Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Feminism

Cynism och misstro är den enda rimliga inställningen i patriarkatet

Lyssnade på en av mina favoritartister Cornelis Vreeswijk. Han sjunger såhär:

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
så Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleks glöd.
Men månen är kall och död.

Cornelis vill ha det lite mysigt med Ann-Katrin men allt han får är cynism och misstro! Det är detta som gör Ann-Katrin så attraktiv! Hon har en mur omkring sig om Cornelis vill tränga igenom. Full av kvinnlig klokskap är hon och den vill Cornelis lägga beslag på. Problemet för honom är att han inte är jämställd med Ann-Katrin. Han kan inte nå fram för hon släpper inte in honom. Hon köper inte hans romantiska babbel, utan ser att det bara är dött och stelnat prat om döda stela ting. Visst är månen vacker, men det duger absolut inte för att förlåta manlighetens synder.

Det får mig att tänka på denna text jag skrev för ett tag sedan:

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Kortfattat: mycket romantik handlar om att män ska övertala kvinnor till att ingå romantiska relationer. Filmen tar sluta när mannen lyckats övertala kvinnan. Detta framställs som någonting gott,, och vi ser inte vad som händer efteråt, men en glömmer att cynismen har ett syfte; att inte bli sårad:

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Om en släpper cynismen blir det lätt såhär:

botasCynism är en av de bästa inställningarna vi kvinnor har. Det övergår mitt förstånd hur vi skulle kunna vara ocyniska i denna värld där vi ständigt utnyttjas. Den man som vill vara feminist och behandla kvinnor bra bör börja med att acceptera cynismen och låta kvinnor närma sig i den mån de har lust istället. Hela projektet att försöka ”bevisa” för en kvinna att en inte är ett svin är patriarkalt i sig.

Mitt främsta tips till alla som undrar var feminismen försvunnit är att lyfta blicken från sin egen navel

Var har feminismen tagit vägen, är det många som frågar sig nuförtiden, bland annat Joakim Lamotte. Det verkar som om alla letar efter någon slags enhetlig feministisk rörelse. Detta grundar sig på ett missförstånd om hur sociala rörelser fungerar. Feminismen är, precis som vilken rörelse som helst, diversifierad. Vi delar grundtanken om att det finns en struktur som förtrycker kvinnor och att vi vill bli av med den. Sedan kan feminister tycka oerhört olika om hur denna struktur ser ut och hur den ska tacklas.

Det har skett en förskjutning från att ständigt påpeka att feminism är ett dåligt ord, rent PR-mässigt alltså, till att försöka lägga beslag på ordet feminism. Ständigt ska feminismen handla om något annat än kvinnors rätt till likabehandling. Den ska handla om pojkars rätt att klä sig i prinsesskläder snarare än flickors rätt att inte bli trakasserade i skolan. Killars rätt till tyngre sociala insatser snarare än tjejers rätt att slippa bli våldtagna av sina klasskamrater. Och sist men inte minst; mäns rätt till traditionellt kvinnliga yrken snarare än kvinnors rätt till lika lön.

Borde feminismen bli mer PR-vänlig? Jag tror inte det, för PR-vänlig i dagens samhälle är samma sak som manstillvänd. Varför ska feminismen göra pr för sig själv? Detta är frågan som alla PR-experter glömmer att besvara. Vad är det ”feminismen” som rörelse förväntas tjäna på bättre PR? Och vem ska egentligen vara målguppen för denna? Män och idel män!

Visserligen görs det mycket feministisk PR. Det som vill kan sprida vidare SCB:s lathund om jämställdhet, kvinnolobbyns materiel eller någon av alla de tjej- och kvinnojourer som finns material.

När en bara ser på det debatter som råder i samhället kan det vara lätt att missa feminismen, men faktum är att det fortfarande bedrivs mycket feministiskt basarbete. Att kritisera feminismen för att vara osynlig utan att själv lyfta fram det arbete som görs på till exempel kvinno- och tjejjourer är endast ignorant.

Det pågår också en mycket intressant rörelse bland unga feminister som i högre grad väljer bort män ur sitt liv, alltså släpper fram sina begär mot kvinnor. Om detta borde kanske Joakim Lamotte eller någon annan självutnämnd expert på feminism skriva och framförallt läsa, istället för att gnälla om att feminismen inte är till för hans behov.

