Relationer – Sida 8 – Fanny Åström

Våld i samkönade relationer och homofobi.

Twittrade lite om en kunskapsöversikt om våld i samkönade relationer jag läste:

Läser kunskapsöversikt om våld i samkönade relationer – det är svårt för utsatta att få stöd om omgivningen inte stöttar relationen. Tänker på hur människor som lever i olikkönade relationer ofta har svårt att relatera till mig när jag pratar om min relation. Jag tänker mig att detta gör det svårt att prata om även när relationen är kass – en är rädd att ens sexualitet ska ifrågasättas.
Som nyutkommen upplever jag denna rädsla, känner obehag inför att prata om problem med heteros för att de ska tänka att de är på grund av min läggning. Känner ett annat behov av att försvara relationen just för att den inte tas för givet, även bland människor som är ”toleranta”. jag tänker att det delvis hänger ihop med iden om att kvinnor är så känslomässigt kompetenta.
Våra relationer tillåts helt enkelt inte ha problem, de måste vara ett lesbiskt paradis annars får det vara. Och detta försvårar för oss att skapa bra relationer med varandra, eftersom det inte finns utrymme för våra problem. I samkönade relationer är jämställdhet en möjlighet på ett annat sätt, eftersom de inte bygger på olikhet, men arbete krävs fortfarande.

En vanlig reaktion hos heterosexuella när en pratar om heterosexualitetens fasor är att kvinnor minsann kan bete sig illa mot varandra också, ungefär som om en som lesbisk inte var medveten om detta. Att hylla relationer med kvinnor innebär inte att en tänker att de är problemfria, utan det är ett sätt att hävda sin sexualitet gentemot heteronormen. Ofta har det också koppling till faktiska erfarenheter av olikkönade relationer, där en har farit illa eller som varit passionslösa. Många kvinnor far ju väldigt illa i sina relationer med män.

Generellt är det ju heteros som går omkring med idéer om den lesbiska utopin. Det är heteros som suckar över sina män och säger att de önskar att de vore lesbiska. Som lesbisk är en såklart medveten om att livet inte blir något jävla paradis bara för att en har relationer med kvinnor. Det är faktiskt ganska tramsiga när heterokvinnor tar på sig att berätta för lesbiska kvinnor att den lesbiska utopin inte existerar. Det är som att det bara är heterosexuella kvinnor som har rätt att höja lesbiskhet till skyarna, lesbiska kvinnor får inte själva lyfta fram sina relationer som eftersträvansvärda för då känner sig heterokvinnorna hotade.

Givetvis är jag glad över att ha en relation med en kvinna, det är helt klart softare att älska en kvinna än att ”älska” en man. Däremot är det ju inte problemfritt för det. Samhällets homofobi gör det svårare att prata om problemen. Jag märker att det är få heterosexuella som har förmåga att relatera till mig när jag pratar om min relation, kanske för att de inte har någon större lust till det.

Som lesbisk så ifrågasätts ens sexualitet vilket gör att en blir mer beroende av att ”bevisa” sig själv som lesbisk. Detta kan skapa en beroendesituation. I rapporten jag läst så beskrivs bland annat hur personer som är nyutkomna ofta är mer utsatta, eftersom den relationen så att säga bli representativ för hur det ”ska” vara. Jag tänker att det säkert kan handla mycket om sammanhang också, att den som är nyutkommen kanske inte har någon kontakt med andra homosexuella, vilket ytterligare ökar utsattheten. Om de berättar om vad som sker i relationen för sitt nätverk kan det sluta med att deras sexualitet ifrågasätts, att problemen ses som ett bevis för att de borde ge upp det hela.

