Etikett: utnyttja

Att vara hora som revolt.

Anna-Maria skriver om Kissie. Jag älskar när folk skriver om Kissie.

Det är en vanlig myt bland folk att tjejer inte vill se ut som Kissie. Detta är emellertid falskt, om man kollar på stan så ser man ju folk som ser ut som Kissie precis överallt. Anna-Maria menar att detta handlar om att man inte passar in i den där typiska Blondinbellamallen, att vara ”någon”. Någon med bra betyg, entreprenörsdrömmar och ”driv”. Man säger ”fuck you” till världen genom att göra sig till ett våp. Hon menar också att detta är klassrelaterat vilket jag är helt övertygad om stämmer, men jag pallar inte gå in djupare i det nu.

Detta anspelar också på hora/madonna-myten. Hora/madonna-myten är en feministisk teori som bygger på att samhället vill dela in alla kvinnor i horor eller madonnor, där horan är den smutsiga kvinnan och madonnan är mamman. Madonnan vill man gifta sig med och horan vill man ta ut sina lustar på. Blondinbella och Kenza är madonnor, Kissie är hora. Kissie gör sig till hora för att hon inte kan vara madonna, då blir det en revolt att vara horan. En revolt mot madonnaidealet, men fortfarande inom samma struktur. Och ett sätt att slippa försöka leva upp till madonnaidealet, för det är ju redan kört.

Madonnorna behöver horan för att upplevas som så fina och goda. Varför skulle man annars hacka så mycket på Kissie och lyfta fram hur dålig hon är? De vill väl lyfta upp sig själva, för om inte horan finns finns inte heller madonnan. Hela konceptet bygger på att de står i motsats till varandra. Idén med att vara madonna är att man får vara ”god” och accepterad. Horan behöver inte bry sig om att vara artig och vän, för hon är redan en ”fallen kvinna”. Därför är det inte så konstigt att många väljer att ta rollen som hora, om man inte pallar leva upp till madonnaidealet.

Vad jag tycker är jävligt intressant relaterat till detta är en trend som finns i Japan; ganguro. Hela konceptet är att man sminkar sig ”svart” och klär sig i sjukt skrikiga kläder.

Detta är en slags extremversion av fjortisar. Det är så överdrivet att det bara blir absurt. I konceptet ingår även att vara skrikig och högljudd, precis som fjortisar är. Det finns många teorier om varför detta har uppstått men en är att det är en slags motreaktion på striktheten i det japanska samhället. Ungdomen tvingas in i att prestera, vara duktiga, vara timida och inte vara till besvär. Sedan ska de utbilda sig och skaffa jobb och knega på utan att klaga. När samhället ser ut så blir det en revolt att vara en skrikig jobbig tonåring.

Detta är en revolt för att man självmant tar över den minst önskvärda kvinnorollen och gör den extremare. Men samtidigt är det sorgligt att det hela fortfarande görs inom madonna/hora-mallen. Att göra revolt är att vara ouppfostrad, att göra saker som en ”fin flicka” inte ska göra.

Personer som antar rollen som hora anklagas ofta för att vara ”ofeministiska”. Tänk på alla utvikningstjejer, alla skandalbloggar. De anspelar ofta på ett uppenbart sätt på sex. Men att vara hora är också att vägra anpassa sig efter vad folk vill ha. Madonnorna hatar horan för att visa avståndet mellan henne och de själva, killarna utnyttjar horan; henne kan man knulla, men när allt kommer omkring vill man ha en madonna att föda ens barn. De flesta i samhället ser ner på eller tycker synd om horan.

Genom att välja att vara hora och leva ut hor-myten utan att försöka nå madonnastatus så säger man på sätt och vis fuck you till allt det här, även om man gör det inom ramarna för rådande system. Men man lyckas ändå vända upp och ner på den här dikotomin.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?

Varför hata Linda Rosing?

Jag tänkte på en grej när jag läste bloggkommenterorerna om att Linda Rosing (eller Thelenius som hon heter nu) kanske ska öppna sitt kommentarsfält på sin blogg igen. För den oinsatta så var hon tvungen att stänga det för att folk skrev så mycket elakt, framförallt om hennes barn.

Innan jag visste något om Linda Rosing så var min utgångspunkt också att hata henne. Hon hade opererat pattarna, var blonderad, varit med i Big brother och var på det stora hela nidbilden av en blåst dokusåpadeltagare. Sen såg jag Den rätte för Rosing av nån anledning (för övrigt där ärkepajasen Hugo Rosas figurerar för första gången) och jag slogs av hur totalt orimligt det är att folk hatar Linda så mycket. Hon är verkligen inte förarglig på något vis, inte ens på det där sättet som Maria Montazami är genom att vara totalt verklighetsfrånvänd som ett resultat av sin totala brist på förmåga att tänka.

Jag tyckte verkligen bara synd om Linda. Det var massa killar som ville bli ihop med henne för att de ville ha nåt våp med stora pattar att sätta på, alternativt för att få vara med i tv. Och jag fattar bara inte varför folk ogillar henne, varför folk fortsätter tjata om alla idiotiska grejer hon har gjort. Det är ju fan bara synd om henne, en korkad trashkändis som folk tycker om att ömsom utnyttja, ömsom snacka skit om. Ändå bemödar sig folk med att gå in på hennes blogg, läsa den och skriva långa kommenterar om hur tjock hennes dotter är, hur korkad hon är och hur värdelöst unika partiet var.

Det kan nog vara så att det som gör för ont att tycka synd om måste man hata istället och jag tror det är det som är fallet med Linda. Antingen tycker man synd om henne och det är en förolämpning i sig, för man tycker synd om henne för att hon är hon, eller så bara hatar man för att man inte orkar leva sig in i hennes situation, för det är liksom lite för smärtsamt.