Mitt främsta tips till alla som undrar var feminismen försvunnit är att lyfta blicken från sin egen navel och kolla på omvärlden. Den finns där, tro mig.

feministman3

Att ge sig in i leken och att tåla den

Ibland när jag går i svaromål mot näthat får jag höra att ger en sig in i leken får en leken tåla. Vad är leken och varför förväntas leken vara något positivt och oföränderligt.

Jag är helt med på leken; den består i att jag lever i ett samhälle där jag blir hatad endast på grund av att jag blev född till kvinna. På detta är jag feminist och dessutom lesbisk, alltså en kvinna som inte accepterar sin lott som underordnad. Givetvis får en skit när en tar fighten, något annat har jag aldrig trott.

Att ta fighten är ett val, men också inte. Hade jag inte kämpat hade jag gått under i mitt passiva kött. Hade jag fortsatt vara hetero hade det bara funnits spillror av mig kvar. Hade jag slutat berätta för andra kvinnor om att det också kan frigöra sig från förtrycket hade jag varit en omoralisk person som nekade andra samma frihet som jag själv haft så mycket nytta av,

Målet är inte att ”ge sig in i leken”, inte heller att reformera den, utan att avskaffa den. Det ska inte finnas någon jävla lek. Vi ska leva i frihet och harmoni, utan över och underordning. Fram tills dess tål jag leken. Jag har inget annat val.

Heterotristessen

belönamän

Jag har en teori om den sista pojkvännen.

Det kommer en dag i alla heterokvinnors liv där de är lessa på mäns förtryck och svinerier. Då ger de sig ut å jakt efter den sista pojkvännen. Den sista pojkvännen är en helt vanlig tråkigt snubbe. Han slår inte sin flickvän och det är ju bra! Många nöjer sig tyvärr med detta, vilket leder till olika slags tråkiga familjekonstruktioner som i sin tur upprätthåller patriarkatet.

Jag hade en liknande erfarenhet. Vi var aldrig ihop, men vi dejtade och han var generellt väldigt snäll. Jag backade dock när han började se oss som ett par, för det var inte det jag ville. Jag kan dock verkligen se framför mig ett scenario där jag helt enkelt hade nöjt mig med att vara ihop med honom bara för att det var bekvämt. Alla dessa bekväma med tråkiga familjer utgör någon slags bas i samhället vi lever i idag. Detta får mig att tro att det inte framförallt är våldet som driver patriarkatet framåt utan framförallt tristessen. Vi vänjer oss vid att ett så kallat skittråkigt liv är det bästa vi kan få. Det vi måste börja göra är att begära något bättre, inte bara att hålla huvudet över vattenytan utan att faktiskt ha roligt och må bra.

Jag sårade honom när jag dumpade honom men jag tror verkligen att det var för det bästa. Jag hade inte stått ut med tristessen. Och jag hade alltid velat fly. Jag tror att detta gäller väldigt många kvinnor i heterorelationer, de mår inte aktivt dåligt av det men de har inte roligt, för de har lärt sig att vardagstristessen är det bästa de kan få.

Samtyckeskultur är en slags våldtäktskultur

Ofta talar feminister om att de vill ha en samtyckeskultur kring sex. Vad är egentligen en samtyckeskultur och hur uppnår vi den?

För ett tag sedan fick jag denna kommentar som jag tycker säger mycket om synen på sexuellt våld:

våltäktskultur

Så länge det är någons flickvän är det okej! Detta innebär alltså att flickvännen ses som en slags egendom; hon har samtyckt till att gå med på lite vad som helst. Denna attityd är förvånansvärt vanlig bland unga män, jag har sett den flera gånger tyvärr.

Men även om vi inför något slags krav på samtycke vid varje enskilt samlag så försvinner inte problemet. Här kommer min definition av samtyckeskultur:

samtyckeskultur

Jag tycker att ordet samtyckeskultur i sig är problematiskt. Vad är det en som kvinna ska ”samtycka” till; mannens handlingar. Jag tänker att det fortfarande är mannen som är aktiv i den här typen av sexuella situationer. Simone de Beauvoir ansåg att den första penetrationen alltid är en slags våldtäkt, och jag tror det kan förlängas till att heterosex i princip är våldtäkt; mannen ska alltid på något sätt dominera kvinnan. Sedan kan det såklart finnas andra aspekter av det, men såsom heterosex är konstruerat i dagens samhälle innehåller det alltid en patriarkal logik.