Det är symptomatiskt hur heterosexuella gärna både upphöjer och nedvärderar lesbiskhet som det passar dem, men aldrig i syfte att faktiskt underlätta för kvinnor att älska och leva tillsammans med kvinnor. Om vi hade kunnat få hjälp och stöd i våra relationer, om de hade fått existera i sin fulla komplexitet och inte som en symbol för antingen den lesbiska tragedin eller det lesbiska paradiset, hade det varit enklare för oss att faktiskt leva med människor vi älskar och att lämna destruktiva situationer. Relationer är svårt oavsett vilka som ingår i den, och lesbiska är inget undantag från detta.

Motstånd och skam.

Fick denna kommentar angående att göra motstånd:

Jag har blivit illa behandlad i en relation, bland annat genom att få sårande kommentarer, anklagelser om otrohet och liknande, eller att han bara ”stängt av” och blivit onåbar utan att kommunicera varför (ofta en kombination av dessa), men något jag är glad över såhär i efterhand är att jag nästan alltid gjorde motstånd. Trots att jag i början var ganska omedveten om feminism (var 17 år när vi blev tillsammans) så vägrade jag finna mig i sättet han behandlade mig. Det kunde tex handla om att jag vägrade släppa händelser eller saker han sagt som sårat mig, och hur mycket jag än försökte hålla mig lugn i dessa situationer så kunde jag inte, utan blev istället arg och hysterisk. Detta är något jag minns att jag skämdes mycket över då eftersom jag gick runt med föreställningen att en ”bra” flickvän ska vara lugn och förstående, men nu i efterhand är jag glad att jag åtminstone gjorde så mycket motstånd som jag var kapabel till under de förutsättningar jag hade.

Detta fick mig att fundera lite på skuld och skam i förhållande till moståndshandlingar.

När jag gjorde motstånd i mina relationer så var det i en kombinerad känsla av stolthet och skam. Stolthet över att jag kunde ”stå upp för mig själv” vilket en ju ska göra som god feminist, men skam i känslan av att dels inte lyckas foga mig tillräckligt mycket, dels inte kunna stå upp för mig själv ”hela vägen” så att säga. Skam över att inte lyckas göra något fullt ut, utan att istället pendla mellan motstånd och underkastelse. Och framförallt: skam över att han trots mitt motstånd ändå inte kommit att behandla mig med värdighet och respekt.

Att göra motstånd innebär en stor risk, nämligen risken att trots att en tydligt markerar sina gränser och hur en vill bli behandlad ändå fortsätter att bli bemött med samma skit igen och igen. Det som uppenbaras när detta sker är det faktum att personen ifråga helt enkelt inte vill bemöta en med respekt, trots att en ger tydliga instruktioner i hur detta skulle kunna uppnås. Personen bryr sig helt enkelt inte om att en far illa av dennes agerande.

Jag tänker att det också är därför många kvinnor inte vill konfrontera de ojämställda villkor de erfar i sina relationer, för de vill helt enkelt inte möta insikten om att det inte ligger i mannens intresse att åtgärda det. Detta för att det skulle blotta att relationen kanske inte är så ömsesidigt kärleksfull som en gärna vill tro.

Jag tänker på detta citat från Det kallas kärlek (sid 184):

Att framställa underordningen som något en själv valt kan vara en psykisk försvarsmekanism. Att tänka att han egentligen skulle vilja om en bara försökte, men att en väljer att låta det vara som det är för att det är tillräckligt, är ett sätt att upprätthålla iden om att en lever i en ömsesidigt kärleksfull relation.

Eftersom det finns en idé om att män har ett intresse i att vara jämställda och behandla sin partners med respekt så anses det i regel bara vara upp till kvinnan att säga till när hon känner sig dåligt behandlad. Men om detta inte åtföljs av att mannen faktiskt ändrar sitt beteende, vilket är vanligt, så kan det leda till en känsla av skuld och skam. Det är lätt att tänka att han gör så helt enkelt för att han inte älskar en, för att en inte förtjänar det. Eftersom män har ett slags samhälleligt tolkningsföreträde så anammar kvinnan ofta detta som just sanningen. För att upprätthålla illusionen av ömsesidighet så förklarar hon kanske mannens tillkortakommande med att hon varit otydlig eller liknande. Allting för att avfärda insikten om att det kanske helt enkelt handlar om att han inte vill.

