Etikett: vilja

”Bra män” som inte respekterar andra människors vilja.

För en tid sedan fick jag en förfrågan från en man som löd typ ”det finns faktiskt bra män därute. Jag är en av dem. Jag tycker du är attraktiv och vill gå på en dejt med dig”. Detta händer då och då, jag har ingen aning om dessa människor är seriösa eller om det är någon antifeminist som vill jävlas, men hur som helst så svarade jag typ ”bara det faktum att du ens skriver detta till mig visar att du inte är en bra man”. Senare frågade en person vad jag menade med det, om det inte var ”snällt” av den här personen att skriva att jag var attraktiv och så vidare. Varför kunde jag inte uppskatta att någon visade intresse?

Problemet med den här typen av ”intresse” är att personen ifråga uppenbarligen inte är tillräckligt intresserad av mig för att bry sig om något av det jag uttrycker att jag faktiskt vill med mitt liv. Jag har flera gånger skrivit om att jag inte vill ha kärleksrelationer med män, att jag inte vill blir raggad på och så vidare. Detta kan en tycka vad en vill om, men det är hur som helst min önskan och den har jag uttryckt mycket tydligt flertalet gånger. Jag förstår inte hur det skulle kunna gå någon som har minsta lilla intresse i mig som person förbi.

Att då hävda att en är ”intresserad” av mig för att sedan gå emot min uttryckliga vilja och försöka pracka på mig någon slags heterosexuell praktik är vidrigt. Det är att redan från första början, i den första kontakten, visa på att min åsikt inte betyder någonting.

Dessvärre är det ofta såhär ”intresse” eller ”kärlek” ser ut i patriarkatet: det spelar ingen roll om en uttrycker att en vill det ena eller det andra, en förväntas ändå vara tacksam över att en man uttrycker sitt intresse för en eller komplimerar en för vissa attribut. Även om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha en viss form av uppmärksamhet så får jag den ändå och jag har ingenting att säga till om saken. Jag ska rentav vara tacksam för att någon ändå vill ge mig den uppmärksamheten.

Detta baserar sig på idén att jag inte skulle veta vad som är bäst för mig, utan att jag skulle behöva en man som ska informera mig om det, som ska övertala mig till att göra saker jag flertalet gånger uttryckt att jag inte vill. Att den mannen, som inte ens träffat mig, skulle ha större insikt i mitt känsloliv än vad jag själv har. Det ska fan till en man för att kunna ha så höga tankar om sig själv.

wpid-img_20140717_111537.jpgOm en man verkligen vore intresserad av mig som person så skulle han inte gå emot min uttryckliga vilja. Det finns gott om sätt att ta kontakt med mig som inte är att fråga ut mig på en dejt eller säg att jag är attraktiv. En skulle till exempel kunna diskutera det jag skriver med mig, det vore att visa något slags intresse för vem jag är istället för att försöka pressa in mig i en heterosexuell mall innan en ens har träffat mig.

Problemet med att ta kontakt på det här sättet är att det är objektifierande. Det är att säga: jag vill ha dig på det här sättet, jag vill att du ska fylla upp den här rollen i mitt liv och om du inte är intresserad av det är jag inte intresserad av dig på något sätt. Varför skulle jag ha något intresse i den formen av kontakt? Vissa verkar anta att bara eftersom jag är kvinna så handlar mitt liv om att hitta en man som ska fylla mina behov, och om jag inte aktivt letar så är det för att jag helt enkelt bara inte vet mitt eget bästa.

Detta hänger också ihop med idén om ”svårfångade” kvinnor, alltså kvinnor som avvisar mäns närmanden. I romantiken tas detta inte för ett nej, utan det ses som ett hinder som måste övervinnas. Kvinnan måste övertygas till det ena och det andra, och i slutet får de varandra och alla är lyckliga. Mannens tolkning av verkligheten ”vinner” över kvinnans, hon blir ”motbevisad” eller snarare övertalad. Hon får veta att det är fel av henne att vara cynisk och avvisande.

Hela den här grejen hänger såklart ihop med vad vi kallar våldtäktskultur; kvinnor anses inte kapabla att fatta sina egna beslut och speciellt inte när det kommer till kärlek eller sex. Istället ska män komma in och berätta för dem vad de ska känna tycka och tänka om olika saker. Män ska bryta ner deras skyddsmurar genom att lova än det ena, än det andra.