Hur kommer en runt detta? Jag tror att det behövs en samtyckeslagstiftning för att lägga mer av ansvaret på mannen, men framförallt behöver vi en förändring av kulturen kring sex, vilket också måste innebära en förändring av de ekonomiska villkoren för kvinnor. Det sociala systemet behöver byggas upp så kvinnor i destruktiva relationer kan få hjälp från det sociala på ett bättre sätt. Detta är emellertid inte allt, det finns även känslomässiga krafter som ligger bakom de sexuella strukturerna. Kvinnor inbillar sig att de behöver mäns kärlek för att överleva. Detta är delvis sant; människor

Kvinnor måste börja leva för och genom varandra; detta är vad som kallas lesbisk feminism. Män måste skärpa till sig på egen hand. Jag ser att många unga kvinnor idag väljer bort män ur sitt liv och tror det är väldigt bra. Vi behöver inte smickra mäns egon hela tiden för att överleva. I och med detta tror jag att vi kan nå ett samhälle där faktiskt samtycke kan äga rum, det vill säga där det inte finns någon generell underordning av kvinnor. Innan dess kommer samtycke bara vara en chimär.

jagkanintelevautansexvärde

Fuska tills det funkar. Om ångest.

Fick ett läsarmejl jag tänkte svara på:

Har tänkt mycket på otrevliga kommentarer du får efter dina olika texter eller bilder på internet. Ibland är det bara töntigt, men ibland kan det var så fruktansvärt grovt. Jag undrar om det är värt det? Hur du orkar fortsätta komma med nya inlägg. Om det ger mer än det sårar? Eller är det något slags självskadebeteende? Svårt att säga kanske.

Jag är så fruktansvärt rädd för internet, rädd för att synas. Har mkt privata konton på insta och facebook, och har inte gjort nån statusuppdatering eller publicerat någonting på internet på flera år. Jag är så himla rädd för kritik, eller värre, verkliga hot. Jag har för ömtåliga nerver.

Men på sista tiden har jag kännt mig väldigt ensam. Isolerad nästan. Har varit sjukskriven i tre år typ, och går inte utanför min lägenhet i onödan. Har ibland tänkt att jag skulle kunna finna någon sorts gemenskap på internet, men jag vet inte hur jag ska våga. Det känns lika läskigt som att gå ut på krogen och försöka prata med nån främling. Inte för att jag nånsin gjort det.

Jag får ofta frågor om det här med att orka. Jag ser på det som skedde i Marrakech som att jag faktiskt inte orkade längre. Det blev alldeles för mycket med alla attacker från alla håll. Jag tror på ett sätt att en behöver komma till någon slags gräns för att bygga upp sig själv igen. För mig var psykosen den gränsen. Jag var så nära min egen och andras död att jag tvingades ta tag i problemet, både för att jag själv inte orkade mer men också för att jag var inlåst och inte hade något annat att göra än att tänka över mina synder.

En orkar helt enkelt inte hur mycket som helst och det är viktigt att ta hand om sig själv. Generellt tycker jag dock att det ger mer än det tar. Det finns en kultur på framförallt twitter där folk verkligen tar hand om varandra. Problemet är att det är svårt att hitta fram för en ovan användare. Jag själv är mest engagerad i lesbiska frågor på internet, det vill säga frågor som rör kvinnor som vill leva för och genom kvinnor. Jag driver ju en kvinnoseparatisktisk dejtinggrupp på facebook och en undergrupp till den där folk som inte är ute kan dela med sig av sina erfarenheter om allt möjligt. Om du vill så är du välkommen att gå med. Det är bara att skicka ett meddelande till mig.

cksckheaderOm det känns för mycket så är twitter en bra plats att börja på. Anonymitet är väldigt vanligt där och om en hamnar i rätt kretsar tar folk verkligen hand om varandra. Twitter kan verka läskigt och kaotiskt men en lär sin orientera sig ganska snabbt. Om någon som läser det här inlägget vill ha hjälp så starta ett twitterkonto och skicka ett dm så kan jag hjälpa till. Jag har skaffat nästan alla mina vänner via twitter och de är verkligen jättebra (#blessed).

