Illustrerade lite utdrag från Holmbergs Det kallas kärlek, som handlar om hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer.
Här är dem:
Kategori: Relationer
Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.
Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.
Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.
Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.
Skuld.
Twittrade lite om skuld:
Partners en haft som ba ”buhu nu får du mig att känna dåligt samvete”. Nå det kanske är förankrat i verkligheten…. Ba ibland gör en keffa saker som en bör känna skuld för, och sedan förändra givetvis. Vad är grejen med vissa människors rädsla för skuld. Det kan vara såväl rättmätigt som konstruktivt. Vissa KAN bara inte hantera att de gjort något fel. Orkar fan inte med sådana.
Vissa tycks se själva problemet som att någon får dem att känna skuld, inte att de kan ha gjort något det kan vara värt att känna skuld för. Visst finns det tillfällen då skuld är omotiverat men vi känner den ändå, men ofta är det faktiskt en helt korrekt reaktion på en situation. Vi känner skuld då vi gjort
När jag har haft partners som har varit rädda för skuld har det blivit helt omöjligt att diskutera mina känslor inför relationen. De har inte kunnat särskilja på att det rör sig om mina känslor inför någonting, inte någon slags objektiv sanning där de utan omsvep inte bara är skyldiga utan dessutom är dåliga personer som gjort fel med flit eller whatever. Detta är såklart inte meningen, utan det handlar om att kunna kommunicera vad en känner och tänker utan att det ska ligga ett berg av skuld i vägen.
Skuld är viktigt för att inse att något varit fel och kunna skapa förändring. Vi måste först inse att vi gjort något fel för att kunna göra bättre. Men om en låter skulden äta upp en så blir det väldigt svårt att göra någonting konstruktivt av det.
Jag tror att vissa hela enkelt gömmer sig bakom skulden och skammen för att slippa erkänna att de gjort något fel och därmed förändra sig. Om de definierar själva känslan som ond i sig så kan de ägna sig åt att fly den istället för att förändra situationen. Det är väl smidigt antar jag.
Skitsnackande kvinnor och ”sköna” män.
Det sägs ofta att kvinnor är mer falska, det är kanske sant med tanke på att män sällan behöver gå några större omvägar för att uttrycka sitt förakt för kvinnor. Andra kvinnor kanske i högre grad behöver linda in sina ord, eftersom det inte finns samma acceptans för att kvinnor kläcker ur sig vad som helst. En kvinna ursäktas inte för att hon är mer värd, hon har inte samma rättigheter att såra andra kvinnor. Män sitter inne på denna rätt eftersom de anses vara högre stående, de har rätt att nedvärdera oss och få oss att känna oss värdelösa hur mycket de vill. Ingenting kommer reflekteras tillbaka på deras stjärnglans.
Nå, män behöver sällan vara falska för att få en att känna sig helt jävla värdelös, de bara säger skiten rakt ut. Eller så säger de ingenting och låter tystnaden tala, så får en själv sitta där och fantisera ihop vad de tycker och tänker om en! Ofta är det ju mycket mer fantasifullt än vad mannen själv lyckats koka ihop, för de är ju tyvärr (eller kanske turligt nog) inte särskilt begåvade.
Män har verkligen en stark förmåga att få en att känna sig värdelös med enbart blickar och tung, talande tystnad. En har liksom internaliserat så mycket av deras skit genom åren så en vet vad en förväntas tänka och tycka om sig själv, och gör det innan de ens hinner börja. Detta är en del av den manliga makten, förmågan att få kvinnor att känna sig helt jävla värdelösa utan att ens säga något. Det är en makt de har över oss för att vi behöver deras godkännande för att ha rätt att finnas till. Vår existens är villkorad av dem, av deras nåd.
Även mycket av det drama som skapas mellan kvinnor beror på något sätt på män. Kvinnor hatar varandra för att det bara finns plats för ett mycket litet antal kvinnor i toppen av den manligt styrda hierarkin, och alla kvinnor vill dit. Därför måste vi klanka ner på varandra för att stärka vår egen position. Och eftersom det som upprepas varje dag slutligen blir sanning i ens ögon så upprätthåller kvinnan såklart dessa idéer även när hon bara umgås med andra kvinnor. Vi intalar oss att kvinnor är falska, att vi sprider rykten och förtal, att män är så mycket mer sköna och avslappnade och så vidare. Detta för att det är dessa lögner vi måste upprepa inför andra för att få ”rätt” plats i hierarkin.
Ju färre män och kvinnor som har relationer med män jag har i mitt liv desto mindre drama blir det. Det drama som ändå skapas är betydligt mycket mer harmlöst än det som jag behövde utstå innan, och beror i regel också på kvinnohat och lesbofobi, till exempel folk som mår dåligt på grund av en uppväxt i patriarkatet eller det faktum att alla ligger med alla eftersom flatvärlden är så liten. I en värld utan män skulle det såklart inte se ut så.
