Kategori: Politik

Att inse att en kan skada andra.

En av de läskigaste sakerna med att börja begära kvinnor och ha relationer med kvinnor var att inse att en plötsligt var i en position där en hade makt att såra och skada en annan människa. Som heterosexuell kvinna och framförallt heterosexuella feminist kan en ju uppleva en viss känsla av ansvarsfrihet, vad en än gör kan en liksom aldrig vara värre än männen en har samröre med. En kan förvisso skada sina kvinnliga vänner, men sådana relationer går sällan lika djupt in i ens självbild och värderas framförallt inte lika högt av samhället. Därmed finns det inte samma rädsla för att skada eller såra en kvinnlig vän som någon en har en romantisk relation med. Nu har jag förvisso börjat värdera även mina vänner mer efter att jag blev lesbisk, men som heterosexuell som tror jag tyvärr att jag tog alltför lätt på hur mycket en kan skada och såra sina vänner, och det tror jag absolut inte jag är ensam om.

Nå, insikten om att en kan skada och såra de en har relationer med gör såklart att en måste ta ansvar på ett helt annat sätt. Plötsligt måste en anstränga sig och reflektera för att vara den bättre parten i relationen, eller för att ens ligga på samma nivå. Sånt behöver en ju aldrig göra med män.

Sanningen att säga så har jag till och från betett mig riktigt illa i relationer med män, och gjort saker jag ångrat efteråt. Jag har kunnat gå in för att skada personen jag haft en relation med för att jag inte vetat vad jag ska göra annars, eller för att det har varit enda sättet att nå fram till honom. Men så skulle jag aldrig vilja behandla en kvinna. inte för att de är mer värde (vilket de ju är, men det är en annan sak) utan för att min makt över dem är större. Det finns ju kvinnor, väldigt många till och med, som jag är överordnad. Detta är ju en ny grej för mig i relationer, då alla mina manliga partners har varit överordnade mig.

Jag tänker att detta är någonting som får många kvinnor att banga relationer med kvinnor, de skräms av tanken på att ha äkta ansvar för en annan människa. Att vara med män är på ett sätt ”bekvämt” eftersom vi inte behöver ta ansvar för hur vi behandlar vår partner på samma sätt där, det finns inte samma moraliska risk helt enkelt.

Menskonst.

I frågan om menskonstens vara eller icke vara så har mycket sagts och åtskilligt mer kommer att sägas. Vissa känner sig tvungna att hävda att mens är äckligt, andra att mens faktiskt inte är den viktigaste frågan, vissa menar på att det är exkluderande mot kvinnor som inte har mens och så vidare.

Jag kommer fan aldrig att begripa varför människor hävdar att mens är äckligt. Det är för det första inte sant, det är inte äckligare än någon annan kroppsvätska. Hela poängen är ju att detta som kopplas samman med specifikt kvinnor ska skambeläggas. Jag själv har inte en särskilt ansträngd relation till min mens, och mycket har blivit bättre i och med att jag skaffade menskopp. Jag tycker inte att mensfläckar är genanta, jag gömmer inte min menskopp och så vidare. Detta är väldigt skönt, jag vet många som tycker att mens är skamligt och jag tycker synd om dem. Det måste vara jättejobbigt att skämmas inför något som ”drabbar” en så ofta. Att komma över sin skam inför mens kan nog vara en stor livsförbättrare för många kvinnor, och det tycker jag verkligen inte att en ska vifta bort som en obetydlig fråga. Ja, det finns viktigare frågor såklart, men det gör det inte obetydligt.

Med bakgrund i det ovan nämnda så kan jag ibland ha svårt att se poängen med menskonst. Jag har helt enkelt inte de problem som menskonsten avser att lösa. Jag tänker att alla inte kan relatera till alla kvinnliga erfarenheter och att det ligger i sakens natur när vi talar om hälften av jordens befolkning, men det gör såklart inte menskonsten meningslös. Uppenbarligen är det många kvinnor som upplever detta som ett problem, och de kan väl få hållas då? Jag ser verkligen inte vad det finns att störa sig på.

IMG_8907Den som uppfattar mens som äckligt borde kanske ta sig en funderare på varför istället för att bräka på om det. Kanske en kommer fram till något viktigt.

Vad är det som skaver?

I vissa relationer med män jag haft har det liksom krupit sig på ett obehag. Plötsligt känns kyssarna påtvingade, beröringen äcklar. men en låter det vara ändå eftersom en inte känner att en har rätt att känna detta obehag. Det går liksom inte att sätta fingret på vad som är fel, men det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är som det ska vara.

vadärdetsomskaver

Som kvinna lär en sig ju att ignorera denna känsla, det är inte meningen att en ska bejaka detta obehag eftersom det mer eller mindre följer oss genom livet. Vi ska trycka ner våra känslor och acceptera att det skaver lite grann.

