vid en pärla och känner att jag vill äta detta ostron, jag vill suga på denna pärla som är en kvinnas våta kön. Veta att jag begär henne och att hon begär mig och att vi begär varandra för att vi blir begärda av varandra. Att vi går igång på varandra för att den andra går igång på oss. Det är vackert. Det är sann kärlek.
Skrev en dikt om det hela (inläsning med bild och samma dikt i text finns här).
jag hade ingen rättatt begära innan digdu var den första jag ville ägai kropp och själoch det var därför det gjorde så ontnär du lämnade mig
Det var detta om detta! Lite lesbisk pepp bara. Sorry för att videon blir typ 1000 st men vet ej hur en ska fixa.
Solanas hälsar från graven att värdighet är ett patriarkatets gissel.
Läste detta i min briljanta flashbacktråd (de sprängde 2kinläggsgränsen för några dagar sedan i och med min text om att döda män, grattis till att slänga ert liv på det. Gå ut och haffa lite ladies istället, det gör jag)
Måste undra hur Fanny ser på sin morbida mordfantasi-text nu efter knivmorden i skolan i Trollhättan.
Hon skriver ”kniven sjönk in i köttet. Den vassa eggen tryckte ner huden tills den blev för spänd för att hålla emot och det gick hål på den. Sedan sjönk den långsamt in när hon lade sin kroppstyngd mot den. Hon skar några drag och såg huden glida isär och blotta köttet. Tillfredsställelsen var enorm. Mannen framför henne hulkade och blodet började färga hans tänder och tunga röda.”
Hon ser det fortfarande som en smakfull/rimlig/mentalt frisk fantasi att behålla online i hennes namn? Antagligen.
Jag skrattade så mycket åt detta. Personen undrar alltså om jag anser mig vara värdig och smakfull. Nej, givetvis inte. Det skulle ju uppenbarligen verkligen skjuta bredvid målet. Eller inte ”bredvid”, typ åt motsatt håll.
Nå, det fick mig att tänka på Hur Män Är. Varför är det så svårt för dem att förstå att en kvinna inte vill leva enligt deras standard egentligen? Jag menar, jag försöker uppenbarligen inte vara värdig. Då skriver en inte ens text om att döda män eller lägger upp en video där en kletar ut sitt läppstift och suger av sina fingrar. men det går inte för dem att förstå. De kan bara inte förstå. Det är som att hela deras värld går i krasch mitt framför deras ögon och de fattar inte ens vad som har hänt.
Solanas hälsar från graven att värdighet är ett patriarkatets gissel.
Pornografi.
Skrev denna som uppgift. Texten ska vara utan adjektiv så gick loss på liknelser. Ville skriva något riktigt snubbigt fast lesbiskt.
Ditt sköte öppnade sig likt en äng i gryningen framför mig. Likt dagg rann dina fittsaften längs stråna. Dina bröst var som kullar och vårtgårdarna påminde om ägg i en stekpanna när de låg där färdiga innan frukosten, färdiga för att ätas.
– Kom och ta mig, viskade du och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag var slav under dina begär men också drottning över det rike som var du. Jag smekte dina höfter och trängde in i din fitta med mina fingrar. Jag gned min fitta mot din.
– Jag vill att du ska ta mig så att himlen öppnar sig, så havet delar sig. Jag vill ha hela dig. Varenda liten bit.
Köttets lustar tog över och jag kastade mig över det landskap som var du. Din ängsmark, dina kullar, den ros som precis väckts ur sin barndoms sömn som var du.
Ögonen var en skogstjärn när jag såg in i dem. Jag kunde inte se ner till botten och vattnet låg där under mig, det var flera meter ned till ytan som inte rörde på sig. Jag ville att du skulle se in i mig, nå mitt inre med din blick, likt solens strålar sirlar ner i en skogsglänta. Jag ville att du skulle greppa tag i min själ med din blick och ta ut den, äta upp den med dina tänder som knivens egg.
Din fitta öppnade sig likt en ostron och jag lapade den salta saften som blev av dina slemhinnor och din kåthet. Dina blygdläppar hade svält upp och de rasslade till när jag tryckte på dem, men åkte snabbt tillbaka till sin plats. Du stönade och ville ha mer. Jag åt dig som ett ostron och hittade den pärla som innan gömts under klitoriskåpans hölje, som skämdes den. För sig själv och för att ta någon slags plats här i världen. Och inte kunde en anklaga den för det, i detta samhälle styrt av män och deras behov och lustar (inte för att män kan njuta, inte som jag gjorde av det ostron som var ditt kön, men det är ett annat ämne). Men nu tittade den fram och log och jag tog den mellan mina tänder och sög. Lekte med tungan över den samtidigt som du stönade. Jag vill sluka dig, mitt byte, men också spara till nästa gång. Jag ville att du skulle räcka för evigt men också konsumera hela din kropp, ditt sköte, din fitta, i en enda tugga, som vore du en bit kött. Hela du levde. Du pulserade. Din fitta pulserade, den brände mot min tunga, min näsa, min haka.
Likt en ros rodnade dina kinder och antog samma nyans som en himmel i kvällningen. Jag älskade att se den effekt mina ord hade på dig. Jag ville för alltid kunna påverka dig på precis detta sätt. Jag ville att mina ord skulle gräva sig in i ditt inre och stanna där, ligga och vila för att sedan väckas upp någon dag, kanske när du låg med en annan kvinna mellan dina ben. Då skulle du minnas mig, minnas hur jag tog dig första gången du blivit tagen på riktigt (männens försök till sex räknas inte) och hur du gång på gång stönade mitt namn och tiggde om mer, som du aldrig stönat innan. Inte för att du sade det, men jag visste det. Jag visste att ingen kunde ha tagit dig som jag, smekt dig som jag, ätit ditt kön i vilket blodet rann som jag.
Jag ville skriva in mig själv i ditt liv, klottra mitt namn på alla elskåp och lyktstolpar i den stad som var du. Jag ville att de fem bokstäver som bildade mitt namn, som jag nu bokstaverar, M-E-D-E-A, skulle pryda varje vägg i ditt hjärtas stad. Jag ville rista in mina initialer i din hjärnbark och i ditt hjärtas kammare, likt klottret i en fängelsecell som skrivit innan döden. Men jag skulle inte dö, jag skulle leva. Längre skulle jag leva och många kvinnors ostron skulle jag äta, många kvinnors pärlor skulle jag sätta mellan mina tänder.