Jämställdhet.
Det här med jämställdhetsarbete tycker jag är intressant. Som feminist får en höra att en ska bedriva jämställdhetsarbete i sin heterosexuella relation. För att den ska bli bättre. Det ligger ju i ens eget intresse att ha en jämställd relation, får en höra. Därför ska en kämpa och kämpa för att få det att fungera.
Men grejen med jämställdhetsarbete är att det, precis som allt annat relationsarbete, faller på kvinnans lott att utföra. Män tar inte ens i närheten av samma ansvar för att en relation ska bli jämställd, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte ligger i deras intresse. Det finns en intressekonflikt; män förlorar det kvinnor vinner på att en relation blir jämställd.
Varför ska vi kämpa med att få jämställda relationer? Jag tror att det handlar mycket om att det ska se bra ut. Att ha en jämställd relation är ett självändamål för den heterosexuella feministen. Det är helt enkelt status att lyckas leva ett lyckat heterosexuellt tvåsamt liv. Det väcker beundran. Hur ska en egentligen göra för att lyckas med detta? Råden är många! Det skrivs spaltmeter om hur en ska fixa den där åtråvärda jämställda relationen. Det är nästan som om människor inte kan tänka sig några andra vägar till ett feministiskt liv (vilket säkert också är sanningen).
Jag har själv försökt leva jämställt, och det är såklart omöjligt. Vi lever ju i ett patriarkat, så hur mycket en än anstränger sig kommer maktskillnaden bestå. Den lilla jämställdhet som kan nås är alltid på nåder, och kan tas ifrån en i vilken sekund som helst.
Som kvinna kan en lätt slita ut sig i strävan efter en jämställd relation. Om en misslyckas ligger skulden på en själv; en är inte en tillräckligt bra feminist. En är inte tillräckligt bra på att ställa krav. och kanske framförallt; mannen älskar en inte tillräckligt mycket för att göra det som krävs. Skammen i detta kan vara stor, nästan outhärdlig. Att den som säger sig älska en inte kan anstränga sig för att leva på lika villkor.
Istället för att kämpa för att leva jämställt borde vi förena oss i kampen. Målet är inte en jämställd relation, utan ett samhälle där den ambitionen är överflödig, obegriplig.
Att ~*känna efter*~.
Män gillar att typ ”känna efter” om saker är ”rätt” eller inte. Om det är jobbigt för dem så är det inte ”rätt” för dem. Jag undrar hur det känns att liksom kunna känna efter så jävla mycket, gå på magkänsla och intuition. Detta är ju svårare när en alltid måste ta in sin samhällsposition i beräkningen när en gör övervägande angående hur en ska leva sitt liv. Att ”känna” att något är fel i en relation och därför avsluta den, när det är ens väg till någon form av respekt i samhället och en har investerat en massa känslomässigt engagemang i den, är helt enkelt inte så enkelt.
Det är helt enkelt mannens privilegium att kunna ~*gå på magkänsla*~ och göra vad som faller honom in och passar honom, som kvinna måste en ta in betydligt fler och mer komplicerade faktorer i beräkningen.
Jag är en blomma, jag behöver näring.
I Liv Strömqvists pjäs Liv Strömqvist tänker på dig finns det en scen där en kvinna som verkar vara fast i ett astråkigt äktenskap ställer sig upp och skriker ”jag är en blomma, jag behöver näring”. Jag tänker på de relationer jag har haft och på hur jag liksom dränerats på livskraft och näring i dem. Istället för att byggas upp har jag brutits ner, jag har inte fått någonting att växa av. Ingen inspiration.
Frågan är varför en inte begär mer, varför detta läge neutraliseras så snabbt och varför en anpassar sig till det så lätt. För mig har det verkligen varit så, att jag direkt accepterat att jaha jag kommer inte få ut något av denna relation men ändå fortsatt försöka och försöka att utvinna näring ur något som uppenbarligen är dödfött.
Många vill nog tycka om sex med män.
Jag tänker på den här grejen med att många förklarar sin heterosexualitet med att de minsann tycker om att ha sex med män. En kan ju för det första tycka att detta inte borde vara skäl nog för att för den sakens skulle spendera hela sitt liv med män, men jag vill också ifrågasätta utsagan att människor ”uppskattar” att ha sex med män i en sådan utsträckning att det motiverar all världens heterosexualitet.
I samband med att jag ”blev” lesbisk så började jag fundera på mina sexuella relationer med män, vilket jag skrivit lite närmare om här:
Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.
Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.