När en börjar bejaka denna känsla och utforska den så byts skavet ut mot ett äckel som är outhärdligt, och som gör att en måste förändra situationen. Känslan går från att vara internaliserad, någonting en måste stå ut med och lägga band på, till att rikta sig mot upphovet till den. Detta är precis vad patriarkatet inte vill ska hända. I patriarkatet ska vi istället gå omkring och skava. Internalisera all skit och inte förändra vår situation. Tänka att vi är jobbiga och besvärliga när vi egentligen bara försöker lyssna på våra reaktioner på en pissig situation.

Att fastna i erfarenhetsdelandet.

nämenjagärinteförtrycktkännerIbland är det som att alla feminism handlar om erfarenhetsdelande. Vi ska sitta i våra trygga rum och berätta om våra erfarenheter av könat förtryck, och så ska vi finna någon slags styrka i känslan av att inte vara ensam. Detta kan vara både kraftfullt och viktigt, men ibland undrar jag om vi inte fastnar i erfarenhetsdelandet.

Ett problem med fokus på just erfarenheter är att erfarenheter kan vara olika och framförallt tolkas på olika sätt av dem som har dem. Det har ju såklart även sina fördelar, men i feministiska sammanhang kan ett överdrivet fokus på erfarenheterna göra att människor tycker att bara det faktum att de har en erfarenhet och analyserar den på ett visst sätt räcker för att det ska vara sant. Den kvinna som inte känner sig förtryck är inte heller förtryckt, och så vidare. Som om förtryck var en känsla och inte ett faktiskt begrepp som vi kan använda oss av.

Ibland kan det framstå som om vi inte hade något annat än just våra erfarenheter. Som om vi inte hade mängder av teorier och statistik som underbygger vår ideologi och uppfattning om verkligheten. Att trycka alltför hårt på erfarenheterna kan ge detta intryck. Det verkar som om det är det vi har. Och hur viktiga erfarenheter än är så får en inte glömma att patriarkatet inte är en ”erfarenhet” utan en politisk realitet.

Erfarenhetsdelandet handlar mer om att politisera det vi alla redan känt och sett. Att sätta in det kontinuum av övergrepp som är ett kvinnoliv i en samhällelig och politisk kontext. Detta är viktigt för att bli mer medveten om sin utsatthet, men det går inte att forma en politik enbart utifrån detta. Det går inte att se hela bilden.

Att kräla.

I helgen hamnade jag i ett samtal om relationers avslut och att kräla. När relationer har tagit slut för mig, speciellt den senaste jag hade med en man, så har jag verkligen krälat. Liksom förnedrat mig å det allra grövsta. Tiggt och bett om att bli tagen tillbaka och så vidare. Jag har nog inte riktigt känt någon skam för detta, utan på ett sätt känt att det har varit det rimliga att göra i situationen. jag har helt enkelt ansett att jag bara har krävt mig rätt. jag har krävt att det löften som avgetts i relationen, och som fått mig att stanna i den och ge vissa saker i den, ska hållas. Även om dessa löften varit ”absurda” så är de ju en del i romantiken som män använder för att binda kvinnor till sig. Om löftena inte hade fyllt någon funktion hade de ju kunnat utelämnas, men män envisas med att avge dem, ibland även mot kvinnans uttryckliga vilja (jag har varit med om detta flera gånger). Jag har helt enkelt ansett att dessa löften förpliktigar, även om de inte var menade att ta på allvar. Jag har ansett att den som använder sig av den typen av löften, uttalat eller underförstått, för att binda någon till sig, får stå sitt kast.löften

Frågan är ju varför en gör detta. Jag har funderat mycket på den här frågan och mitt svar är att det handlar om att radera ut hoppet för relationen, att verkligen göra det helt otänkbart att gå tillbaka till det som varit. Jag var tvungen att få mitt ex att liksom ”bevisa” för mig att vår relation var omöjlig. Jag orkade inte själv komma fram till denna insikt, så jag tjatade och tjatade och sprang in i väggen gång på gång, för att gång på gång få öra alla skäl till att det inte kunde bli vi igen. Det blev ju en självuppfyllande profetia, vem vill vara med någon som gör så, och det är också en del av poängen med det hela. Att stänga alla vägar tillbaka till det en vet skadar en men är för svag för att avstå från.

Men att göra detta är både respektlöst mot en själv och också något som kan skada den andra personen, och därför har jag inte velat göra så i relationer med kvinnor. Det finns inte samma aspekt av exploatering och utnyttjande, vilket gör att en inte kan se den andra parten som ”skyldig” på samma vis. Det finns liksom ingenting att kräva tillbaka på samma simpla sätt. Heterorelationen har ju i mångt och mycket en slags kontraktsstruktur, som lesbiska relationer saknar. Även om det såklart finns likheter i form så är det inte på samma sätt konstituerande för relationen.kontrakt

En får helt enkelt hitta andra sätt att hantera sina känslor, eller snarare ha lite mer tålamod och läka ut dem. Lägga band på sig själv. Med män behövde jag inte lägga band på mig på samma sätt, för jag hade inte makt över dem och kunde inte skada dem på samma sätt, och hade därmed inte heller samma ansvar för mina handlingar. Som kvinna i relation med en man är en på sätt och vis ett barn; en förminskas och ses ner på, just för att det en gör mot dem inte har samma verkan som det dem gör mot en. Men med andra kvinnor har en ansvar att hantera sina känslor på ett moget sätt.

krälalitetill

Slentrianmässiga förolämpningar.

