Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om att bli tagen på allvar.

Ibland så får en instruktioner av folk en diskuterar med för hur en ska göra om en vill bli ”tagen på allvar”. En sådan kan till exempel vara att en inte ska använda fula ord, inte vara så arg eller att en ska vara ”öppen för andras åsikter”. Annars så kommer en inte ”bli tagen på allvar”. Vem en inte kommer bli tagen på allvar av är sällan uttalat, men generellt rör det sig såklart om människor som tycker och tänker ungefär som människan en talar med gör.

Det finns nog ingen approach i hela världen som gör att en kan bli tagen på allvar av alla. Någon kommer alltid att tycka att en är en pajas. Jag tycker till exempel att personer som alltid vill ”nyansera” saker och tror att en kan nå sanningen om välden medelst diskussion är pajasar och tar dem sällan på allvar. Däremot skulle jag inte använda det som ett argument emot dem, utan jag bara skiter i att diskutera med dem i största möjliga mån. Jag förstår mycket väl att vi har olika perspektiv på saker och ting och att de knappast kommer att börja diskutera som jag vill bara för att jag säger att jag inte kommer ta dem på allvar då.

Vad jag tycker är intressant är den här tvärsäkra utsagan om att jag inte kommer att bli tagen på allvar. Vad vet de om vad andra tycker om mig? Vad vet de om vem som anser mig vara värd att ta på allvar och varför? Hur kan de veta att det är deras stil som funkar för att bli tagen på allvar av de personer jag vill bli tagen på allvar av?

I de kretsar jag umgås finns det en ganska utbredd uppfattning om att den metod för diskussion dessa personer förespråkar är ganska tramsig. Denna övertro till att en ska kunna diskutera sig fram till allting, denna idé om att vi kan mötas i något slags härligt samförstånd trots ideologier som går tvärs emot varandra, och att detta i så fall vore något positivt. Gud, jag hatar samförstånd. Hur ser dessa personer på att de inte blir tagna på allvar av mig och många av mina vänner? Bryr de sig? Tycker de att det är skäl för att ändra ståndpunkt eller metod? Troligen inte.

Vems åsikt är det egentligen som räknas här? Det verkar inte vara min i alla fall. Däremot verkar vissa utgå från att deras åsikt om mig, mina åsikter och mina metoder är otroligt viktig, trots att jag aldrig har sökt upp dem för att fråga eller ens initierat kontakt med dem. De trycker sina tolkningar och åsikter i mitt ansikte och där står jag utan annat val än att ta ställning till det. De ger mig tips om hur jag ska göra för att de ska ta mig på allvar och förväntar sig att jag ska anpassa mig, att jag ska bry mig. Jag hade inte skrivit dessa välmenande tips till dem, jag hade inte skrivit från första början.

Och det där ständiga svepandet men allmänna termer. Detta ständiga: ”ingen kommer ta dig på allvar om du ska syssla med det där”. Vaddå ”ingen”? Ingen utöver de som skriver att mina texter får dem att tänka i nya banor? Ingen utöver dem som säger till mig hur skarp jag är? Ingen utöver de som kommer fram på stan och berättar att de älskar min blogg och att den öppnat nya perspektiv för dem?

Alltså, jag råkar veta att det finns en massa människor som tar mig på allvar, som tycker att jag är en duktig och skarp debattör med inlägg värda att läsa, oavsett om de håller med om allt eller inte. Räknas inte dessa personer? Är det upp till dig att bestämma vem jag ska rikta mig till, vilken min publik ska vara? Kan inte jag få bestämma mitt tilltal själv så kan den som vill få lyssna, och den som inte tar mig på allvar kan skita i det.

Jag är trött på alla välmenande råd som egentligen bara handlar om att jag ska foga mig i er modell för hur det politiska samtalet bör se ut, en modell som av en märklig slump gynnar er egen agenda. Ert godkännande är inte viktigt för mig, jag bryr mig inte om ni lyssnar eller inte. Det är inte er jag vänder mig till. Om du ska diskutera med mig får du ta diskussionen på mina villkor, det är inte min skyldighet att foga mig, lyssna och anpassa mitt språk så att det ska behaga dig.