När en lyssnar på kvinnor som har sex med män så verkar det ofta inte vara så jävla najs, snarare en källa till problem. De saknar lust, deras partner är okänslig, de får aldrig komma, de känner sig pressade till att ha ”husfridssex” och så vidare. Många kvinnor hävdar såklart att det ”tycker om sex”, men när en gräver djupare verkar det inte alls vara så oproblematiskt som de vill påskina. Många kvinnor berättar om en lång kamp för att kunna få till ett ”bra” sexliv, och ändå är det något som skaver.
Jag tänker att många gärna vill tycka om sex med män, och därför tänker de att de gör det. Varför ville en tycka om sex med män? Kanske för att dölja de ojämlika villkoren för ”kärlek” och sex i detta samhälle. Om en tänker att en tycker om det så känner en sig mindre exploaterad och pressad, en upprätthåller illusionen om sitt eget fria val, vilket kan vara viktigt för många människor eftersom insikten om hur mycket vi styrs av samhällets strukturer är jävligt smärtsam. Dessutom innebär det en viss status att som kvinna ha ”bra” sex med män, och män tycker att det är bekvämt med kvinnor som ”gillar” sex, så länge det är på deras villkor då. Att vara en skön tjej, en tjej som inte ställer så höga krav och är sexuellt tillgänglig, gör en mer åtråvärd. Kvinnor som ställer något slags krav på ömsesidighet i sina sexuella relationer med män anses i regel besvärliga. Så en tar vad som ges och inbillar sig att det är så en vill ha det. En berövas en egen sexuell agens, och börjar anta att det som serveras till en också är det en begär.
Själv har jag varit övertygad om att jag tyckt om sex, men det har handlat om att jag sett sex som en källa till bekräftelse från män. Att sluta ha sex i en relation har varit oerhört jobbigt eftersom det inte funnits andra källor till närhet och bekräftelse. När sexet då försvann ur bilden så blev det svårare att upprätthålla illusionen om att vi älskade varandra.
När jag i efterhand granskat dessa erfarenheter så har jag sett att det handlade ganska lite om ren njutning, och mer om den sociala status som finns i ”sex” och den funktion det fyllt i mina relationer. Många av de sexuella erfarenheter jag har haft har jag uppfattat som förnedrande. Men eftersom detta är helt normaliserat, att det liksom är så det ”ska” vara att ha sex med män som kvinna, så är det ingenting en reagerar så mycket på. I en sådan kontext kan ”bra” sex vara att en inte tycker det är direkt smärtsamt.
Alla kvinnor har såklart inte samma erfarenhet som jag, men jag tror det kan vara en god idé att fundera lite på det här med sex, vad det innebär för en, hur en upplever det och använder det. För det är liksom föregivet taget i detta samhälle att vi ska uppskatta sex, och framförallt heterosex. Det är föregivet taget att det är någonting sunt att ha sex, att det är någonting vi ”ska” göra och att den kvinna som inte uppskattar sex med män från första början måste lära sig att göra detta.
Att berövas sin autonomi och frihet i relationer.
Jag tänker på att vara i relationer där en liksom berövas sin autonomi. Män pratar ju gärna om att de vill vara fria, och med detta brukar de mena att de inte vill känna några krav på sig. De vill inte behöva vara där för sin partner, de vill kunna komma och gå lite som det passar dem. Det kan en ju såklart begripa, men problemet är att denna ”frihet” sker på den andra partens bekostnad.
Jag tänker mig att omsorg är ett grundläggande behov en har som människa. Om en inte får omsorg, kärlek och bekräftelse så är det svårt att liksom ta plats i världen. Den som får behovet av detta tillfredsställt liksom utan att ens behöva bry sig om det har såklart lättare att förverkliga sig själv på andra arenor. ”Frihet” blir därför för dem synonymt med att de ska kunna göra lite vad som faller dem in. Varje krav eller förväntan på att de ska ge sin partner kärlek och bekräftelse gör att de känner sig ofria, och det ligger väl en slags sanning i det.
När jag var i relationer där jag ständigt gav mer än jag fick tillbaka så berövades jag min autonomi. Jag blev ofri eftersom jag exploaterades på min känslomässiga styrka. Att alltid vara den som vill mer, som begär mer, som älskar mer, är utmattande. Det är utmattande för att det ger en en känsla av att vara mindre värd. Eftersom en ständigt ger mer än en får tillbaka så är det som att det en ger betyder mindre. Det är ett ojämnt utbyte.
Kärlek och bekräftelse behöver inte var ett maktspel där en förlorar och en annan vinner, en kan ha relationer där en kan växa tillsammans. Men i relationer med män så blir det sällan så, de tar mer än vad de ger tillbaka och försätter en i ett ständigt underläge. Kanske för att de inte vet hur de ska göra annars, kanske för att de vill försäkra sig om tillgång till denna bekräftelse. Jag tänker att det handlar mycket om rädslan för att erkänna sitt eget beroende av andra människor; så länge de har en överordnad position så kan de inbilla sig att de inte behöver andra, men illusionen bryts om de skulle öppna upp för sin partner och försöka ge lika mycket tillbaks.