Jag antar att det för vissa finns en slags lockelse i att försöka övertala kvinnor som uttryckligen säger att de inte vill befatta sig med sådant. Det är väl en ”utmaning” att försöka bryta ner lagret av manshat och ”bota” kvinnan. Helt i enlighet med romantiska idéer om att män ska rädda kvinnor genom att ta sig igenom diverse hinder så gäller detta även när hindren utgörs av kvinnans egen vilja. Det spelar ingen roll om det är en elak drake eller kvinnans cynism, det är ett hinder som ska röjas undan av mannen som helt enkelt vet vad som är bäst. Han ska rädda kvinnan ur sin situation, vad hon tycker och tänker om den kvittar honom. Han ska erövra henne, han ska komma åt henne, kosta vad det kosta vill.

Kanske har jag fel om män, kanske finns det någon man där ute som bara är rätt för mig, som kommer lyfta mig, men det är i så fall något jag behöver upptäcka själv och inte något jag ska bli övertalad till. Det är ingen mans uppgift att ”bevisa” för mig att jag har fel. Den man som tror sig veta mer om mina behov än vad jag själv gör har diskvalificerat sig redan från första början.

Visst kan det finnas bra män där ute, men grundläggande för det är att personen faktiskt bryr sig om och respekterar andra människor. Att bara utgå från att en vet vad som är bäst för en annan människa och klampa in i dennes liv utan att be om lov är inte att vara ”snäll”, det är en våldshandling. Kan hända så fungerar detta ibland, precis på samma sätt som en kan njuta av ickekonsensuellt sex. Det gör inte att det inte är en gränsöverskridande och patriarkal handling. Det handlar fortfarande om dominans, om att ta sig rätten att bestämma vad någon behöver och klampa in i dennes liv och ”ge” den detta utan att bry sig om det faktiskt är efterfrågat. Jag kan för mitt liv inte begripa varför jag skulle uppskatta ett försök till detta. Det spelar ingen roll om personen frågar om lov, om det han erbjuder är något jag flera gånger innan tackat nej till.

Om du ser dig som en ”bra man” är ett första grundläggande steg att respektera andra människors uttryckliga vilja. Om någon säger att hen inte vill ha något så utgå inte från att hen visst vill ha det. Försök tänka att du inte vet allt om andra människors behov eller vilja.

Det går inte att vilja objektifiera sig själv.

Jag blir lite småirriterad på begreppet ”objektifiera sig själv”, dels av de skäl som jag beskrivit här men också för att jag tycker det är ett väldigt konstigt sätt att använda ord. Hur kan en objektifiera sig själv? Det handlar ju om att reducera sig själv till ett objekt, något jag har väldigt svårt att se som görbart. Jag förstår liksom inte har det ska gå till.

Det skvallrar också om att det skulle kunna vara en frivillig process att bli objektifierad. I mina ögon är det ett ganska sjukt sätt att se på saken. Jag förstår inte hur någon någonsin kan vilja bli reducerad till ett objekt, en sak för andra att agera på. Det handlar ju om att frånsäga sig all bestämmanderätt över sig själv, det är ingenting en liksom kan göra frivilligt. Det är som att säga att en människa skulle kunna bli någons slav av fri vilja. Det är kanske möjligt att någon kan göra det valet under någon slags enorm press eller manipulering, men hela diskussionen om vad som är frivilligt och inte blir bara så jävla irrelevant efteråt.

Att kvinnor lägger upp bilder på sig själva där de är snygga betyder inte att de ”objektifierar sig själva”. Att du vill visa dig attraktiv gör dig inte till ett objekt, du är fortfarande en människa och vill med största sannolikhet ses som en sådan. Att någon gör sig snygg gör inte att denne tycker att det skulle vara okej att behandla hen som en sak, helt utan egen vilja.

Sponsrat skolmaterial.

Lyssnade på Kaliber om att företag gör böcker som de skänker bort gratis till skolor. En väldigt stark aktör på detta område var svenskt näringsliv, alltså svenska företags lobbyorganisation. Lärarna tvingas i sin tur att ta in detta material eftersom det skolorna saknar resurser för att köpa in material. Många lärare är väldigt kritiska till det sponsrade materialet, men uppger att de material de har att tillgå annars känns utdaterat.

För mig kom det som en chock att detta ens är lagligt, jag var helt övertygad om att det inte var okej med sponsrat skolmaterial och än mindre med produkter som från början till slut är framtagna av en intresseorganisation. Tydligen är detta ett växande fenomen, vilket inte förvånar alls eftersom resurserna till skolan krymper.

Ett exempel i programmet var en bok om miljö som Svenskt näringsliv hade gett ut. I denna bok så stod det att utvecklingen i miljöfrågor går åt ”rätt håll” eftersom det sker en massa innovation av just företag. Det faktum att denna innovation i regel tvingas fram av regleringar, som företag tenderar att vända sig emot, togs inte upp. En klimatforskare som läste igenom boken tyckte att den var otillräcklig.