Mitt generella tips när det kommer till sånt här är: fuska tills det funkar. Att vara rädd är inte farligt. Ångest är inte farligt i sig självt. Det är vad vi läser in i ångesten och rädslan som är farligt, som får oss att späka oss själva på alla möjliga sätt. Det är ju som en slags fobi som en kan träna bort. Jag har haft mycket problem med ångest i samband med socialt umgänge. Det jag gjorde var att flytta till Bryssel för att verkligen tvinga mig själv att komma ut, och det funkade. Har gjort samma sak flera gånger. Jag är dock väldigt drastisk i mina beslut, vilket en väl ska undvika om en kan. Men jag tror på riktigt tyvärr att det bara är att köra. Människor är för det mesta trevliga att ha att göra med.

Samma sak gäller att skriva offentligt. Mitt första inlägg där jag var självutlämnande går att läsa här. Jag var så jävla rädd innan jag publicerade det inlägget för jag trodde att folk skulle bli jättesura. Men det blev precis tvärtom! Jag brukar säga att det är som att vrida på en kran; alla har de här erfarenheterna och det är något vi vill och behöver prata om. Så skit i rädslan och kör.

Det är tyvärr det enda jag har att komma med.

detvarsomomjagintekundeandasDela gärna med er av era egna tips!

Jag är så att säga ganska insatt i feministisk teori

Här kommer ett svar på en debattartikel av Hanne Kjöller. Nu har jag tyvärr haft en psykos så den kommer lite sent.

Ibland säger ju människor, här till exempel Hanne Kjöller, att feminismen utmålar kvinnor som offer och inte ser att kvinnor måste kunna vara ekonomiskt oberoende. Detta förbryllar mig starkt. Jag tror så att säga att det är en fråga om en liten så kallad kunskapslucka om hur feminism fungerar och hur feministisk teori ser ut.

Hade Kjöller frågat en feministisk teoretiker så hade hon till exempel vetat att feminister på 70-talet började med en verksamhet som kallas kvinnojour. På en kvinnojour kan kvinnor som lever i misshandelsrelationer komma och få bo under tiden de ordnar upp sin ekonomi. Inom den socialistiska rörelsen finns även en stark tradition av förbund som arbetar specifikt med feministiska frågor. Vad är detta om inte att hjälpa kvinnor att bli ekonomiskt oberoende av män.

Det är respektlöst mot alla det miljontals kvinnor som kämpat och fortfarande kämpar med feministiskt arbete att inte ens läsa en grundläggande bok om feministisk teori innan en uttalar sig i en av landets största dagstidningar. Det har liksom varit en del kamp som pågått, så att säga.

Redan Simone de Beauvoir skrev i Det andra könet på femtiotalet om att kvinnan är ekonomiskt beroende och underställd mannen och vilka problem det skapar. Det är alltså en idé som funnits med feminister under en mycket lång tid. Även tidiga liberalfeminister, till exempel Mary Wollestonecraft i Till försvar för kvinnans rättigheter, beskrev samma problem. Samma sak med ett stort gäng socialistiska feminister som jag verkligen inte orkar gå in på nu. Med andra ord är detta ett av feminismens grundläggande problem.

Jag finns här om någon vill fråga något. Jag är så att säga ganska insatt i feministisk teori. Om Hanne Kjöller undrar något så finns jag tillgänglig på telefon. Jag finns även i chatten. Jag vill gärna hjälpa Kjöller att fylla i sina kunskapluckor gällande feministisk teori. Det är en väldigt rik idétradition med många olika förgreningar och det är ett stort nöje att sätta sig in i. Det är lite av en hobby för mig. Jag kan även ge lite lästips. Jag är ju ganska insatt, som sagt.

Jag har slutat hata män nu

Jag har slutat hata män nu. Just det. Så är det. Jag vet det.

Jag hatar varken män eller kvinnor men hatar vad vi görs till i patriarkatet. Förtrycket är så omfattande att det inte är greppbart. Det är hela våra liv. Det bor i oss. Det är oss. Det går inte att förstå vidden av hur oerhört stympad vår mänsklighet är. Det går inte att förstå vad vi annars hade kunnat vara. Livet bortom patriarkatet; en vidsträckt horisont där vi kan göra vad vi önskar, där vi kan älska fritt. Ett hav av kvinnokroppar förenade i lust och begär.

Jag har alltså känt en stor inre brist. En djupt mänsklig inre brist. Det vi alla i vår själv begär är kärlek, och denna kärlek har förvägrats mig. Jag har sökt den. Sökt den i mig själv, i min far, i mina relationer med män. Sökt erkännande för den jag är. Jag har bara velat bli sedd i min särskildhet men överallt har det varit stängda dörrar. Eller snarare; öppna dörrar bakom vilka det lurar monster. Mina egna monster. Mitt självhat, mitt förakt för andra kvinnor. Och jag har varit tvungen att stänga dörrar och bränna broar i ett ursinnigt raseri, i en desperat flykt.

