Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.
Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.
Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.
Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.
I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.
Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?
Jag har vuxit upp i en familj, visserligen utan ekonomisk nöd (som jag upplevde det), jag fick alltid äta mig mätt, men några märkeskläder var det inte tal om. Inga utlandssemestrar och inga dyra prylar över lag. Begagnade bilar. Ransonerad veckopeng. I börjar på gymnasiet köpte jag hälften av min mat själv för pengar jag tjänade på mitt extrajobb. Sedan dess har jag inte fått några fickpengar alls av mina föräldrar. När jag började plugga och kunde disponera flera tusen fritt efter betalt hyra kände jag mig som rikast i världen, och det gör jag fortfarande. Jag lever mycket gott på mitt CSN och mina extrajobb, och har inga planer på att jobba för mer pengar än jag känner att jag rofyllt kan göra mig av med på min fritid. Buffertsparande i all ära, men om jag dör med (stort) plus på kontot anser jag att jag förlorat mot livet. Då har jag jobbat för mycket och levt för lite.
//Emma Hå
Jag har vuxit upp precis som du! Med tillräckligt med pengar, men inte för mycket. Men jag har en väldigt kluven inställning till pengar, där jag har en tendens att inte unna mig saker jag faktiskt behöver (typ ett par nya gympaskor som kunde motverka min värk eller gymkort eller en resa för att hälsa på mina kompisar) och att känna mig bortskämd för att mina föräldrar sparade pengar till mig (som jag iofs ignorerar för att jag vill känna att jag kan försörja mig själv) och för att jag kunde bo hemma medan jag arbetade. En del av det beror på att min familj är förföljd av sjukdomar, och jag vet att det kommer finnas tillfällen i livet då jag inte kommer kunna jobba (och att man efter våra erfarenheter kan konstatera att man inte kan lita på att försäkringskassan kommer hjälpa till då), så att jag behöver en stor buffert. Utifallatt. Och en massa annat dåligt samvete där jag känner att jag inte förtjänar det ena och det andra för att jag har fått mina pengar när andra inte har den lyxen. (=sjukt onödiga och destruktiva, om än solidariska tankar)
Jag har sällan dåligt samvete för att jag har pengar, däremot har jag det när jag använder dem på ett dåligt sätt. Om jag köper onödiga saker så mår jag dåligt eftersom jag tycker att det är ett resursslöseri.
Har definitivt ett ansträngt förhållande till pengar men det börjar bli bättre och det är faktiskt enbart din förtjänst.
Mina föräldrar hade det helt ok ställt när jag var liten men de var ändå alltid snåla av princip. Jag fick aldrig väljag kläder själv – duffeln som jag önskade mig så innerligt var någon hundring dyrare än den senapsgula apfula täckjackan men det var den sistnämnda jag fick =( Jag önskade mig en champion-luvtröja i julklapp och födelsedagspresent i flera år och fick aldrig någon trots att mina päron var väldigt generösa vid jul och födelsedagar.
Till viss del är jag tacksam för jag i princip leva på inga pengar alls men när jag väl har dem rinner de genom fingrarna på mig. Som sagt är jag betydligt bättre på att inte konsumera sådär tokmycket och jag gör framsteg hela tiden. Förr kunde jag t ex lägga 4000 spänn på skönhetsgrejer vissa månader och idag är det max nån hundralapp.
Men när det kommer till mina barn har jag fortfarande problem. De får absolut inte allt de pekar på men jag har ofta ruskigt svårt att säga nej – just för att jag alltid fick höra ”nej” oavsett vad det gällde när jag var liten. Och den dagen de börjar be om märkeskläder bävar jag lite för.
Min förtjänst? Ser man på.
Det verkar helt klart onödigt att som förälder vara snål av princip, jag tror bara det skapar ett osunt begär efter vissa ting hos barnet. Däremot tycker jag att man ska lära sin barn att fundera på vad saker egentligen är värda. Typ ett par märkessneakers som går sönder lika snabbt som ett par för en hundring skulle jag aldrig köpa åt mina barn, sånt får de i så fall spara ihop till själva. Däremot ett lite dyrare plagg som är mycket snyggare, absolut. Men det handlar om att värdera saker för vad de är i sig själva och inte vilken märkeslapp som sitter på dem.