I slutet av programmet fick en höra när Björklund svarade på en fråga om detta i en frågestund i riksdagen. Hen sa ungefär: ”jag ser problemet, men utvecklingen går inte att stoppa, det enda vi kan göra är att se till att ha ämneskunniga lärare”. Jag blir så otroligt matt. Till saken hör alltså att den myndighet som innan granskade skolmaterial för att se till att allt stod rätt till är nedlagd sedan 90-talet. Detta har skapat ett utrymme för företag att göra sitt material, eftersom det inte behöver gå igenom någon granskning innan det får köpas in av skolor. Vidare är en stor del av problemet att det saknas resurser att köpa in vettigt skolmaterial för. Det är absolut inte så att utvecklingen inte går att stoppa, det är egentligen bara att återinföra denna granskningsmyndighet och öka resurserna till skolan. Det handlar alltså inte om att det saknas möjligheter, utan om att det saknas vilja. Det finnes få saker jag finner så smaklösa och irriterande som när politiker låtsas att de saknar makt när det egentligen bara handlar om deras unkna prioriteringar.

Måste man brinna upp innifrån av lust också.

I Top Model som läggs det alltid ett enormt fokus på hur mycket ”tjejerna” vill bli modeller. De ”pratar” med Isabella eller Tyra eller vem som nu leder showen och så blir de frågade: ”hur mycket vill du detta”. Den frågan alltså, vad jag är trött på den. Och vidare är jag trött på att se dessa tjejer bryta ihop inför tanken på att kanske just de ska få sin innersta dröm att gå i uppfyllelse, hur det upprepar gång på gång på gång med emfas att de vill detta så otroligt bittert. Och när det sedan kommer till vem av tävlingsdeltagarna de tycker borde uteslutas så är motivationen alltid: det verkar inte som om hon vill detta på riktigt. Det handlar aldrig om att hon tar sämst bilder eller har en dålig catwalkgång, det handlar enbart om att viljan tryter.

Hur mycket man vill spelar väl egentligen inte så stor roll för hur bra man gör jobbet. Givetvis ska man känna en lust inför det man gör men när det kommer till kritan så är saker som skicklighet, utseende och så vidare så otroligt mycket viktigare än vilja. Ingen kommer fråga på plåtningen för Max Factor hur mycket du vill göra den, det som kommer spela roll är din prestation.

Extra tydligt tycker jag att det blev när Jennie blev utesluten ur tävlingen för att hon hade berättat för Nina att hon kanske inte ville jobba som modell i framtiden. Det var såklart fruktansvärt tyckte juryn och de skickade hem henne med nästa plan. För att få vara med i tävlingen krävs nämligen inte bara ett fördelaktigt utseende och en förmåga att posa utan även att man säljer sin själv till modedjävulen. Man måste verkligen intyga att modellandet är ens stora dröm i livet, annars är man inget att ha.

Det äcklar mig hur denna bekännelse att modellandet är ens högsta önskan dras ur deltagarna en efter en och hur deras viljesammanbrott liksom utvärderas och ligger till grund för bedömningen av deras lämplighet. Tyvärr är detta något som man också kan se i resten av samhället, numera är det inte bara kompetensen som räknas när man söker arbete utan hur mycket man brinner för det man gör. Detta gäller även om man bara ska sitta bakom kassan på Ica, eller kanske särskilt då.

Att tvinga fram dessa viljebekännelser ur människor innan man ens ser åt deras håll när det kommer till allt från kassajobb till Top Model-vinnare gör att man redan från början skapar ett enormt känslomässigt överläge (utöver det man redan har som tävlingsjury eller arbetsköpare). Om nu personen ifråga verkligen vill detta så kan väl hen stå ut med lite pissiga villkor, uppmuntran till ätstörningar, spott och spe och gratisjobb?

Jag kommer fan aldrig ange mig enorma vilja som anledning till varför jag borde anställas eller något åt det hållet. Det ska inte spela någon roll och dessutom får man väl förutsätta att den som söker jobb också vill ha det. Jag ställer mig verkligen emot detta att man ska vara så jävla viljestark i allt man tar sig för. Kan det inte räcka med att man går att lita på och att man är duktig, måste man brinna upp inombords av lust också?

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.

Alltid skönt när folk vet vad andra människor ”egentligen” vill.

Här har vi ju svart på vitt den där idiotiska inställningen jag skrev om i mitt tidigare inlägg, det vill säga folk som tycker sig veta att folk ”egentligen” inta vill ha burka på sig. Jag visste att den inställningen fanns men trodde inte att någon skulle ha mage att uttrycka det så klart är lite väl även för mig.

Det kan tyckas paradoxalt, men Per Willy Amundsen säger att ett förbud mot att klä sig i heltäckande huvudduk kommer att öka människors frihet.

– Jag vägrar tro att folk vill klä sig i sådana kläder. Det är obekvämt och stigmatiserande, säger han till VG.