Kategori: Relationer

Jag har tänkt en del på vad det är som liksom utgör kittet i heterorelationer. Jag tänker att det i hög grad handlar om förväntan. Idén om att det kan bli bättre, om att en kan bli lyckliga tillsammans och så vidare och så vidare. Denna förväntan eldas också flitigt på från alla håll. En ska vara medveten om att det bara är just förväntningar, men samtidigt ska en gå in för det med hela sitt hjärta. En får som kvinna varken vara naiv eller cynisk; snarare ska en tro på saker och ting helhjärtat och samtidigt i tysthet acceptera nederlaget.

En duktig kvinna kastar sig med tindrande ögon på nytt in i relation efter relation, och accepterar nederlaget med tyst förlikning inför sitt öde. Det skulle inte falla henne in att vara besvärlig och klaga, det är hon alldeles för välanpassad för. Mannen kan gå från relation till relation utan att inse konsekvenserna av sitt agerande. Eftersom de flesta människor tycker det är jobbigt eller i alla fall besvärligt att göra andra ledsna så måste mannen skyddas från denna insikt, och det sker på kvinnans bekostnad.

Och så hänger allting ihop, i livets stora cirkel.

Citat från Det kallas kärlek.

Visst är det LUSTIGT hur det kan bli när pojke möter flicka och gör hela den där volvo-villa-vovvegrejen. Plötsligt står en där och diskar för tionde gången i rad, nästan som om en var ojämställda, nästan som om en var förtryckt, nästan som om en påverkades av patriarkatet som en simpel människa, som en vanlig dödlig och inte som en Fantastisk Feminist™. Trots att din kille är en Fin Feministkille™ så känns det som att någonting skaver.

Ja så kan det gå, men då kan en ju skratta lite åt det. För en är ju inte ojämställd på riktigt! Det bara råkar bli så ibland, och av någon anledning så är det alltid till din nackdel och hans fördel. Men låt oss inte bry våra söta huvuden om det, det är bara så det kan bli ibland i ett i övrigt helt jämställd par.

Vissa (många) män är sådär ”saker bara händer mig”. De kan liksom inte kontrollera sin omgivning utan är utelämnade åt slumpen och andra människors godtyckliga nycker.

Givetvis blir det så att om en inte försöker styra något så påverkar en det inte så mycket, inte medvetet i alla fall. Mannen kan därför fortsätta tro och hävda att det är så som han säger, att saker bara händer honom, får på sätt och vis är det ju så det är. Grejen är ju att han hade kunnat göra något för att förändra sin situation om han ville.

Det är intressant hur detta går emot det generella idealet för mån som är att vara handlingskraftig och ”stark” på olika vis. Hur kan män, som annars kan göra en massa för att till exempel göra karriär eller typ ägna sig åt extremsport som att cykla jättelångt eller segelflyga, vara så passiva i just relationer med kvinnor? Varför är de inte lika måna om att ha det på sitt eget vis med oss, som de är på alla andra områden i livet? Detta är en gåta.

Det är såklart för att det inte finns något reellt berättigande för sättet män behandlar kvinnor, och detta vet de såklart om eller känner åtminstone på något slags primalt och instinktivt plan djupt nere i deras tomma själar. Därför är det enda sättet de kan låtsas att det är okej på att helt enkelt ickeagera. De gör helt enkelt ingenting åt någonting och hoppas på att det går bra, vilket det i regel gör eftersom samhället så att säga är ”riggat” till deras fördel.

Och sen när folk blir arga så kan de säga att de ingenting visste, att de inte gjort något medvetet. Och det kommer att vara sant.

Som kvinna och speciellt om en faller offer för misshandel eller försummelse från sin partner så är det lätt att anta förövarens idé om vad en är och vad en förtjänar. Eftersom även den människa som ska föreställa att stå en närmast och älska en slår en eller gör en illa på något annat vis så måste det ju innebära att det är vad en förtjänar.

Det kan vara svårt att förstå att väldigt starka känslor av passion och extas (jag vill inte kalla det kärlek, för jag anser inte att det är kärlek utan snarare besatthet eller fixering) kan hänga samman med starka känslor av hat. Det går emot vad vi lärt oss att kärlek ska vara. Kärlek ska inte vara att skada någon, det ska vara att respektera någon och bry sig om någon, att ta hand om någon när det behövs och även att ibland låta sig bli omhändertagen. Att vara svag inför någon och att låta någon annan göra sig svag inför en själv utan att utnyttja detta överläge.