Patriarkatet har tvingat mig att hata män för det är den enda vägen till frigörelse.
Det är; frigörelse genom förgörelse.
Det är; återfödelse genom att döda sin inre man.
Sin inre daddys girl. Den stympade manskvinnan som sitter där inne och gråter. Detta är också ett stympande av mitt jag, min verkligen mänskliga förmåga att älska.

Jag tvingades hata en människa jag känner djup värme och respekt för, och som jag vet kände samma för mig, för att skydda mig mot det patriarkatet gjorde med honom. Jag tvingades vara hysterisk, jag tvingades kräla och blöda, för honom.

Mina kvinnoinstinkter stympades av männen i mitt liv och jag sörjer det. Men även dessa mäns kvinnoinstinkter, mänskliga instinkter, var stympade. De hade också blivit förgjoda av patriarkatet. Deras makt över mig gjorde dem oförmögna att älska, trots att de ville. De nådde aldrig dit där mitt väsen ligger bart. Och jag. Jag ville; komma in. Jag ville; bli inträdd i. Men inte heller jag kunde uppenbara mitt väsen för dem. Jag bad dem ta sig in med våld.

I och med lesbiskheten har jag fått en skymt av vad kärlek och gemenskap skulle kunna vara. Jag har sett vad det var jag alltid saknade. Och det var alltid så nära. Så nära men ändå så ofattbart långt borta. Men jag vet också att vi inte är där än, som samhälle. Jag vet att vi har så lång väg att vandra. Jag känner nu en frid i mig, men jag känner också att jag måste fortsätta kämpa för alla de systrar jag älskar och alla de jag skulle kunna älska i ett annat samhälle.

Jag vill bara att detta krig ska ta slut en dag så jag kan finna försoning och frid. Jag vill försonas med min far, mina ex men framförallt med mig själv och mitt kvinnoliv. Jag vill sluta hata att jag var skapt till kvinna. Jag vill sluta hata min kvinnlighet. Jag vill göra om den till något samhällsomstörtande.

Till min inre daddys girl; jag vill ta dig upp ur detta stålbad nu. Jag vill att du ska frigöras.
Jag vill ge dig; katarsis.
Frihet.
Operationssalsljus.
Jag vill hålla din hand och säga; det är okej. Det är inte ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Det var jordens fel. Det var detta stympade samhälles fel. Det var kapitalismens fel. Det var patriarkatets fel. Du var inte fri att handla och därför har du inte heller kunnat handla fel. Det var bara immanens, ickehandling. Det var bara krälande.
Jag vill ta din hand och säga; skulden är inte din.
Den var aldrig din.

Den var

aldrig

din.

detärövernu

Att våga släppa destruktiviteten och släppa in nytt liv

Jag har tänkt på det här med den ”bekvämlighet” som ändå finns i relationer med män. Att en liksom har vissa invanda mönster som en är så bekväm i att det känns mer hotfullt att bryta dem för att bli lyckligare än att leva kvar och harva på i samma skit fast en vet att det skadar en.

Igår diskuterade jag att ha sex med en kvinna för första gången och varför folk tycker det är så läskigt. Mitt svar på frågan är att om jag inte hade haft sex med män innan hade sex med kvinnor inte framstått som läskigt, men eftersom jag hade vant mig vid det heterosexuella sättet att förhålla sig till en annan människa så blev det så. Precis som att vissa kvinnor kan finna vänskap med kvinnor läskig för att det är ovant, de har mest umgåtts med män. Idag finner jag sex med män motbjudande och hotfullt men inte läskigt på det sättet, för det är inte främmande.

