Kategori: Relationer

Tänker på det här med att som kvinna prata om sin situation, speciellt om sina relationer då det är någonting jag själv har mycket erfarenhet av.

När en som kvinna delar med sig av tankar och insikter om hur ens relationer med män får en att känna så är det många som responderar på detta med att bli upprörda och mena på att en ju borde lämna om en är så missnöjd. Alternativen som presenteras är att lämna situationen eller hålla käften om problemen i den.

Jag tänker på detta som Lady Dahmer skrev angående sex i relationer:

Det handlar om vanliga relationer med vanliga män för det mesta. Där relationen i övrigt kanske är helt fantastisk och trivsam och givande, där mannen man valt att leva med verkligen är kompatibel på alla andra nivåer, där barn kanske är inblandade, där känslor och kärlek och annat gör hela situationen med komplex och där kvinnorna ofta ofta curlar mannen. Och där många män håller för öron och ögon lite lalalalala och intalar sig själv att det är ömsesidigt.

För det första: en kan se att saker kan vara både bra och dåliga. Många kvinnor lever nog i heterorelationer de är relativt nöjda med, det innebär inte att det inte finns problem kopplade till könsmakt som kan vara viktiga att prata om. En kan ju se hur ens situation är styrd av samhället och att patriarkala strukturer skapar svårigheter. Grejen är ju just den att vi inte kan välja våra liv. Givetvis kan en vara relativt nöjd i sin situation och samtidigt se hur den skulle kunna vara bättre.

Vidare: om det nu skulle vara så att en faktiskt vill lämna en relation så är detta en process som tar tid. Det är ingenting en kan göra i en handvändning. Att börja formulera de problem en ser är det första steget för många. Med detta inte sagt att det alltid leder till uppbrott att de problem i sin relation, vissa lyckas såklart jobba med dem istället, men det är dumt att tro att den som är missnöjd skulle kunna lämna sin situation omedelbart.

Om en tycker att det är viktigt att kvinnor inte lever i relationer de är missnöjda med så borde en snarare jobba med att försöka stötta dem att ta sig ur dem istället för att ifrågasätta dem när de pratar om det. Att få höra att en minsann borde lämna så fort en öppnar käften är knappast stärkande, utan bara skammande. Det en behöver i ett sådant läge är inte någon instruktion utan stöd i den situation en är i.

Kärnan i detta är nog egentligen att vi inte får prata om problemen i våra relationer. Om någon som är i relationer med män gör det så är det dubbelmoral, om någon som inte har några relationer med män gör det så är det inte deras sak att prata om och moraliserande mot kvinnor som har relationer med män. De enda som möjligtvis har legitimitet att prata om det är kvinnor som har relationer med ”bra” män och som ställer dem i kontrast till de tidigare ”dåliga” männen de haft relationer med. Detta är accepterat av den enkla anledningen att det upprätthåller idén om att det bara är enskilda dåliga män som beter sig illa i relationer.

Om det vore så att en kunde välja att leva postpatriarkalt så hade en väl gjort det istället för att hålla på med feministisk kamp. Det är ju just därför vi måste kämpa, för att vi i detta samhälle inte kan välja.

En grej en märker tydligt när en skriver om problem i relationer med män ur ett feministisk perspektiv är att väldigt många människor som vill göra en poäng av att mitt värde trots allt bestäms av män.

Till exempel när någon ba ”skälet till att män har behandlat dig illa är för att du är ocharmig”. Konstigt då att dessa män ändå ville ingå i fleråriga relationer med mig, en kan ju annars tycka att det rimliga vore att inte ha en relation med en människa en behandlar illa för att denne är ”ocharmig”.

En annan lustig grej i sammanhanget är ju att mina brist på charm aldrig har fått kvinnor att behandla mig som skräp. En tänker ju att om det vore det som var grundproblemet så skulle det ju gälla såväl relationer med kvinnor som med män, men vad jag har sett hittills så har det mest gällt relationer med män.

Dessutom har ju många män bokstavligen öst sin bekräftelse över mig, när jag inte har varit särskilt intresserad själv. Samma män har sedan, efter att ha fått mig dit de velat, varit ignoranta och avvisande. Det handlar ju alltså inte om brist på intresse, utan snarare på vad de i situationen känner att de behöver ge för att få vad de vill ha. Ska de få en kvinna intresserad av en relation; bre på med bekräftelsen. När hon väl är där är det bara att luta sig tillbaks och njuta av sitt överläge.

Det är så intressant att folk utgår från att när en kvinna blivit illa behandlad av en man så är det ändå fråga om att han har agerat rätt och riktigt, och att hon helt enkelt inte gjort sig förtjänt av att bli behandlad som en människa. Om en man väljer att ha sex med en kvinna och sedan få henne att känna sig förnedrad, det är hennes fel som inte var tillräckligt bra för att han ska känna att det är värt att behandla henne med respekt. Om en man väljer att ingå i en relation med en kvinna som han genomgående behandlar på ett sätt som får henne att känna sig obekräftad så är det också hennes fel, det är hon som inte är tillräckligt fantastisk för att ha ska vilja ge henne den bekräftelse hon behöver.