Hittade detta i ett inlägg som tillägnats mig:

Bara for the record, jag räknar inte Arsinoe som kvinna, för mig är hon ett hen.

Är det inte intressant? Jag menar, sedan när blev det någonting som privatpersoner avgjorde huruvida en är kvinna eller inte? Det är ju en samhällsposition, inte någonting en ”är” och allra minst någonting en utomstående kan bestämma hur som helst. Kön är, precis som klass eller ras, inte någonting godtyckligt utan faktiska kategorier med verkligt innehåll. Jag kan meddela att jag fortfarande blir diskriminerad i egenskap av kvinna, hur trevligt det än hade varit att slippa.

Jag tycker det är lustigt hur oerhört fixerade antifeminister är vid just förolämpningar som bygger på att den ena eller den andra inte passar in i sitt tilldelade kön. Jag menar, det verkar ju bara skönt att slippa vara kvinna? Tyvärr så spelar det ingen roll för min könstillhörighet att någon random antifeminist anser att jag är ”ett hen”. Om det bara vore så väl, då hade jag ju kunnat säga hejdå till sexuella trakasserier, lägre lön, känslomässig exploatering, ätstörningar och dåligt självförtroende nu. Men dessvärre så får jag nog fortsätta dras med detta eftersom jag, oavsett vad som står i det där inlägget, är kvinna. Få saker är jag så säker på som detta.

För den som känner sig förvirrad över min könsidentitet kan jag meddela att jag inte är ”ett hen” utan att jag är kvinna, i och med att omgivningen läser mig som en sådan och jag aldrig har erfarit till exempel dysfori, den obekvämhet med ens kropp som gör att vissa människor önskar ändra den.

Vi bara gör det.

Fick denna kommentar på mitt senaste inlägg om att slentriandejta:

Ja det va faktiskt liknande för mig. Jag hade precis tagit mig ur ett jobbigt förhållande med en man som misshandlade mig psykiskt och hjärntvättade mig och efter det tänkte jag att jag bara ville vara med kvinnor för det var det jag dagsdrömde om och fantiserade om ett liv som lesbisk, som att jag ville komma närmare mig själv. Men hade slentrianmässigt dejtat lite med en kille som var ”mycket ” snällare” än förra och det var verkligen av slentrian som jag blev ihop med han. Så gick jag där och drömde i ett par månader till innan jag tog tag i det och gjorde slut

Jag tänker att detta hänger ihop med att livet i det här samhället i bästa fall är skittråkigt. Det är liksom det bästa vi kan förvänta oss att få som kvinnor, så när vi får det så måste vi ta det. Att bli omtyckt av en ”snäll kille” är liksom det vackraste en kan vara med om som kvinna.

Så vi gör hela enkelt bara heterosexualitet på slentrian, för vi tänker att den mördande tristessen i det välfungerande heterolivet är det bästa vi kan få. Vi tänker att om vi inte kan stå ut med det, hur ska vi då klara av livet i dessa helhet?

Nå, som tur är finns det en väg ur tristessen och det är att älska och begära kvinnor.

Heteroslentrian.

Jag minns en relation med en man jag hade ganska tätt innan jag blev lesbisk. Det var verkligen inte dåligt egentligen, han var ganska inkännande (mer i början än mot slutet, som det brukar vara). Men jag kan ändå verkligen se tillbaka på den relationen, på vårt umgänge och sexet vi hade, och känna mig äcklad på ett sätt som jag inte känner inför andra relationer med män.

Jag tror liksom det handlade om att det var så himla onödigt alltihopa. Det var inte som att jag var kär, utan egentligen bara att jag gjorde det helt utan anledning. Det var liksom gammal vana, sånt som en gör. Om en man gillar en och inte är en fullblodsidiot så besvarar en det, helt enkelt. Jag var inte heller särskilt beroende av honom. Jag hade liksom börjat fundera på det här med lesbiskhet och precis tagit mig ur en annan relation med en man. varför var det nödvändigt för mig att träffa honom, umgås med honom, kyssa honom, ligga med honom? Det är bara så konstigt.

I många relationer känner jag typ att jag verkligen kan förstå hur jag hamnade där, även om det såklart är otänkbart idag. I den här relationen är det som att jag inte kan begripa hur jag tänkte. Det var liksom bara ren heteroslentrian. En tänker att en ändå har det bättre med snubbe än utan, på något vis. Jag vet inte.

Är det någon av er som har liknande erfarenheter? Berätta gärna!