På samma sätt kan det finnas en slags bekvämlighet i destruktivitet, och framförallt i destruktiva relationer. Jag har tänkt väldigt mycket på det här, framförallt efter en av mina heterorelationer som verkligen var nedbrytande och destruktiv och där vi båda skadade varandra medvetet.
detvarlättareattkräla

Men det är inte bara relationer. Jag har självskadat innan på många olika sätt. Innan trodde jag att jag slutade för att min första pojkvän räddade mig från mitt hysteriska själv, sedan insåg jag att jag egentligen bara bytt ett självskadebeteende mot ett annat. Från att skära och svälta sig till att bråka med honom, låta mig tryckas ner av honom, låta mig stympas känslomässigt, kreativt och intellektuellt av honom. Heterorelationer är en form av självskada som är väldigt socialt accepterad. Det går ofta långt innan människor påpekar att en relation är destruktiv, och det finns alltid någon annan välvillig själ där för att ta den i försvar. Om inte personer en känner så relationsspalter, romantiska filmer och böcker och så vidare. Det finns alltid någonting som stödjer ens tes om att det är rätt att fortsätta streta på.romantiktvåstegkravsaga

Jag skrev en dikt om detta, framförallt relaterat till sexuellt våld (triggervarning):

och om du inte kan älska mig
snälla våldta mig till orgasm
ikväll
om du inte kan komma till mig i kväll
kom in i mig
kom i mig
täck över min mun med din
manshand
kväv mina böner om nåd
mörda mitt motstånd
gör mig foglig svag
för dig
ditt könsorgan
ta fram det ta på det
pressa in det mellan mina
kuksugarläppar
sära dem med dina fingrar
sök dig ner
i svalget
framkalla min kräkreflex
om du inte kan
avguda mig
devalvera mig
om du inte är förälskad i mig
förnedra mig
för jag orkar inte
vara ingenting
för dig

Jag tänker apropå denna dikt; jag har känt såhär. Det är chockerande att jag har känt såhär, men det har jag verkligen. Jag har tänkt de här tankarna så många gånger, om än inte lika klarskuret. Jag har känt att jag hellre vill förtryckas än att behöva ta mig an världen på egen hand. Att jag hellre har krälat än att leva utan honom. Och så känner många kvinnor. Kvinnor som blir slagna av sina män känner så (inte alla, många är också bara för rädda för att lämna). Jag har inte vetat hur jag ska leva utan förtrycket.

krälalitetill

Men jag tänker också att det finns utvägar. Destruktivitet kan kännas tryggt, men det är bara för att det är vant. Att begära ett annat liv kan vara så jävla läskigt, för när en flyger kan en också falla, när en älskar kan en också behöva sörja, när en har kan en också förlora. Och ibland gör en också det. Men det är ofta inte ens en bråkdel av det en har, även om det en förlorar kan kännas som hela en värld. När en lever destruktivt däremot kan en där destruktiva relationen verkligen vara det enda, det en desperat måste klamra sig fast vid.

Om en lever ett rikt liv har en plats för mycket. Jag märker att jag mer jag uppskattar de omkring mig desto mer kan jag lära känna och uppskatta andra. Jag har känslomässig energi över, för jag får så mycket. Om det är enklare att lita på folk eftersom de inte är ens allt. En måste inte vara helt säker på att de kan vara där för en alltid, det räcker med det de ger i just den stunden.

Utvägen för mig var lesbiskheten, för den fick mig inte bara att börja bejaka mitt begär mot kvinnor utan också mig själv. Innan hade jag tänkt att jag skulle behöva leva ensam, i självspäkelse, för att inte vara destruktiv, men denna självspäkelse är också destruktiv. Att inte få ge sig hän åt känslor, att inte få vara passionerad, är utarmande. Det är inte samma sak som att skadas i en relation, det är mer ett långsamt dränerande på livskraft, snarare en fråga om att en inte får nytt än att en sugs ut.

Jag insåg när jag träffade min första flickvän att en behöver kärlek för att växa. En behöver få älska och känna sig älskad för att kunna föra ett fritt och expanderande liv. Och när jag fick det så kunde jag släppa destruktiviteten. Det var inte längre en kamp, det var bara en befrielse. Men det var tvunget att komma in nytt liv först. Inte för att allt var enkelt, men det fanns någonting att slå rot i, att växa av. Därför blev också sorgen så stor när detta inte fanns där längre.

En kan våga släppa tag om det gamla när nytt kommer in att ta tag i. En kan inte förvänta sig att det ska gå att falla fritt. Sedan måste en nog försöka ändå, för det är enklare att öppna ögonen för nytt när en törstar efter det, men det är en kamp. En kan sluta med destruktiva beteenden, men en kan inte vila i det, en kan inte sörja, förrän en har fått in nytt och friskt, förrän det växer nya knoppar där det sjuka en gång funnits. Jag tror att om en försöker så går det, men en måste också förbereda sig på att det kan vara riktigt jävla obehagligt. Jag tror tyvärr att förändring alltid är det.

Arkiv