Kategori: Relationer

Vi måste våga erkänna att vi behöver andra människor.

Lisa Magnusson har skrivit ett inlägg om vår tid rädsla för beroenden. Eller egentligen har hon citerat sin egen krönika i Arena, som såvitt jag förstått det inte finns tillgänglig på nätet. Jag tror att hon har rätt i mycket. I vår kultur så ses beroende som något väldigt fult och dåligt.

Speciellt att vara beroende av, eller ha nära och viktiga relationer till, andra människor är något som enligt många måste bekämpas. Det är väldigt sorgligt för egentligen är det ju inget annat är djupt mänskligt att ha starka band till andra personer. Ingen människa är en ö, alla har behov av att ha andra människor runt omkring sig. Ändå ses det som något negativt att vara beroende av andra individer.

Jag tycker att man ska erkänna människors behov av att knyta an och skapa starka band till andra. Det finns inget fult i det, det är bara så människor är funtade. Vi måste helt enkelt ha andra människor i våra liv. En naturlig konsekvens av det blir såklart att det gör ont som fan när någon av dessa människor försvinner, att det är svårt att släppa taget. Men så är det, och sorglig är väl den person som förvägrar sig själv något så njutbart som att ha en nära relation till någon bara för att det eventuellt skulle kunna försvinna.

Våld är alltid våld, oavsett vem som slår.

En grej jag tyckte var jävligt upprörande i efter tio är hur psykologen viftade bort det där med hur milt man ser på kvinnor som slår män. Först sa hon typ att det alltid är fel med våld men sen kom hon ändå fram till att det är mer ”okej” när en kvinna slår en man eftersom ”män är starkare”.

För det första är mannen inte alltid starkare och för det andra är inte våld mer okej för att den som blir utsatt kan försvara sig. Det är såklart ändå jättehemskt med folk som blir slagna i relationer.

Jag kan ju erkänna att jag också associerar annorlunda när jag hör att en tjej har slagit en kille. Jag tänker genast på förklaringar till beteendet medan jag är mycket mer fördömande när det kommer till en man. Men bara för att jag och många med mig känner så betyder ju inte det att det är rätt.

Även om mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem som måste lösas så måste vi se varje enskild våldsincident som lika illa. För hur mycket strukturer det än ligger bakom vårt agerande så är våld fortfarande våld och det kan aldrig någonsin accepteras.

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.

Att göra slut.

Idag är det lite mer än två veckor sedan som jag vinkade hejdå till Emanuel. Jag har spenderat två och ett halvt år av mitt liv med den människan och nu är det inte vi två längre. Vi gjorde visserligen slut officiellt redan innan, men umgicks som ett par fram till det att vi sa hejdå till varandra på flygplatsen.

Han har betytt så otroligt mycket för mig. Han har stöttat mig när jag blev tvungen att gå ett halvår extra i gymnaiset, när jag var så deprimerad att jag inte orkade göra någonting annat än att träffa honom, ha har lyssnat tålmodigt på mina oändliga utläggningar om feminism, han har tagit till sig av mina åsikter och han har lärt mig en massa om hans.

När man gör slut så förväntas man inte dela varandras liv längre. Man förväntas gå från att vara närvarande varje dag, hela tiden, till att knappt ses alls. Men hur skulle jag kunna kapa alla band med en människa jag fullkomligt växt ihop med. Och varför skulle jag göra det? Vi har inte gjort slut för att vi ogillar varandra.

Vi har så mycket mer än bara romantisk kärlek. Vi vet så mycket om varandra, vi känner varandra så väl. Det finns så mycket som jag vill prata om som bara han förstår. Men det är svårt, för var drar man gränsen? Nu kommer det ganska naturligt i och med det geografiska avståndet, men ibland kan det kännas som om vi bara har semester från varandra, som om allt kommer vara som vanligt när vi ses igen.