Att vara en bra förälder.

Någonting som heterosexuella föräldrar eller blivande sådana är väldigt bra på är att framställa sin egen version av heterosexualitet och familjeliv som den absolut mest sunda miljön för ett barn att växa upp i. Jag har svårt att begripa hur någon slags kärnfamilj skulle kunna vara en sund miljö för ett barn. De grundvalar som kärnfamiljen vilar på, som bygger på att en upprätthåller ett ”privatliv” som ingen annan får lägga sig i, tror jag är en väldigt destruktiv miljö för människor i allmänhet och för barn i synnerhet.

Kärnfamiljer bygger på isolation, vilket i sig är utsatt för alla inblandade. Situationen för eventuella barn förvärras avsevärt av att föräldrarna har juridiska rättigheter till barnet (det heter ju ”barns rätt till sin föräldrar”, men i praktiken är det snarare motsatsen som gäller) och att de anses ha huvudansvaret för barnet tror jag skapar väldigt mycket grogrund för destruktiva relationer. Barnet är ju i praktiken väldigt utelämnat åt sina föräldrar såväl känslomässigt som materiellt, då det saknar rättigheter och möjligheter att söka kontakt med samhällsinstitutioner som en autonom individ.

Detta är ett av skälen till att jag inte vill skaffa barn. Jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna vara en bra förälder inom ramarna för rådande system. Jag vill inte ha den typen av ansvar och makt över en annan människa. Inte för att jag tror att jag är en extra dåligt lämpad person för detta, utan för att jag har svårt att se hur någon människa skulle kunna klara det. Visst finns det bättre och sämre sätt att hantera det, men jag vet med mig att jag skulle gå omkring och stressa över att jag inte var en tillräckligt bra förälder. Jag vet att jag skulle bli tvungen att kompromissa med mig själv för att leva upp till kraven. Det är inte en situation jag vill försätta mig i.

När jag läser mammabloggar så slås jag av hur skönt det är att helt enkelt slippa ta ställning till alla de där sakerna de behöver ta ställning till (för det är ju som bekant kvinnans ansvar att göra detta). Jag behöver inte oroa mig över att offra antingen mig själv eller mitt barns välmående. Jag behöver inte oroa mig över att det ena eller andra valet ska skada mitt barn. Det är väldigt befriande. Jag märker också hur alla slåss om att sälja in just sitt sätt som det rätta och riktiga, och jag tänker typ bara att alla dessa människor på ett eller annat sätt kommer skada sina barn. Inte för att de är dåliga människor utan för att det är så jävla svårt att inte göra det i ett samhälle där villkoren kring att ha barn ser ut som de gör.

Jag skulle gärna ha barn, men i ett samhälle med mer rimliga villkor kring det. Jag tror inte att det är bra varken för kvinnor eller barn att leva under dessa villkor. För kvinnor skapar det ett tillstånd av ständig skuld över att inte göra tillräckligt, och det är inte så konstigt för det går ju liksom inte att vara den perfekta föräldern i ett samhälle med så dåliga förutsättningar för föräldraskap.

I relationer med ”snälla killar” har jag känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar.

Det här med att en som kvinna ska nöja sig med en ”bra kille” är så jävla påtagligt och genomgående i detta samhälle.

Så ofta hör en kvinnor motivera sina relationer med ett ”men han är ju snäll”. Eller andra motivera varför jag skulle vara ihop med en särskild kille med att han minsann är snäll, inte något svin som andra män och så vidare. ”Alla män är faktiskt inte svin/det finns faktiskt snälla killar”, som om det skulle vara skäl nog att vilja ha relationer med män.