8 kommentarer till Om att bli tagen på allvar.

  • kimtheunicorn skriver:

    fantastisk text som vanligt.

    finns få svenskspråkiga på internet som jag tar på så stort allvar som dig!

  • brad skriver:

    Hurrah! I’m certainly one of those that values reading all of your posts even though I definitely do not agree with many of your opinions/positions. Your intellect, brutal honesty, and passion are a ray of light in an often dreary myriad of boring and monotonous mediocrity.

  • Hanna skriver:

    Din blogg citeras i veckans nummer av Flamman! Hoppas det får nya läsare att hitta hit, för den är verkligen läsvärd!

  • Angelica skriver:

    Åh jag hatar den där gyllene medelvägen. Att diskutera artigt med åsiktsmotståndare. Det var knappast så arbetarna fick rättigheter! Det var inte genom att tala vänligt med brukspatronen utan med stenhård jävla kamp. Jag är själv aggressiv i politiska debatter. Jag låter arg. Men det är ju för att jag ÄR arg. Varför ska jag dölja det och prata snällt med människor jag anser förstör Sverige? Jag är helt med dig i det här. Tar folk en inte på allvar för att en inte diskuterar på rätt sätt är det väl synd för dem då.

  • Frida skriver:

    Är inte detta att vägra diskussion en metod som enbart fungerar om man anser den egna ideologin komplett? Svaret är inte självklart, men kan en ideologi bli komplett? Min tanke har länge varit att förutsättningen för varje god världsåskådning är att den förhåller sig föränderlig, att alltid vara öppen för nya infallsvinklar. Annars liknar det snarast diktatur. Kan det finnas en fara i att vägra mötas i samförstånd? Har inte felet på alla farliga ideologier varit att förespråkarna vägrat diskussion? Du får ursäkta om du anser att du redan besvarat dessa frågor i tidigare inlägg, skulle hur som helst vara intressant att höra hur du resonerade kring detta. Har en känsla av att du har en bättre insikt, och själv är jag tvärtemot i desperat behov av diskussion eftersom jag beklagligt nog är alldeles för onyanserad i mina ståndpunkter pga bristande engagemang.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Fast jag diskuterar ju med folk, bara inte med alla. Vissa har perspektiv jag tycker är ointressanta. Jag tror inte att någon diskuterar (seriöst) med personer från alla läger, de flesta utesluter nog exempelvis nazister. Att jag inte vill diskutera med någon betyder inte att jag förvägrar dem rätt att uttrycka sig.

    • Andrea skriver:

      Kuhn diskuterar detta bland annat i ”The Essential Tension”. Min akademiska svenska suger, men jag gör ett försök att förklara lite snabbt. Idén är att olika paradigmer/program/ideologier inte kan översättas mellan varandra eftersom samma termer refererar till olika saker i de olika ”språken”. Det enda sättet att förstå den nya ideologin är att lära sig dess språk genom att studera den, tills en blir ”tvåspråkig” och kan förstå båda utan att behöva översätta koncepten. En lockas inte till den nya ideologin genom att förstå den, utan genom att se dess positiva, utifrån förståeliga resultat. Låt oss säga att en liberal med frihet som det yttersta målet börjar läsa bloggen och uppfattar att konsekvensen av den ideologi som förespråkas här är just frihet genom uppluckrandet av könsnormer, ifrågasättande av arbetsköpares makt m.m. Detta leder till att personen börjar studera den nya ideologin tills hen har lärt sig dess språk och blivit ”konverterad”. Jag tycker att det är viktigt att det finns tydliga skillnader mellan olika ideologier eftersom spänningen som skapas mellan dem leder till sökandet efter mer kunskap och en skarpare analys.

Arkiv