Och det är nu jag önskar att man var mindre bunden i relationsnormen. Att man slapp göra slut och bli ihop, att man kunde slippa sätta etiketter på alla kärleksrelationer. Och visst, det är något jag kan avstå från, men samtidigt är det något som verkligen förväntas av mig. Att när jag kysser en person offentligt, håller någon i handen och sover i samma säng, då måste jag välja. Då måste jag antingen vara tillsammans eller inte vara det, och om jag inte är det så kommer våran relation automatiskt att tas på mindre allvar. Och så fort man vill gå utanför allt detta, då måste man genast definiera på vilket sätt man står utanför.

Idag är Emanuel den jag pratar med mest av personer hemma i Sverige. Det kanske är konstigt för andra och det kan vara lite konstigt för mig också. Konstigt att inte kunna säga ”jag älskar dig” eller avsluta samtalet med ”puss” på samma sätt som man har gjort så länge man har känt varandra. Men det är okej, för det är fortfarande en person som jag tycker otroligt mycket om och om man gör det så måste man kunna få det att funka ändå. Jag tänker inte låta dumma relationsnormer hindra mig från att prata med, anförtro mig till och fira jul tillsammans med en människa som jag tycker så mycket om. Och faktiskt till och med älskar.

Att beskriva med respekt.

Håller på med ett inlägg som heter Att göra slut. Ni fattar nog vad det handlar om.

Det är så svårt det där med att skriva om sina relationer. Jag vill ju såklart skriva om det, få ut mina tankar och kanske få någon annan att känna igen sig eller tänka till. Och jag vill såklart berätta ärligt, berätta om hur jag har uppfattat det som varit. Men samtidigt vill jag ju visa respekt för Emanuel, för det är fortfarande en människa jag tycker väldigt mycket om.

Han tyckte om det förra inlägget jag skrev om saken, det om hur könsroller kan få både män och kvinnor att bete sig som svin. Han tyckte att det var rättvist. Det känns bra, dels för att jag vill att han ska vara bekväm med det jag skriver, men också för att min bild av förhållandet överensstämmer med hans.

Könsroller i förhållanden.

Rörande det här med feminism och förhållanden. Jag har ju som ni vet just avslutat ett två och ett halvt år långt förhållande. Jag mår bra, men jag saknar honom såklart. Och jag saknar honom lite extra nu när jag inte få närhet från annat håll heller.

Emanuel är ett riktigt kap ur feministsynvinkel, vilket till stor del är min förtjänst, men också beror på att vi alltid har haft ett förhållande som bygger mycket på att vi utbyter åsikter och tankar om olika saker och inte bara om typiska ”förhållandegrejer” (vad fan pratar folk om om de inte pratar om politik?). Jag har dessutom alltid kunnat sätta ner foten om jag känt mig överkörd.

Jag skulle aldrig någonsin anklaga Emanuel för att ha behandlat mig illa i förhållandet, däremot kan jag se hur vi båda ibland har agerat könsstereotypt på ett sätt som skapat problem i förhållandet. Med könsstereotypt menar jag inte det där som är enkelt att se; vem som städar och lagar mat och att tjejen vill prata känslor medan killen vill spela datorspel eller knulla eller vad fan som helst.

Jag menar det där subtila. Att jag alltid har velat ha mer kärlek medan han har ett behov av distans, att jag tycker att det är väldigt viktigt att bli bekräftad, att jag gärna vill prata om framtiden medan han helst inte gör det, att han har fokuserat mer på att satsa på sig själv än vad jag har. Detta är säkert olika från person till person, men dessa skillnader i behov av närhet är något som brukar härledas till könsroller.

Detta har gjort mig till ett svin i vissa situationer. Jag har krävt mer av honom än vad som är rimligt. Men det har också skapat situationer där han fjärmar sig orimligt mycket ifrån mitt behov av närhet. Så ja, jag har också varit ett svin och Emanuel har blivit utsatt för smärta på grund av könsroller. Det handlar inte bara om att män trycker ner kvinnor, kvinnor kan vara minst lika jävliga i relationer.