Ja, det finns ”snälla killar”, men vad är poängen med att vara ihop med någon ”snäll”. Det är ju inte ”snällhet” en söker i en relation, en vill ju ha någon som kan förstå en, inspirera en, utveckla en och så vidare. Detta har ingen man, snäll eller inte, kunnat gör för mig. Ingen man har kunnat få mig att känna mig trygg nog för att utvecklas fritt, ingen man har fått mig att känna mig som ett begärande subjekt, som jämställd honom i en relation. Snälla killar har snarare får mig att känna mig som en belastning, en jobbig tjej som de måste ta i med silkesvantar för att hon inte ska bryta ihop.

Jag är liksom ingen känslig person sådär i största allmänhet, jag behöver inte bli daltad med, men snälla killar brukar i regel tolka mina krav på jämlikhet som just detta. Att jag är känslig och måste bli omhändertagen, när det jag vill är att bli respekterad. Jag vill bli sedd som jämlike, inte som mannens projekt.

Att en som kvinna ständigt ska nöja sig med att män är snälla är så jävla orimligt. Det är ju inte som att killar nöjer sig med en ”snäll” tjej, det är liksom ett grundläggande krav att tjejen är just ”snäll”, det vill säga inte gör killen aktivt illa. Det är väl inte ens någon som bryr sig om att formulera det kravet, eftersom det som känt inte är särskilt vanligt att kvinnor skadar män på det sättet.

När jag har haft relationer med ”snälla killar” så har jag genomgående känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar. Det de förtjänar i kontexter är mig; mitt engagemang, min kärlek, och detta har de rätt till just för att de är ”snälla”. De har rätt till mig bara för att de inte är lika stora kräk som andra män. Jag är skyldig att betala dem för att de inte aktivt utnyttjar sitt maktövertag gentemot mig.

Att begäras som människa i ett patriarkat.

Det står en intressant grej i Det kallas kärlek om att kvinnan försöker upprätthålla närhet och mannen försöker upprätthålla distans. Hon fokuserar på vad som gör dem lika, han fokuserar på vad som skiljer dem åt och kanske hur de kompletterar varandra. Hon identifierar sig med honom, han identifierar sig inte med henne.

Jag tänker på hur en blir begärd i relationer.

Att bli begärd som kvinna, alltså primärt i egenskap av att vara kvinna, är att reduceras till könsvarelse. Att reduceras till könsvarelse är en obehaglig upplevelse som definierar kvinnors liv och ofta våra relationer. Det är framförallt kvinnan som reduceras till könsvarelse i relationer, då det är kvinnan som könas politiskt. Kvinnan är det andra könet, mannen är människan. För att kvinnan ska erkännas som människa måste hon göra avkall på det kvinnliga, hon kan inte erkännas som mänsklig varelse av kvinnligt kön. Det enda sättet att erkännas är i förnekandet av den könade positionen.

Jag har försökt möta män som människor, men det har inte varit möjligt. Jag har alltid upplevt att jag har definierats som kvinna i relation till dem. De har begärt mig för min olikhet. Eftersom relationen definiterats kring olikhet så har det i princip varit omöjligt att överbrygga, det går inte att kringgå en olikhet som utgör relationens själva fundament. Även om de uppskattat mina individuella drag så har det faktum att jag innehar dessa som kvinna stått i förgrunden.

I vissa fall har jag försökt att kringgå detta genom att försöka förneka att jag är kvinna, men det är inte heller en lösning. Dels för att det inte varit möjligt fult ut, men också för att det innebär ett förnekande av en erfarenhet jag har. Jag behöver ses som en hel människa utan att det ska innebära ett förnekande av min specifika position som kvinna i patriarkatet. Jag vill inte behöva leva upp till en bild av mig själv som en abstrakt man för att kunna ha en ”jämställd” relation med en man. Ändå är det ofta detta som jämställdhet innebär i praktiken; det är kvinnan som måste förneka sin könade position och erfarenhet, men då mannen står modell för det mänskliga så behöver inte han göra samma.