Jag tänker att frihet i relationer snarare handlar om att förstå och hantera beroende. Att erkänna att en behöver varandra och att förhålla sig till detta faktum kontinuerligt för att minska känslan av utsatthet för båda parter. Att vi förstår vad det gör med en annan människa att ständigt gå omkring och känna sig svältfödd på bekräftelse. Detta är en viktig del av praktiken kärlek. Det handlar om att förstå och acceptera och i så stor grad som möjligt försöka tillfredsställa varandras behov av ömhet, närhet och bekräftelse. 
”Sex” som symboliskt värde i patriarkatet.
Många kvinnor är ganska medvetna om att män inte kan ge dem någonting i detta samhälle. De vet att en man inte kommer kunna bidra till hushållet i önskvärd utsträckning och att de inte kommer kunna ge den känslomässiga omsorg en behöver för att må bra. Det finns en utbredd kultur bland heterokvinnor som handlar om att håna och häckla män och deras inkompetens. Men ändå är det någonting som gör att de håller sig fast i dessa relationer. För många handlar det såklart om en avsaknad av materiella resurser för att kunna lämna den, men många kvinnor stannar även om de har alla möjligheter att ta sig därifrån.
Ofta så förklaras detta irrationella beteende med att de ju faktiskt är heterosexuella, de tänder faktiskt på män, de vill ”ha kuk”. Samtidigt beskriver många kvinnor att deras sexuella erfarenheter varit en besvikelse. Många kvinnor får inte ut den njutning som deras manliga partner får, många kvinnor får sina gränser överskridna, många kvinnor har ”problem” med att känna lust inför sin partner och så vidare. Det är ju inte för intet som det finns en uppsjö av ”tips” om hur en ska få igång sexlivet och så vidare. Uppenbarligen är inte ”sex” i sig så jävla fantastiskt.
Just ”sex” har i patriarkatet ett stort symboliskt värde. Det är genom ”sex” som vi möts som könsvarelser, som vi begär och blir begärda, som vi bekräftar varandra på detta plan. Att bli bekräftad som könsvarelse är en viktig del i att bli bekräftad som människa. Som kvinna har en en annan utgångspunkt än män i detta; kvinnor reduceras på ett annat sätt till könsvarelser, och därför blir det viktigare för oss att bekräftas som könsvarelser. Vi har färre andra arenor där vi kan bli bekräftade som människor. Detta gör bland mycket annat att vi blir tvungna att underkasta oss, att älska män på ojämlika villkor, för att bli bekräftade.
Jag tänker att det många söker i sina heterorelationer inte så mycket är sex som att bli bekräftad som könsvarelse av en man. För att berättiga detta används ”sex” och sexuell läggning som en slags mystifikation. Det liksom bara är så att en tänder på män, det bara råkade falla sig så att ens sexuella preferenser föll samman med den påbjudna normen i detta samhälle. Detta får inte ifrågasättas, för alla har såklart rätt till sin läggning och en får inte skamma kvinnor som lever enligt patriarkatets påbjudna ideal.
Att försöka förstå fenomenet ”sex” på ett djupare plan har varit något av det viktigaste i min personliga och feministiska utveckling. Att fundera på mina sexuella erfarenheter med män, vad jag fick ut av dem, vad jag kände inför dem och varför jag har dem, har varit fundamentalt för att kunna förstå mig själv. När jag granskat mina sexuella erfarenheter med män så har jag funnit att mycket av dem inte handlat om min egen lust till dessa människor, utan snarare att jag velat bli bekräftad av en man vilken som helst. Det blir en slags objektifiering, fast från en underordnad position. Eftersom heterosexualiteten bygger på att en möts och bekräftar varandra i sin olikhet så sätts könstillhörigheten framför allt, och detta gäller både män och kvinnor. Skillnaden är att män inte på samma sätt reduceras till kön i samhället i stort, mannen är fortfarande först och främst människa.
Vad är det som händer när vi blir begärda och begär utifrån denna olikhet? När vi gör detta så bekräftar vi också olikheten som sådan. När vi begär heterosexuellt, och kanske framförallt när vi utesluter andra former av begär för att en ”är” heterosexuell, så bekräftar en denna ordning med uppdelning på kön och vi bekräftar varandra i vår olikhet. Jag har svårt att se en heterorelation i patriarkatet som inte bygger på just denna olikhet; även om en tycker om varandra som personer så kommer omgivningen fortfarande att tillskriva en sådana saker.