Jag liknar nog dig på den här punkten (och många andra tror jag, känns som att jag ofta läser din blogg och tänker: jo, så är det för mig med). Mina föräldrar har varit rätt snåla, så de har alltid haft pengar, om du förstår vad jag menar. Och så är jag med. Behöver jag en ny dator eller mobil så köper jag det, men jag skulle aldrig få för mig att köpa t.ex. ny mobil bara för att jag känner för det om den gamla fortfarande fungerar och gör det jag vill att den ska göra. Jag shoppar extremt lite, men när jag vill ha nåt så köper jag det. Och då har jag råd, eftersom jag nästan aldrig okynnesshoppar. Jag gör ofta lite grej av att komma undan så billigt som möjligt, inte för att jag måste utan för att jag ser det som en sport. T.ex. kan jag leta lite längre på second hand efter saker till hemmet istället för att gå in på typ Hemtex eller Indiska och köpa det första jag hittar. Och vann jag mycket pengar skulle jag gå en massa utbildningar på folkhögskola utan att ta studielån 🙂
Mitt förhållande till pengar är kluvet. Jag växte upp fattigt med en arbetslös (senare förtidspensionerad) mamma som fick sin inkomst genom soc. Jag kände inte att vi hade det fattigt men kläder fick vi (jag och lillebror) genom postorder då mamma hade haft kredit där sen 80-talet. Kläder handlade vi ungefär 2 gånger om året, om inget gick sönder då fick vi nytt. Vi åkte aldrig utomlands, det var mycket speciellt vi åkte en 2-dagarstur med färja en gång. Ibland sa mamma ”Ät mycket i skolan, det finns bara nudlar hemma”.
När jag började studera kände jag mig otroligt rik på CSN-pengarna. Nu när jag är arbetslös och själv får försörjningsstöd inser jag hur lite ”extra” saker jag egentligen inte behöver. Vissa månader rinner pengarna genom händerna, men så länge jag har mat hemma känner jag mig trygg.
Min far frågar ofta hur jag har det med ekonomin när vi pratar, vilket jag finner irriterande då han vet att jag inte har något jobb. Själv har han eget företag och tjänar rätt bra.
Om jag vann pengar skulle jag betala av csn-skulden jag har och sedan studera hur länge och precis vad jag vill (eller ja, precis vad jag kan komma in på).
Pengar är inte något som varken har funnits i överflöd eller fattats under min uppväxttid. Min far tjänade helt OK med pengar, som försörjde familjen i ett relativt billigt och inte så tjusigt hus ute på landsbygden (den riktiga landsbygden, utan gatuadresser och med en grisgård som närmsta granne). Vi hade alltid begagnade bilar, hembakat bröd och renovering av huset skötte mina föräldrar själva. Vi reste i stort sett aldrig någonstans förutom till släktingar i Tyskland, och restaurang- och biobesök var i stort sett uteslutna. Jag tror inte att mina föräldrar någonsin gick på en schysst restaurang under min uppväxttid. Under min uppväxttid fick jag vecko- och månadspeng (mot städning hemma och liknande) och efter att jag flyttade hemifrån (efter studenten) har mina föräldrar inte erbjudit något ekonomiskt stöd. Jag funderade inte så mycket på det när jag var yngre, men förstod lite senare att det var något som många andras föräldrar gjorde, och det i sin tur ledde till att de hade råd med saker som jag inte hade råd med.
Att inte ha haft en ekonomisk airbag har lett till att jag alltid har haft ett extrajobb och fortfarande har det. Trots att jag jobbat heltid i åtta år har jag kvar mitt extrajobb och tar ett pass var tredje helg. Det är en trygghet som jag inte kan släppa, som en slags extra arbetslöshetsförsäkring. Jag har också alltid jobbat en massa och känner mig lätt ganska lat om jag inte gör det. Hej Martin Luther som jag själv släppte in i mitt liv liksom.
Vad gäller konsumtion, vill jag gärna vara duktig och ordentlig och inte konsumera mer än jag behöver. Det översätts inte alla gånger i verkliga livet och jag köper definitivt kläder och andra saker som jag egentligen inte behöver per definition utan snarare vill ha. Dricker också öl/vin/sprit på barer och äter ute ganska ofta. Reser en hel del. Allt detta är ju på ett sätt överflödig konsumtion – jag måste ju liksom inte åka till New York för att överleva.
Däremot har jag och min sambo gjort ett genomtänkt val att inte flytta till en stor lägenhet och leva ett dyrare vardagsliv än vad vi gör nu. Vi bor litet och försöker snarare skala av än lägga till. Vann jag en hel massa pengar, skulle jag dock lätt köpa en stor lägenhet med fina möbler och tjusiga kläder (gud vad jag vill ha såna kläder som verkligen andas kvalitet och exklusivitet – ej att förväxlas med snabbt övergående mode. Men fina kläder av bra snitt som Margiela eller Rick Owens vill jag gärna drapera min lekamen i) MEN drömmer också om att läsa på konstskola i minst ett år.
Jag konsumerar en del, men väljer vart jag gör det. Köper jag kläder eller skivor är det second hand. Skulle jag någon gång köpa skönhetsprodukter är det på The Body Shop som har bra värderingar enligt mig. Jag köper ofta skivor, men de är ju trots allt något jag använder. Jag får ingen upplevelse vid spotify som jag får vid min skivspelare. Problemet med konsumtion är inte bara mängden utan vart man konsumerar, vad man konsumerar och om man har något behov av det. Jag köper t. ex sällan kläder eftersom de jag har passar bra, men skivor och musikrelaterade saker är saker jag faktiskt använder ofta, och är något som jag kommer ha glädje av för resten av livet.