Sexism är sexism, oavsett intentionerna bakom.

Ni har kanske märkt att det varit en jävla snack om klädmärket American Apparel med anledning av deras vidriga, sexistiska reklam. Det är helt berättigat tycker jag, de står verkligen för en sexism utöver det vanliga som dessutom hypas av diverse hipsters eftersom tjejerna är ”naturliga” och gud vet allt.

Sen läste jag den här artikeln om American Apparels marknadsföringsstrategi, som verkar vara uttänkt av en otroligt vidrig människa vid namn Holiday som gjort till sin grej att göra provokativ reklam, göra folk upprörda genom att ”tipsa” dem och sedan höra av sig till media, och eventuellt fejka upprördhet hos människor med fejkade citat om ingen bryr sig.

För att påskynda förloppet tipsar Ryan Holiday sedan bloggare om annonskampanjen. Alltid under falskt namn. Förhoppningen är så kraftiga reaktioner i sociala medier att konventionell media nappar och exponeringen blir enorm.

Uteblir reaktionerna tipsar han än en gång sociala medier och journalister. Nu under förevändningen att någon grupp i samhället känner sig kränkt och upprörd och redan reagerat kraftigt. Ofta fabricerar han citat för att göra historien mer trovärdig. Media nappar alltid och den fiktiva upprördheten blir omedelbart verklig – i allmänhetens ögon.

Det är när jag läser sånt här jag slås av orimligheten i att reklam är tillåtet. Vi har liksom en hel bransch i samhället vars främst och uttalade syfte är att manipulera folk till att köpa grejer och det anses liksom helt okej och till och med positivt. Och inte bara det, vi släpper in dem i våra tunnelbanor, på våra torg och så vidare.

Nåja, i slutet av artikeln så står det såhär:

Att vardagsnäthata mot allt som väcker anstöt och anta att det är resultatet av könsmaktsslentrian ligger oss i fatet om någon förändring ska bli av. Alla våra reaktioner på reklamen – så även denna – är hårdvaluta för marknadsförare och vad som gör den framgångsrik. Vi är alla delaktiga i komplotten, vare sig vi vill det eller ej – och särskilt när vi kämpar emot.

Det enda sättet att vinna spelet är att inte spela alls.

Mediestormen kring American Apparels senaste kampanjer visar att Ryan Holiday än en gång lyckats med sitt arbete. Kanske är det rentav han som, sedvanligt, planterat upprördheten och hatet mot reklamen här i Sverige.

Budskapet? Reagera inte på sexism, det kan vara ett Pr-trick. Alltså ursäkta mig men vad fan. Det är klart att det är ett ”pr-trick” på ett eller annat sätt, det är klart att American Apparel tjänar på att få en massa uppmärksamhet. Gör detta att vi ska sluta reagera på sexism? Jag tänker mig att det alltid kommer finns någon idiot som ba ”höhö, detta blir människor arga över så då gör vi det” men överlag så tror jag ändå att samhället blir mindre sexistiskt om vi reagerar på sexism.

Det värsta med sånt här är dock när folk ba: ”jamen American Apparel är ju bara smarta, det är smart marknadsföring, de är genier”. Alltså detta sker fan Hela. Jävla. Tiden. Människor som ba ”men gud vad smart att manipulera folk så”. Är det verkligen smart? På allvar nu: en jävla apa kan få uppmärksamhet genom att provocera. Det är inte svårt, speciellt inte om du har en massa pengar för att pumpa ut ditt provocerande budskap. De flesta gör dock inte det eftersom de har något som kallas moral. De kanske ser människor som något mer än deras spelpjäser i sitt cyniska spel och avstår därför från att vara praktarslen och få uppmärksamhet.

Mitt förakt inför dessa pr-människor har verkligen inga gränser. Jag finner inte ord för den monumentala vidrigheten i att på det sättet sprida sexism för att en får uppmärksamhet då. Och nej, jag tänker inte sluta uppmärksamma dem för att det är ”det de vill”, jag tycker att sexism är lika illa oavsett och tänker bemöta den likadant oavsett.

Sedan kan det också finnas en ursäktande attityd gentemot detta. Typ att de inte är sexister ”egentligen” utan att det bara är ett sätt att få saker sålda på. Fast grejen är att de ju verkligen är sexister eftersom de tycker att det är okej att sprida sexism för att tjäna sina egna intressen. De tycker att det är okej att använda kvinnor på det sättet, och det är verkligen ren och skär sexism. Om en sedan gör det ”direkt” genom att sälja en grej med en tjej eller ”indirekt” genom att sälja en grej med den uppmärksamhet en får för att folk trodde en vilja sälja grej med tjej spelar väl fan ingen roll? Det är ju fortfarande samma cyniska användande av kvinnors kroppar och sexistiska strukturer.

Jag blir så matt på detta cyniska manipulerande av folks känslor. Det sägs att spelet ska vinnas genom att inte spelas, och mitt sätt att inte spela på är att strunta i möjligheten att det är medveten provokation för att få uppmärksamhet och reagera som jag skulle ha gjort ändå. Sexism är aldrig okej, oavsett vad intentionerna bakom det är, och att blunda i rädsla för att bli lurad kommer inte att hjälpa ett skit.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?