Lösningen på dilemmat är för mig att begära kvinnor. Med andra kvinnor kan jag både bekräftas i min kvinnliga erfarenhet och position, men utan att relationen oss emellan ska definieras av olikhet. Snarare definieras den av en gemenskap som kommer i kraft av vårt kön. Vi förstår varandra på ett grundläggande plan, för vi delar en erfarenhet som format oss. Vi delar den erfarenhet som format oss som könsvarelser. Vi delar erfarenheten av att reduceras till vårt kön, av att vara det andra könet. Detta är också den erfarenhet som feminismen jobbar för att upphäva. Vi kan med andra ord mötas i den gemensamma erfarenhet som definierar vår kamp för ett bättre liv i detta samhälle.

Vissa uttrycker att de vill bli begärda som om kön inte spelade roll. Jag tänker att detta är något vi alla vill; vi vill bli begärda som hela människor. Men i detta samhälle som är uppdelat efter kön så är det inte en reell möjlighet att bli det. Det går inte att skapa en postpatriarkal relation inom ramarna för patriarkatet. Att förneka olikheten i våra positioner blir att förneka de patriarkala villkoren för vår existens i detta samhälle.

Att ”kämpa för relationen”.

Det här med att en ska ”kämpa” i sina relationer är någonting som sägs ganska ofta. På ett sätt håller jag med; andra människor ska inte vara slit- och slängvaror, utan det är viktigt att behandla människor en har relationer med med respekt.

Däremot kan jag uppleva det som att många människor inte vet vad de kämpar för, och varför.

Jag upplever att det ofta åläggs mig som kvinna att jag ska göra det ena och det andra för att kunna ha ”fungerande relationer med män”, alltså relationer som inte uppfattas som ”problematiska” i patriarkatet utan där en glatt tar emot den skit en utsätts för. Typ att en ska gå i terapi för att komma över sitt manshat. När jag kommer i kontakt med sådant undrar jag mest varför. Varför ska jag lägga men massa tid på att kunna ha relationer med män?

Att ”jobba på relationen” verkar i en heterokontext ofta innebära att kvinnan ska lära sig att acceptera det ena och det andra och inte ställa till besvär, eller att han ska lära sig att kommunicera med mannen på en nivå som passar honom. Kanske ska hon lära sig att ”tänka annorlunda” för att inte uppleva vissa saker som problematiska och så vidare. Det är ofta kvinnan som ska förändras, snarare än mannen. Att jobba på relationen blir hennes projekt, delvis då det i regel är hon som far illa i den.

Många kvinnor beskriver hur de har lidit sig igenom dåliga perioder i relationer med män men att det ”är bättre nu”. Såhär har jag kunnat känna i relationer med män, både vänskap och kärlek. Att jag har lagt väldigt mycket energi på att bygga upp en bra relation, och under processen aldrig ifrågasatt vad meningen med det egentligen ska vara. Det finns liksom en idé om att det är så en måste göra, för att en som kvinna ska leva för och genom män och belöna dem med känslomässigt arbete för att de vill finnas i ens liv. Men när jag har haft relationer med kvinnor har jag inte behövt lägga en massa arbete på relationen innan den blivit givande, och det skulle jag troligen inte ha gjort heller just för att relationer med män anses vara mer värda att arbeta på. Givetvis blir relationer ofta bättre ju längre en har dem, men jag har aldrig haft känslan av att jag går in i något dåligt och lägger en massa energi på att förbättra det.

Jag hör folk prata om att människor som skiljer sig ”ger upp för lätt” och att en inte ska förvänta sig att det är bra hela tiden. Men varför skulle en lägga en massa energi på någonting som känns ovärt, som tar mer än det ger hela tiden, när en skulle kunna lägga energin på relationer som gav mer tillbaka.

Sällan uppmuntras vi till att stanna upp och fråga vad som egentligen är syftet med allt, vad det är vi önskar uppnå med allt det arbete vi lägger ner. För ofta är det som att en lägger en massa energi på relationer bara för att det är så det ska vara, snarare än att det faktiskt är någonting en tror kommer ge något tillbaks i slutänden.

