Etikett: mobbing

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Upprörande okunskap hos föreskolelärare.

Den här nyheten får mig att bli väldigt illa berörd och får mig att tänka på ett inlägg jag läste hos Candy för några dagar sedan som handlar om hennes brorsdotter som inte får ha klänning på sig i förskolan eftersom de andra barnen blir avundsjuka och mobbar henne då. Enligt läraren.

Nyheten handlar om en sexårig pojke som blivit knivstucken (visserligen med en vanlig matkniv och utan skador, så det är inte så brutalt som rubriken anger) för att han ofta bär rosa kläder. Men det värsta är att personalen på hans skola inte bryr sig, de tycker rent av att det är pojken som ska ändra på sig eftersom man får räkna med att bli mobbad om man är annorlunda.

Jag är ingen anti mobbing-människa. Jag kan förstår varför barn mobbar varandra och att det delvis är ett naturligt steg i deras utveckling. Inte så att det skulle vara bra på något sätt, men det är inget man kan ha en nolltolerans emot. Men när det börjar övergå i fysiskt våld är det helt klart för mycket.

När små barn mobbas så är det sällan relaterat till någon faktisk detalj, som barnets klädsel, utan till att det alltid måste finnas en hackkyckling. När man blir större är det enligt min erfarenhet annorlunda, alla människor som blev mobbade i min närhet från högstadiet var faktiskt ganska odrägliga.

Så är det inte lite konstigt att en person som ju borde vara utbildad pedagog tycker att barnet ska anpassa denna detalj istället för att inse att det alltid kommer att finnas en hackkycklig om man hanterar det så. Man tycker ju att en utbildad lärare borde ha mer kunskap i gruppdynamik än så.

Den här typen av beteende från en lärare är vad jag skulle kalla för ett grovt tjänstefel och borde leda till uppsägning. Läraryrket handlar, speciellt i den åldersgruppen, inte bara om att lära ut utan också mycket om att ”uppfostra” barnen och se till att klassen fungerar socialt. Egentligen borde skolan få jävligt hård tillsyn och eventuellt läggas ner med tanke på hur dem har agerat.

Alltså. Jag fattar inte hur man kan jobba med barn och fortfarande vara så otroligt insiktslös som den här människan uppenbarligen är. Det är genant och otroligt upprörande. FY!

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?

Om kulspel och konflikthantering.

Min lillasyster berättade igår att man inte få ha med sig spelkulor till skolan. Det leder nämligen till konflikter att elever byter kulor med varandra, någon blir kanske ledsen för att hen har bytt fel, hemska tanke!

Jag blir så jävla irriterad på överdrivet beskyddande av folk överlag, men i synnerhet barn. Barn måste får möta verkligheten också, speciellt när de är åtta år gamla. Kulspel måste visserligen inte ingå i verkligheten, men insikten om att man ger sig in i leken och således bör tåla den kan nog komma därifrån.

Jag hade en tjej i min klass som hängde i ett gäng hon var jävligt divig mot. Hon betedde sig som alltings drottning, var fittig mot sina kompisar och pratade alltid om hur snygg hon var, att hon skulle bli modell och så vidare.  Till slut så lackade hennes kompisar på henne och frös ut henne, med all rätta.

Vad gör hon då? Jo, hon snackar med sin morsa som ringer lärarna som i sin tur snackar med hennes vänner och i princip tvingar dem att umgås med henne igen, inte för att hon har skärpt sig, utan för att man inte vill ha några konflikter i klassen. Notera att detta var i sjuan, alltså då folk är tretton år gamla. När man är tretton så ska man kunna lösa konflikter som denna utan att blanda in sina föräldrar.

Jag blev faktiskt själv uppringd av hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort men det var knappast på nivån sparka och slå, eller ens kalla henne hora. Det var mer så att jag hade frågat hennes bästis hur hon pallade med sin jobbiga vän, vardagsmat med andra ord.

Jag förstår inte hur man kan göra sina barn en sån gigantisk otjänst och själv gå in och lösa alla konflikter hen hamnar i, fattar de inte att det bara förvärrar situationen sen, eftersom de aldrig får öva sig på att hantera det sociala spelet. Samma sak med kulspel: skolan ska inte bara vara en institution där du lär sig räkna och skriva, skolan är också en viktig tid rent socialt, eftersom man lär sig otroligt mycket av att bli ihopbankade med personer man inte har något för och sedan lösa konflikter som uppstår i den gruppen, alternativt lära sig att skita i att bry sig om dem som är elaka.

Fröknarna ska inte radera alla orosmoment bara för att barnen blir ledsna. Regelrätt mobbing är visserligen inte bra och ska såklart motverkas, men utfrysning, skitsnack och bråk i ens kompisgäng är något alla måste lära sig att hantera, för människor är fittor och om man alltid blir skyddad mot fittiga människor så kommer man få en jävla chock när man inte blir det längre.