Ibland så får en instruktioner av folk en diskuterar med för hur en ska göra om en vill bli ”tagen på allvar”. En sådan kan till exempel vara att en inte ska använda fula ord, inte vara så arg eller att en ska vara ”öppen för andras åsikter”. Annars så kommer en inte ”bli tagen på allvar”. Vem en inte kommer bli tagen på allvar av är sällan uttalat, men generellt rör det sig såklart om människor som tycker och tänker ungefär som människan en talar med gör.
Det finns nog ingen approach i hela världen som gör att en kan bli tagen på allvar av alla. Någon kommer alltid att tycka att en är en pajas. Jag tycker till exempel att personer som alltid vill ”nyansera” saker och tror att en kan nå sanningen om välden medelst diskussion är pajasar och tar dem sällan på allvar. Däremot skulle jag inte använda det som ett argument emot dem, utan jag bara skiter i att diskutera med dem i största möjliga mån. Jag förstår mycket väl att vi har olika perspektiv på saker och ting och att de knappast kommer att börja diskutera som jag vill bara för att jag säger att jag inte kommer ta dem på allvar då.
Vad jag tycker är intressant är den här tvärsäkra utsagan om att jag inte kommer att bli tagen på allvar. Vad vet de om vad andra tycker om mig? Vad vet de om vem som anser mig vara värd att ta på allvar och varför? Hur kan de veta att det är deras stil som funkar för att bli tagen på allvar av de personer jag vill bli tagen på allvar av?
I de kretsar jag umgås finns det en ganska utbredd uppfattning om att den metod för diskussion dessa personer förespråkar är ganska tramsig. Denna övertro till att en ska kunna diskutera sig fram till allting, denna idé om att vi kan mötas i något slags härligt samförstånd trots ideologier som går tvärs emot varandra, och att detta i så fall vore något positivt. Gud, jag hatar samförstånd. Hur ser dessa personer på att de inte blir tagna på allvar av mig och många av mina vänner? Bryr de sig? Tycker de att det är skäl för att ändra ståndpunkt eller metod? Troligen inte.
Vems åsikt är det egentligen som räknas här? Det verkar inte vara min i alla fall. Däremot verkar vissa utgå från att deras åsikt om mig, mina åsikter och mina metoder är otroligt viktig, trots att jag aldrig har sökt upp dem för att fråga eller ens initierat kontakt med dem. De trycker sina tolkningar och åsikter i mitt ansikte och där står jag utan annat val än att ta ställning till det. De ger mig tips om hur jag ska göra för att de ska ta mig på allvar och förväntar sig att jag ska anpassa mig, att jag ska bry mig. Jag hade inte skrivit dessa välmenande tips till dem, jag hade inte skrivit från första början.
Och det där ständiga svepandet men allmänna termer. Detta ständiga: ”ingen kommer ta dig på allvar om du ska syssla med det där”. Vaddå ”ingen”? Ingen utöver de som skriver att mina texter får dem att tänka i nya banor? Ingen utöver dem som säger till mig hur skarp jag är? Ingen utöver de som kommer fram på stan och berättar att de älskar min blogg och att den öppnat nya perspektiv för dem?
Alltså, jag råkar veta att det finns en massa människor som tar mig på allvar, som tycker att jag är en duktig och skarp debattör med inlägg värda att läsa, oavsett om de håller med om allt eller inte. Räknas inte dessa personer? Är det upp till dig att bestämma vem jag ska rikta mig till, vilken min publik ska vara? Kan inte jag få bestämma mitt tilltal själv så kan den som vill få lyssna, och den som inte tar mig på allvar kan skita i det.
Jag är trött på alla välmenande råd som egentligen bara handlar om att jag ska foga mig i er modell för hur det politiska samtalet bör se ut, en modell som av en märklig slump gynnar er egen agenda. Ert godkännande är inte viktigt för mig, jag bryr mig inte om ni lyssnar eller inte. Det är inte er jag vänder mig till. Om du ska diskutera med mig får du ta diskussionen på mina villkor, det är inte min skyldighet att foga mig, lyssna och anpassa mitt språk så att det ska behaga dig.