köpa – Fanny Åström

Alla kan inte vara rika.

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!
Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

Bara jag slipper.

När man kritiserar det så kallade konsumtionssamhället så kommer det alltid någon och ba: ”men är det verkligen upp till dig att avgöra vad som är livskvalitet för andra, om någon vill köpa en massa saker på h&m så låt dem göra det utan att moralisera den pk-person”. Grejen är följande, att jag bryr mig verkligen inte om vad folk har för konsumtionsvanor för sakens skull. Det är inget utslag av moralism att jag vill röra mig bort från konsumtionssamhället utan har sin grund i att jag ser hur detta system inkräktar på mitt och andras livsrum. Om konsumtionsivrarna hade haft ett eget samhälle och ett eget ekosystem hade jag verkligen inte brytt mig, men det ingår i konsumtionssamhällets natur att ständigt utvidgas och intensifieras. Det är knappast frivilligt om man ska ingå i det eller ej, snarare måste man göra en aktiv ansträngning för att slippa.

De inskränkningar jag vill se i konsumtionssamhället är följande:

Miljöskatter som står i proportion till den skada som faktiskt sker på miljön.
Rimliga arbetsvillkor vilket inkluderar lön att leva på, bra arbetsmiljö och både teoretisk och praktisk möjlighet att driva facklig verksamhet.
Ett totalförbud mot eller åtminstone ett stort minskande av reklam i det offentliga rummet.

Jag är helt övertygad om att detta skulle minska konsumtionssamhällets utspridning och intensitet, jag tror nämligen att de allra flesta egentligen har bättre saker för sig än att konsumera. Nu finns det säkert de som inte har det och de kan väl få göra det så länge vi håller oss till detta. Vad som är livskvalitet för dem och inte ger jag blanka fan i, men jag vet att det är livskvalitet för mig och många andra att dessa saker jag radar upp verkställs.

Jag kan tänka mig att det som sticker mest i ögonen är reklamförbudet. Här vill jag hävda att det handlar om min rättighet att kunna vistas i offentligheten, i miljöer som i mångt och mycket har byggts upp av skattepengar, utan att bli paratiserad av reklambudskap. Om man nu tycker att det är fullkomligt otänkbart att en fastighetsägare inte får sätta upp en reklamskylt på sin fasad så kan man i alla fall tänka sig att de reklamplatser som är på offentligt ägda platser tas bort, vilket skulle innebära en ganska stor del (tänk all tunnelbanereklam samt alla reklampelare).

Faktum är det att reklamen utgör ett intrång på mitt mentala rum. Om reklamen inte hade haft denna effekt hade den varit fullkomligt onödig, eftersom den då inte hade stimulerat konsumtion. Nu är det emellertid så att reklamen är skapad för att påverka oss att köpa saker vi inte behöver, för om det fanns ett verkligen behov av dessa ting så hade reklamen knappast varit nödvändig. Jag förstår inte varför det ses som en så självklar rättighet att personer med kapital ska kunna klottra ner det offentliga rummet med sina budskap, som ofta är sexistiska.

Sen om folk väljer att ändå uppgå i detta så kör hårt. Bara jag slipper.

Hur förhåller ni er till pengar?

Sanningen att säga har jag aldrig i hela mitt liv behövt avstå från något jag velat ha på grund av pengabrist (jag har som sagt inte särskilt dyra vanor och konsumerar lite och billig av principiella skäl, så det innebär knappast att jag är skittät), mina föräldrar har aldrig haft för mig kännbara ekonomiska problem och så vidare så jag har väldigt svårt att sätta mig in i den situationen och tänker inte automatiskt att folk har ont om pengar.

Samtidigt har jag fått en väldigt bra ekonomisk fostran. Jag har liksom inte fått saker bara för att jag pekat på dem, vi har aldrig fått märkeskläder, mina veckopengar har varit villkorade med hushållsarbete och så vidare. Jag är glad för detta för det har gjort mig till en ganska ekonomiskt lagd person. Inte så att jag är gnidig, men jag har liksom en ide om vad saker är värda som jag tycker är rimlig och jag har en förmåga att göra genomtänkta köp. Jag sätter ett väldigt litet värde vid till exempel märken och jag shoppar inte heller bara för sakens skull mer än någon gång ibland.