Relationer med män är för kvinnor en så oerhört dålig osäker investering, vi förväntas lägga oceaner av tid och energi på något i hopp om att det en dag i framtiden ska leva upp till våra romantiska föreställningar om Det Perfekta Heteroförhållandet.

Boktips: Det kallas kärlek.

En bok som har varit viktigt för mig i min feministiska utveckling är Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Den som har läst den här bloggen ett tag har säkert sett mig hänvisa till den innan.

Det kallas kärlek är en avhandling som studerar hur ”jämställda” par upprätthåller över- och underordning i sin relation. Det kan till exempel handla om att han gör mindre i hushållet och att detta motiveras med att han ”är sådan” eller måste ”lära sig”.

Den här boken fick mig verkligen att inse många av de saker som har varit problem i mina relationer med män och gav mig stöd i känslan att det inte var mitt fel. Den beskrev många av de fenomen jag själv upplevt i mina relationer utan att kunna sätta fingret på och förklarade dem strukturellt.

Det som gjorde störst intryck på mig var det hon skrev om känslomässigt arbete och tillägnelse av kärlek. Bland annat skrev hon om när män visar ointresse för det deras partner säger genom att helt enkelt inte respondera och att hon då borde fatta att de inte är intresserade av vad hon har att säga. Det står också om hur männen uppfattade sina flickvänner som om de överreagerade när de till exempel grät, och att kvinnorna själva ansåg att de hade överdrivna känsloreaktioner som de ursäktade sig för och var glada att deras partner ”stod ut” med dem. Detta är verkligen något jag kan relatera till, precis så har jag känt i flera relationer. Att jag har varit hysterisk och besvärlig. Men i själva verket har det ju handlat om att de män jag har haft relationer med har behandlat mig illa och satt mig i positioner där jag har behövt spela ut hela känsloregistret för att över huvud taget få någon form av reaktion.

Slutligen så kände männen sig stärkta av förhållandet, samtidigt som kvinnorna snarare kände sig utsugna. Männen gjorde mer vid sidan av efter att de ingått i relationen än vad de hade gjort innan, och hon hade tvärtom minskat sitt umgänge med andra. Han kände sig bekräftad av relationen och att någon tyckte om honom. Jag tänker att många kvinnor i heterorelationer inte blir stärkta eller bekräftade av sin partner, utan snarare nedtryckta. Så har i alla fall jag upplevt det, även om det sett ut på olika sätt. Antingen har det handla tom ett direkt nedvärderande av mina förmågor, eller så har det handlat om en känslomässig otillgänglighet som jag implicit får skulden för eftersom han inte kunde förklara varifrån den kom.

Nå, det är i alla fall en bok väl värd att läsa för den som vill få ökad insikt om hur könsmakt fungerar i relationer.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.
Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.

Om det som håller en kvar i destruktiva relationer.

Jag tänker på att lämna destruktiva relationer och hur svårt det kan vara. När jag ser tillbaks på mina relationer så kan jag ibland tänka att det är så konstigt att jag inte lämnade dem tidigare. Det var ju verkligen dåligt, och det visste jag ju redan då. Ändå var det som att det inte gick. Trots att jag försökte så lyckades jag inte, för jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv.

Jag tror att det har varit två olika mekanismer som har varit avgörande för mig. Den första är att jag i relationer med män har börjat definiera mig i relation till dem. Jag tänker att detta beror på att jag som kvinna anses vara primärt till för att tillfredsställa andra, främst män. Detta gör att när en relation inleds så blir det väldigt svårt att göra motstånd. Män förväntar sig också ofta att en ska göra just detta, och det blir helt enkelt enkelt att falla in i de rollerna. Det är skönt att slippa ta ansvar för att fylla sitt eget liv med mening och istället fokusera på en annan person. Detta kan såklart ske i relationer med kvinnor också, men jag tror inte att kvinnor generellt har samma idé om att det är okej att andra underkastar sig dem. Kvinnor uppfattar det i regel som mer obekvämt med underkastelse, eftersom det får dem att känna att de har en skuld till personen som underkastar sig. Detta till skillnad från män som utgår från att de har en slags rätt till kvinnor och således ser det ojämna utbytet som legitimt.