Det är väl just dessa villkor en vill komma ifrån när en undviker relationer med män. Mitt syfte är inte att ”få” vissa mängder av bekräftelse eller liknande, utan att slippa leva ett liv där detta är villkorat av viljan hos någon som är mig strukturellt överordnad. Jag tänker mig att det absolut finns sätt att vara kvinna på som gör att män ger en fördelar i heterorelationer, men poängen är att jag saknar intresse av att spela det spelet. Jag vill inte vara utelämnad till att vara tillräckligt bra för att en man ska vilja ge mig sin patriarkala bekräftelse, jag vill gärna leva i relationer där det finns ett ömsesidigt intresse av att få den andra att känna sig trygg, sedd och omtyckt.

För några dagar sedan va det nån som ba ”lilla gumman du är inte lesbisk, du har bara inte träffat rätt kille”. Och jag kände bara; herregud vad skönt att jag inte träffat ”rätt” kille. Herregud vad jag är glad att mina relationer med män har gått åt helvete, så att jag slipper leva i dem.

Vad är ”rätt kille”? En man jag hade kunnat leva ett lyckat heterosexuellt liv med. Någon som skulle lyssna på mig tillräckligt mycket för att jag inte skulle bli såpass olycklig att relationen hade gått helt åt helvete. Någon som skulle kunna ge mig en lagom mängd bekräftelse så att jag ändå skulle känna att ”detta funkar”.

Det är så absurt hur kvinnor förväntas kämpa för att träffa ”rätt” man. Till vilken nytta, egentligen? All denna tid, allt detta lidande, som ska ägnas åt att kanske till slut bli lyckat heterosexuell, om en har tålamod och tur.

Och grejen är ju att det tar aldrig slut. En kan alltid försöka lite lite till. Alltid. Ge lite mer av sig själv för att kunna få Den Perfekta Heterorelationen. Det är så jävla onödigt.

Det finns mäns som verkar anse att det är något slags jämställdhetsproblem att de minsann kan bli tvungna att göra det ena eller det andra för en kvinna utan att veta hur utgången kommer bli. De känner sig utnyttjade när de till exempel har bjudit på något utan att få det de förväntade sig (sex) i utbyte. Män ondgör sig över att de minsann gjort det ena och det andra och ändå inte fått tillgång till kvinnor som de ju förtjänar. Till exempel att det har varit snälla, bjudit på drinkar eller inte gjort ovälkomna närmanden.

Det är så tydligt i den här typen av retorik att dessa män ändå någonstans anser att de har rätt till kvinnor. Vad som ger dem rättigheter varierar, men rätten finns där. Den snälla killen får rätt till kvinnor för att han är snäll, någon annan kanske får rätt till kvinnor för att han köper drinkar åt dem, den jämställde mannen anses ha rätt till kvinnor för att han är bättre än andra män trots allt. På det stora hela ligger skillnaden i vad det är för beteende som gör att mannen anses ha rätt till kvinnor.

Kvinnor lär sig inte på samma sätt att de skulle ha någon naturgiven rätt till män för att de gör det ena eller det andra. Som kvinna är det bästa en kan göra att anstränga sig och försöka och sedan invänta mäns omdöme. Eftersom män sitter på ett samhälleligt tolkningsföreträde så antas deras upplevelse av situationen vara den korrekta; om de upplever att de har rätt till en kvinna så antas det helt enkelt att de har det. Även om kvinnans nej kanske ”respekteras” så anses det fortfarande vara hon som felar. Om en kvinna blir avvisad av en man så förutsätts det att hon helt enkelt inte har varit tillräckligt åtråvärd.

När en som kvinna blir avvisad av en man kan det vara upphov till skam, men när män blir avvisade av kvinnor uttrycker de ofta ilska istället. De har blivit förvägrade något, och den som felat i sammanhanget är inte de själv. De känner således inte skam, för skam känner en för vad en är och de tycker ju inte att det faktum att de blir avvisade har något med hur de är att göra utan hur kvinnor är. När en kvinna blir avvisad ligger det betydligt närmre till hands att förklara det med hur hon är.

Jag funderar på hur det är att gå omkring i världen och anse sig ha rätt till andra människor på det här sättet. Att gå omkring och tycka att en är en bra person om en lyssnar när någon säger nej.

Folk pratar om kärlek. om att heterosexualitet minsann handlar om att en blir kära i varandra. Men ofta tycker jag att heterorelationer ser ut typ som ovan. Det är inte särskilt kärleksfullt, snarare handlar det om att parterna ska ”hantera” varandra.

Kvinnor pratar ofta om att det ”fungerar” eller är ”okej”, och relationen kontrasteras till hur andra relationer är eller antas vara. Det är bra för att vara en heterorelation, han är bra för att vara man. Ungefär som om människor var tvungna att vara i heterorelationer, och att det bara handlade om det minst dåliga.

Det är få kvinnor som kräver något mer än en något så när fungerande vardag, det är få kvinnor som kräver passion och kärlek i sina relationer. Ofta handlar det om att hantera och härda ut, inte om att njuta av något och få ut något.

Medan anklagelserna om politisk lesbiskhet haglade så kom jag fram till att det verkliga problemet ju egentligen var att jag var politiskt heterosexuell. Politiskt heterosexuell i den meningen att jag strävade efter att ha relationer med män för att jag lever i ett samhälle där kvinnors värde anses avgöras av deras relationer med diverse män.