Sedan finns det personer som helt enkelt bara är svin, och det är en sak. Men mycket av det negativa som sker i relationer kan faktiskt relateras till kön och könsroller och mönster vi förväntas upprätthålla. Och det negativa drabbar inte bara kvinnor, det drabbar oss alla. Alla människor som hamnar i situationer eller agerar på sätt de egentligen inte vill agera på för att de hamnar i dessa mönster.

Man måste kunna göra saker för sin egen skull även om man har barn.

Hanne Kjöller har skrivit himla bra om det här med skilsmässotrenden appropå Maria Svelands och Katarina Wennestams bok på ämnet. Det är någon slags antologi, som jag förstår det, där många kvinnor har fått uttrycka sig om sin skilsmässa.

Tydligen så är ett genomgående tema att man skiljer sig för barnens skull. På samma sätt som många vuxna säger sig fortsätta vara tillsammans för barnens skull, så säger sig många också skilja sig av samma anledning. För ingen vill ha föräldrar som bråkar.

Men det som Kjöller skriver, och som hon har så jävla rätt i, är att om det är bråkandet som är problemet så skulle ju föräldrarna kunna skräpa till sig och bete sig ansvarsfullt. Visst finns det relationer som är så infekterade att det inte går, men i de flesta fall kan man nog hålla spydigheter och fula ord utom hörhåll för barnen.

Nej, att motivera en skilsmässa med att man gör det för barnens skull luktar illa. Nästan alla barn vill att ens föräldrar ska vara tillsammans och en skilsmässa är jobbig för ungar i regel. En lågstadieunge kan inte ta in att en föräldrar inte var lyckliga med varandra på det sättet, om det inte har pågått extremt fysiskt eller psykiskt våld.

Däremot kan man genomgå skilsmässa för sin egen skull. Av högst egoistiska skäl. Och det är okej, för bara för att man är förälder slutar man inte vara människa. Man måste kunna erkänna att detta gör jag för min egen skull och så får vi fixa till det så att barnen står ut. För att säga att man gör det för barnen är dels att förminska sitt eget känsloliv, dels att hyckla och skjuta över skulden.

Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.

En ny blogg jag har börjat läsa är skriet från kärnfamiljen. Där har det skrivits ett inlägg om skilsmässan. På sista tiden har folk börjat hypa skilsmässan, på samma sätt som äktenskapet hypas. Skilsmässan sveps in i ett rosa skimmer av frigörelse, varannanveckaliv och nya spännande äventyr.

De flesta kvinnor blir faktiskt lyckligare efter en skilsmässa, medan de flesta män deppar ner sig, så det kan absolut ligga något i den här hypen, även om man såklart inte ska sträva efter det. Om man har gift sig så ska man ju såklart ändå försöka vara tillsammans. Det blir ju bara fånigt annars. Däremot tycker jag att det är positivt att skilsmässan inte alltid ses som ett nederlag.

Vad jag däremot ser som extremt problematiskt med hela konceptet är att man fortfarande definierar allt utefter iden om monogami. Monogami ses som något man antingen är i eller är utan, och är man utan så är man ”singel”, alltså ensam. Man tänker inte på andra eventuella samlevnads- eller levnadsformer som kan finnas. Kanske är man inte monogam men har däremot ett rikt kärleks- och sexliv med flera olika personer. Kanske bor man tillsammans med tre mysiga kompisar varav en man sover i samma säng som. Men nej, i debatten finns inget utrymme för detta. Man är antingen gift, ogift eller skild.

Vad värre är att det fortfarande anses fult att vara ogift, alltså att aldrig ha blivit gift eller aldrig ha delat sitt liv med någon i en kärnfamiljsstruktur. Då är man ovald och har aldrig fått chansen att prova på monogamin. Det är först när man varit gift och sedan skilt sig som man kan ha något att säga till om, då har man prövat på och sedan ratat, då har man blivit vald och sedan valt bort. Det är okej.

Jag önskar att det kunde ses som ett sätt att bli lycklig att helt enkelt inte vara monogam från första början också, men nej. Man måste gå igenom tvåsamhetsträsket och komma ut på andra sidan som en ny människa för att kunna betraktas som frigjord.