Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.
Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.
Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.
Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.
Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.
Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?
Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.
Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?
För omväxlings skull håller jag inte med, nästan inte alls. Genom nätanonymiteten kommer det fram mer hur folk faktiskt tänker. Otroligt nyttigt. Den tiden som yttrandefrihet faktiskt funnits i vår del av världen är som 15-20 minuter jämfört med den enorma tid av socialt förtryck som föregått.
Jamen det säger väl inte mitt resonemang något emot? Det jag talar om är ju personpåhopp och diverse onödiga elakheter. Politiska diskussioner och liknande gynnas ju enbart att anonymitet och det är verkligen inget man borde ”avskaffa” på något vis, det är, som du säger, ett extremt viktigt politiskt verktyg.
Däremot tror jag att man måste börja hantera frågor om moral och ansvar på ett mer intellektuellt plan när vi inte längre kan ta hjälp av våra instinkter och vår empati. Detta gäller internetmobbing såväl som globalisering: man kan inte längre se människan man skadar, utnyttjar eller exploaterar vilket gör att man inte är lika pigg på att göra något åt det.
Jag tror inte att man genom att ”börja hantera frågor” kan skapa någon sorts lagstiftningens sidekick som styr hur vi kommunicerar. Det finns redan lagar om vad som inte ingår i yttrandefriheten och andra friheter. De som bryter mot de lagarna kan spåras på nätet.
Jag menar inte att detta ska styras genom lagstiftning, jag menar att det är något som var och en borde se till ingår i ens allmänna moralsyn. Rent generellt är jag emot morallagar, men det gör inte frågorna mindre viktiga att lyfta fram och diskutera.
Visst, då förstår jag bättre vad du menar. Det finns ingen frizon där personligt ansvar inte gäller.
Jag brukar fundera på vart gränsen mellan ärlighet och elakhet går, om hur pass rätt det är att försvara kritik och påhopp med att ”Jag är ju bara ärlig”. I verkliga livet skulle någon kunna gå genom hela livet utan att nånsin bli kritiserad medan det på internet kan droppa in något som uppfattas som negativt när som helst, kanske innebär blogging att man måste lära sig att ta mer, på gott och ont. Och är det egentligen mer försvarbart att skriva något illa om någon i sin egen blogg än i dennes kommentarfält? Alltså, jag har ju gjort det själv men rättfärdigat det med att jag iallafall inte säger det ”rätt ut” till personen i fråga.
Föresten så älskar jag hur den sårade minen funkar så bra när man vill gå ur ett bråk som ett offer, som den mest sårade i behov av ett förlåt. Man kan skrika vilka jävligheter som helst till varann men när någon liksom tystnar till, tar på sig sitt sad face och bara går därifrån så är denne automatiskt den som ska jagas och bli överöst med lugnande och snälla ord.
Hjärnforskningen ger dig delvis rätt. Egentligen kan hjärnan inte skilja på en känsla vi upplever av egen stimuli och den vi upplever av att se någon annan känna en stark och tydlig känsla.
BBC Documentaries, som finns att ladda ner som podcasts, har lagt upp under ”Docarchive” en serie vid namn ”Mysteries of the Brain” där man annat konstaterar att våra sinnen är mer hoptrasslade med varandra än vi tidigare trott. Chips, tex, smakar ”färskare” om vi får krasljudet förstärkt genom hörlurar medan vi äter dem och blinda, skickliga braille-läsare läser sämre om syncentrum i hjärnan stimuleras medan de läser – jättespännande.
Tre avsnitt finns det och i ett, minns inte vilket, diskuteras detta med att våra hjärnor inte riktigt skiljer på den sorg frammanad av en annan sorgsen människas ansikte och den vi känner själva. Vi plockar också upp mycket information genom hörseln (vilket förmodligen är varför blinda och döva inte har problem med empatin, de plockar upp informationen med det sinne de har.) Inte heller rösten är ju tillgänglig på nätet, så gråttjock röst avslöjar inte heller när man gått för långt, etc.
Det är väl värt att ladda ner avsnitten (det är fullt lagligt, Beeb har lagt ut dem gratis) och lyssna igenom.
Det låter spännande, ska kolla upp det.
Sen vill jag bara lägga till: ibland är det möjligt att plocka upp desperationen hos en annan människa även om denna uttrycker sig enbart i text – även utan att det handlar om en superskicklig och evokativ prosaist. Det är inte omöjligt att uppleva empati över nätet, men det kan vara lättare att gå emot den än annars.
Det är absolut möjligt, men den som inte vill blir sällan tvungen till det. Det är ju det som skapar det hårda klimatet, alltså att det man kanske egentligen inte skulle sagt i normala fall kommer fram, eftersom man inte behöver känna empati om man inte försöker.