Men eftersom män har tolkningsföreträde på verkligheten redan som det är så blir deras definition av såväl kärlek som personerna i relationen den rådande. Mannen kan helt enkelt avgöra hur kvinnan ska se verkligheten, och hon gör ett rollövertagande och anpassar sig verklighetsuppfattning efter hans. Hon anpassar sig för att dölja den underliggande konflikt som finns dem emellan.

För mig har det varit viktigt att omdefiniera det som kallades kärlek och se det som någonting annat istället. Att tänka att den personen inte älskade mig, hur mycket den än själv trodde sig göra det. Jag skrve till ett av mina ex:

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Även om jag inser att han säkert uppfattade vissa saker han gjorde som kärlek så kan jag inte se det som kärlek, det skapar en alltför djup klyfta mellan min uppfattning om vad som skedde och min uppfattning av vad kärlek ska innebära, och denna klyfta blir helt enkelt alltför svår att hantera känslomässigt. Det går inte att begripa att någon som skadar en så djupt men som samtidigt säger sig älska en. Kärlek och hat kan inte vara grannar.

Såhär skrev jag om det tidigare:

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag tror att det är viktigt att minnas detta. Kärlek är ingen känsla utan en praktik. Utan handlingar att fästa kärleken på så är den som bäst tomma ord, som värst en skadlig lögn.

Män tycker om att känna sig fria, men på vems bekostnad kan denna frihet äga rum? Det är såklart de kvinnor som ger män det de behöver för att kunna leva ut denna frihet.

När kvinnor bekräftar män och ger dem kärlek så ger kvinnor män möjligheten att verkar friare i det etablerade samhället. Män kan genom den kraft de tillgodogör sig på detta sätt helt enkelt ta mer plats i det offentliga rummet. Samtidigt blir kvinnas kraft mindre, hon kan inte hävda sig på lika villkor. Detta är en utsugning som sker i den privata sfären, men som sedan får efterverkningar i det offentliga. Därför anser jag att den privata sfären är det grundläggande. Sedan kan såklart efterverkningarna i det offentliga förstärka det som sker i det privata, vill exempel genom att kvinnor jobbar mindre då de får lägre lön, och därmed också ägnar mer tid åt hemmet. Jag menar dock att grunden ligger i det privata, även om problemet kan åtgärdas i båda sfärerna.

I heterorelationer är det ofta så att kvinna gör sig mindre, hon rör sig inte lika mycket i offentligheten utan hon intar sin plats i hemmet. Mannen däremot utökar sin sfär, han får mer kraft att röra sig utanför. När förhållandet tar slut blir förhållandet det motsatta. Vem har inte hört om dessa stackars ensamma män som inte kunnat ta hand om sina personliga relationer sedan deras exfru slutat ta ansvar för födelsedagar och allt vad det är? Män som har lämpat över så mycket av ansvaret på kvinnor att de inte vet hur en gör längre, eller kanske helt enkelt aldrig lärt sig.

Det kvinnor offrar för denna frihet är mycket, och jag tror att den totala summan blir mindre än om en hade haft ett jämlikt utbyte. Männen förmår inte utnyttja sin frihet effektivt, eftersom de är omedvetna om den, och det faktum att en har behövt offra mycket för denna frihet gör att en som kvinna blir ännu mer urlakad. Det finns helt enkelt en viss skam i att vara den som ger, som tar mer kraft än själva givandet i sig.

Lite heterosexuella livsstilstrender!

Tänker en del på det här med romantik och kärlek och på hur en verkligen kan bli liksom invaderas av det. Hur det är som att n främmande makt tar ens kropps och psyke i besittning och en inte kan kontrollera sig själv. I relationer med män har jag alltid förlorat mig själv i högre grad än i relationer med kvinnor, inte för att jag varit mer förälskad utan för att de har haft ett maktövertag över mig. De har haft möjligheten att få mig att känna att allt som spelar roll för mig är deras bekräftelse och godkännande.Att som vuxen människa berövas möjligheten att bestämma över sig själv är såklart både förnedrande och på sätt och vis ett övergrepp. Män gör detta mot oss, inte för att de måste utan för att de kan. Män tar oss i besittning för att det är det sättet de kan få den kontroll över oss de begär. Istället för att älska på jämlik grund så föredrar de detta maktspel, eftersom det på det viset kan säkra sig tillgång till kärlek utan att behöva ge ens i närheten av lika mycket.