Jag hade en period när jag var tonåring där jag handlade extremt mycket, nästan som ett slags destruktivt beteende, men det har helt försvunnit nu till förmån för den inställning jag har nu. Att jag har valt att inte shoppa mycket av politiska och privata skäl gör att jag väldigt sällan upplever en brist på pengar, alltså att jag måste avstå något för att spara. Jag tycker att det är väldigt skönt att kunna ha en avslappnad relation till pengar utan att varken behöva konsumera skitmycket eller behöva tänka på det jämt och ständigt.

Jag inser att detta är ett privilegium jag har eftersom jag har det gott ställt ekonomiskt och jag tror också att jag hade haft ett större behov av att handla när jag väl hade pengar om pengar tidigare varit en bristvara i mitt liv. Jag tänker mig att man ofta får en ansträngd relation till saker som man saknar. Men jag tror också att jag hade haft en betydligt mer ansträngd relation till det om det inte var för att mina föräldrar var så lugna med det.

I alla fall så är jag väldigt nöjd med hur jag förhåller mig till pengar och konsumtion. Jag tycker att det är skönt att slippa jaga pengar på det sätt som jag ser att många andra gör, alltså typ väljer vissa utbildningar och så vidare för att få välbetalda jobb. För mig är det viktigt med ekonomisk trygghet och skäligt betalt men det är absolut inte viktigt att tjäna mycket eller att kunna köpa fina saker som jag kan visa upp för andra. När jag tänker på att vinna pengar på lotto tänker jag på hur många år jag skulle kunna plugga gratis på högskola, inte på alla fina kläder jag skulle kunna köpa.

Lite rörigt inlägg kanske, men det jag ville komma till är: hur förhåller ni er till pengar och konsumtion? Och varför tror ni?

Prylaffärernas förbannelse.

Jag hatar prylaffärer. Inte för att jag tycker dem är ointressanta utan snarare precis tvärtom. När jag går in i en såndär puttegullig affär med smakfulla och söta askar, fina iphoneskal och gulliga pillerburkar så dras min konsumtionslust igång. Jag får lust att spendera alldeles för mycket pengar på totalt onödiga ting som med största sannolikhet bara kommer ligga och skräpa hemma hos mig sedan.

Vetskapen om hur jag reagera när mitt köpsug stimuleras gör att jag avhåller mig från denna typ av affärer. Det är inte så att jag inte tycker allt som erbjuds är sött och fint, att jag skulle vilja äga varenda sak, det är bara det att jag är medveten om att den glädje som finns i att konsumera onödiga ting är flyktig samtidigt som den skapar ett behov efter mer. Jag vet att min livskvalitet inte kommer att höjas långsiktigt av att jag köper dessa ting, snarare kommer det att skapa en gnagande oro.

En gång i tiden handlade jag väldigt mycket, så fort jag fick chansen. Det ha jag slutat med nu, inte för att jag saknar resurser utan för att jag inte har lust att äga fler ting. När jag packade ihop mitt rum innan jag skulle flytta hit så blev det tio flyttkartonger fulla med saker, och då var inte ens möblerna inräknande. Jag rensar dessutom bland mina prylar på regelbunden basis. Jag äcklades av den mängd ting jag samlat på mig under mitt liv.

Jag vill frigöra mig från det där behovet att äga allt jag finner vackert eller njutbart. Bara för att jag tycker om en författare behöver jag inte äga alla hens böcker, det går bra att låna på biblioteket, bara för att jag gillar ett klädesplagg eller en sko behöver jag inte äga den utan kan uppskatta estetiken utan habegär.

Att ta avstånd från onödig konsumtion är en livsstil jag strävar efter inte bara av politiska skäl och omtanke för planeten utan också för mitt personliga välbefinnandes skull. Jag vill spendera mina pengar på resor eller möjliggöra mindre arbete genom att jobba lite. Men framförallt vill jag inte äga alla dessa ting som endast tar plats, kräver städning, gör mig nervös och ökar mitt begär efter mer.