Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

7 kommentarer till Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

  • sak skriver:

    Ja, jag har börjat se igenom det här mer och mer (även i åsikter jag själv har haft). Det är lite som när folk tittar på frågesport på tv och tror att de hade vunnit hela tjottaflängen om bara de hade varit där minsann (men de anmäler sig såklart aldrig).

  • Nico skriver:

    Slås ofta av känslan att kritik används som skydd för ens egna oförmåga, lathet eller feghet inför direkt aktion. Att det blir en efterkonstruktion eller rationalisering. Samtidigt tror jag man får vara lite ödmjuk inför det faktum att det liberala samhället gör ett väldigt bra jobb när det gäller att passivisera folk.

    Det är en konkret uppoffring att finna tid, övertygelse och energi, mellan alla moderna måsten (träna, se på Mamma söker bonde, baka surdegsbröd osv…), till att delta i direkta aktioner. Och för att leva med sig själv utvecklas kanske något slags ideologiskt befogande. Samtidigt finns väl inget alternativ till att kritisera detta när det uppstår. Alternativet, att kritisera ”samhället” kanske blir för abstrakt… Även om det är makthavarna som bär yttersta ansvaret så är det ju de maktlösa som måste ta tag i det.

    Tänkvärt inlägg.

  • Sonja skriver:

    Klart att man måste kunna ifrågasätta metoder antifascister använder utan att själv vara antifascistaktivist. Något annat vore helt bananas. För hur ska man välja vilka rörelser vars metoder man får ifrågasätta / inte ifrågasätta? Får man ifrågasätta någon rörelses metoder alls?

    • Fanny skriver:

      Jag kommer i alla fall inte att lyssna på de som ”ifårgasätter”. Framförallt tycker jag att det är problematiskt när de hävdar att det vi gör är kontraproduktivt, när de själva bara sitter och gnäller på oss på twitter.

  • Karl-Johan skriver:

    Ja absolut.
    Det är egentligen ganska självklart att om man tycker att någon engagerar sig på fel sätt, då måste man själv gå in och visa hur det ska gå till.

    Annars gör man bäst i att inte dra på för höga växlar i att kritisera metoder.

  • Bo Ko skriver:

    Ja, det är enkelt att bara kritisera och inte vara med själv.
    Påfallande ofta är det liberaler och smygfascister som gör så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv