Etikett: individuell

Föraktet mot outbildade.

En såndär sak som det tycks vara helt okej att förakta, baktala och värdera personer utifrån är huruvida de är bildade eller inte. Personer som saknar högskoleutbildning anses generellt vara lite sämre. Ännu värre är det om man har hoppat av grundskolan eller gymnasiet. Att sakna utbildning är inte riktigt okej.

Det är så synd, för man kan såklart vara en helt fantastisk människa fast man är outbildad. Man kan såklart ha en massa spännande perspektiv på världen fast man inte läst ett enda poäng matematik eller naturvetenskap eller något annat spännande och berikande ämne. Att det finns ett visst förakt mot outbildade står dock klart, se bara på hur man talar om Håkan Juholt. Den som saknar utbildning kan anses lat och ha felaktiga prioriteringar.

Sällan talas det om hur man ska få folk att bli mer bildade. Är man obildad så är man, punkt slut, tycks folk resonera. Men det förakt som kan finnas mot obildade i vissa kretsar stänger ju såklart ute folk som är intresserade av att lära sig.

Vad vill jag ha sagt? Att folk borde sluta förakta människor som inte lyckats genomföra grundläggande utbildning. Det finns säkert den som inte lyckats för att hen är lat, men generellt så är det ju djupt tragiskt att vi har ett skolsystem där så många hoppar av skolan. Det är på det stora hela ett samhällsproblem, inte individuella tillkortakommanden.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?