Detta gör att en tappar bort sig själv. Jag har ofta känt att jag liksom har avvecklat min personlighet i relationer med män. Även då jag till exempel umgås med vänner eller ägnar mig åt mina intressen så förstår jag detta i relation till honom och vår relation, snarare än i relation till mig själv. Allt det jag innan ägnade mig åt för min egen skulle blir ett tidsfördriv eller en strategi för att hantera vår relation. Om jag ritar så är det för att det är viktigt att vara självständigt och odla sina egna intressen så att en kan ge mannen lite egentid i relationen. Om jag umgås med kvinnliga vänner så är det för att få stöd i vår relation, för att inte framstå som alltför klängig eller för att påvisa min självständighet i relation till honom.

Den andra mekanismen är rädslan för att kasta bort sig tid och/eller sitt engagemang. Detta blir ofta svårare ju värre en relation har varit. Ju mer skadad och utsugen en har blivit desto mer ökar begäret att få någonting tillbaka. Det är liksom så uppenbart orätt, så jävla orättvist, att han bara har tagit och tagit. Det borde inte vara lagligt!!! Det känns som att den enda utvägen är att stanna kvar och kräva upprättelse, trots att en egentligen vet att en aldrig kommer kunna få den. Men vad ska en annars göra? Det är som att det är det enda en kan göra, eftersom hela ens värld definieras i relation till honom.

Hur ska en göra då? Jag har tyvärr ingen aning. Det enda som har fungerat för mig är att vara så jävla jobbig att ha att göra med att jag till slut blir dumpad oavsett vad jag vill. Jag tänker att detta har varit ett sätt för mig att göra motstånd. Det har varit ett sätt för mig att kämpa mig ur situationer som varit ohållbara genom att göra dem ohållbara även för min partner.

Närhet.

Jag tänker på villkoren för närhet inom ramarna för heterosexualitet. Jag har skrivit såhär om tillit i relationer med män innan:

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Jag tänker på hur svårt det är att släppa in andra människor och hur mycket det kräver i form av tid och engagemang. Det kräver att partnern inte hetsar fram någonting men samtidigt visar intresse, ställer frågor och är kapabel att ta emot saker. Helt enkelt att lära känna en människa förutsättningslöst.

Jag tänker att jag själv varit bidragande i att hetsa fram närhet på det här sättet i relationer med män helt enkelt för att det inte funnits några alternativ. Att utveckla någon slags djupare intimitet över tid har inte vara tillgängligt, utan det har handlat om att skapa en slags artificiell närhet som snarare varit ett ömsesidigt beroende och byggt på lögner och falska förhoppningar. När denna väl är initierad är det svårt att skapa närhet på andra premisser.

Jag tänker också på detta i relation till sex. Hur jag ibland kunna tycka att det är skönt när män inte bryr sig så mycket om ens gränser för att det ska bli ”överstökat”. Att det varit enklare för mig än att försöka skapa någon slags verklig närhet. Det är enklare att bara vara alienerad från första början än att gå in i en situation med förhoppningen om att det ska kunna leda till något som det sedan inte gör.

Att berätta för män om ens gränser och hur en vill att sex ska äga rum är ofta ett sisyfosarbete. De är helt enkelt inte särskilt intresserade. Bättre då att låta dem köra på som vanligt istället för att lämna ut sig för att ändå bara bli överkörd. Likadant med intimitet i största allmänhet, att förvänta sig att en man ska visa så mycket hänsyn som det krävs för att komma nära varandra är i regel bara naivt, bättre då att skapa detta artificiella.