En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.
Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.
Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.
Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?
Jag håller med 100%! Jag jobbar bara med folk andra kulturer, och två gånger i året möts hela gänget (35 pers från Sydamerika, västeuropa, Ryssland, Asien och AUS) på våra säljmöten.
Cirka 35 gånger måste jag gissa mig till hur människan jag ska hälsa välkommen kommer att hälsa på mig; kindpuss,(en, två eller tre), kram eller skaka hand? Inte nog med att jag inte vet hur vi ska hälsa, jag ogillar att krama folk jag inte känner! Jag känner mig dum och gillar inte att de invarderar mitt personal space.
Det blev en lång kommentar, men det är nåt jag tänker på mycket! (har bloggat lite om detta tidigare men det var kanske inte enough för att få det ut ur systemet :))
Åh jag håller med, typ när folk gnäller om att vi inte pratar med varandra på bussen. Va fan skulle man göra det för?
För mig skulle det förstöra det faktum att jag vill krama och hålla om de människor jag känner och tycker om, om jag kramade främlingar i tid och otid. Har också fått höra att man är mindre öppen som svensk för att man inte vill kramas och kindpussas, då måste ju engångsligg vara världens mest givande och öppna hälsningssätt 😉
Samtidigt finns det väl, vilket då är litet paradoxalt i sammanhanget, någon föreställning just om att svenskar är ohämmat promiskuösa. Jag vet i och för sig inte om svenskar är det i större utsträckning än andra relativt sekulariserade befolkningar; det verkar som föreställningen kommer från konservativ amerikansk propaganda på 50-talet.
Har hört att svenskar är stela vid hälsning osv men att vi har lättare att anförtro oss/komma folk nära. Kanske har ngt med det att göra. Oavsett så finns det ju en massa olika typer av öppenhet och en hjärtlig hälsning behöver inte betyda att resten av umgänget är lika hjärtligt.
Det var för att vi började med sexualkunskap i skolan och diskuterade preventivmedel i politiken som de fick för sig att vi var lösaktiga.
Jag vet inte om Sverige var så väldigt liberalt i de avseendena redan på 50-talet. Det handlade kanske mer om att vissa i USA ville svartmåla välfärdssamhället och visa på att det ledde till vad man uppfattade som moraliskt fördärv. Det var ju även andra felaktiga påståenden, som att Sverige skulle ha exceptionellt höga självmordstal, som tycks ha börjat spridas i USA vid samma tid och sedan hängt kvar i vissa kretsar (översikt med exempel).
Så jävla kasst när folk inte behöver jobba/oroa sig så mycket så det kan knulla hela tiden eller?
Åh, håller med massor! Har (tyvärr) gift in mig i en släkt där alla alltid ska kramas när man ses, när man skiljs, när man ger bort presenter osv. Jag är själv en varm anhängare av personlig integritet & kramar inte ”vem som helst”. Men på något sätt är mitt behov att slippa kramar alltid underordnat deras behov att kramas. Att vägra krama någon som vill kramas är en närmast fientlig handling, men att oombedd kasta sig fram & ta på någon annans kropp utan att känna av om det är läge är härligt & spontant.
Åh mitt i prick med att deras behov av att kramas är överordnat en annan persons behov av att inte göra det!
Preciiiiis!! Blev presenterad för en gammal kompis till min sambo för ett par veckor sedan och hon kastade sig över mig och gav mig en kram. Jag blev chockad och lite arg. Jag ville inte kramas?! Jag kramas med min kille. Kanske min mamma vid enstaka tillfällen också.
Dessutom blir jag så less på folk som ”det är så tyyyyyyypiskt svenskt”… Jag tycker det är typiskt svenskt att påpeka att något är typiskt svenskt. Att vara typiskt svenskt är lite fult. Har en bekant som reste till USA i ett par månader och blev mycket ”världsvan” av den resan. Helt plötsligt var allt typiskt svenskt och fult och Sverige var så TRÅÅÅÅÅÅKIIIIIIGT och svenskar är så trååååkiga.
Lackar inte om ngn gör en ansats att krama mig för man hälsar ju olika liksom. Däremot om personen håller på och propsar på att få en ”ordentlig kram” osv. Riktigt störigt.
Håller med in i minsta detalj! Undrar ofta varför det är så konstigt att man inte vill kramas, kindpussas eller dylikt med folk man inte känner. Samtidigt så är det ofta svenskar som kommenterar och påpekar hur stel man är…
Jag läste en liten artikel i tidningen Elle för, ganska många månader sedan nu, om tjejer som hade flyttat utomlands ett par år, för att jobba, men nu skulle flytta ”hem” igen. Det var inte en enda av dem som hade något bra att säga för ”Sverige var stelt/tråkigt/kallt och svenskar var tråkiga/alldeles för planerade/oentusiastiska/inte tillräckligt spontana”.
För utomlands kramades främlingar med främlingar, man levde från dag till dag, man tog för sig och avbröt varandra om man hade något att säga etc. Till slut ville jag bara skrika ”MEN FLYTTA INTE TILLBAKA TILL SVERIGE DÅ OM VI ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIGA!”
Ja, verkligen. Orkar bara komma och negga liksom.
Då är jag gärna svennig(stel och okramig)! Spänner mig när jag vet att det skall kramas i sociala sammanhang, orkar inte förklara mig utan försöker få det avklarat så fort som möjligt. Fast det är så dumt att göra så mot mig själv.
Som alltid klokt skrivet av dig. (Fast första gången jag kommenterar)
Alltid jobbigt att behöva förklara sig, därför brukar jag också kramas/kindpussas när det påbjuds. Brukar dock inte låtsas vara bekväm med det hela.
Bodde i USA i två månader och hon jag bodde med påpekade gärna hur ”himla svensk du är ” och att jag skulle ”loosen up”. Till slut kände jag bara för att slå till henne och skrika att jag är svensk och du får fan stå ut med det.
Var hon också svensk?
Hon var amerikan, men hon var utbytesstudent och bodde hos min mammas familj för massa massa år sedan. Sen har hon besökt Sverige typ en gång varannat år sedan dess.
Hon verkar ju inte tycka att det är helt oangenämt med svenskhet med andra ord.
precis.
Alltså nog att jag önskar att jag ibland var lite mer öppen, men man ska ju inte behöva ”tvingas” till det.
Åh, jag håller verkligen med. Blir så less på alla som ska kommentera hur typiskt svenskt något är och att det alltid är något negativt (nåja, oftast iaf).
Som någon skrev, om att det är så typiskt svenskt att inte prata med andra på bussen. Eller den där jävla bilden som florerar på FB, ”waiting for the bus – like a Swede”. Och jag undrar, i vilket land pratar man med varenda främling när man åker buss, väntar på tunnelbanan osv? Förmodligen ingen jäkla stans!
Jag är tillsammans med en man från Chile och där kramas och pussas det varje gång man ses. VARJE GÅNG. Jag uppskattar också min integritet och som du skriver Fanny, jag vill se den jag hälsar på i ögonen.
@ Maggie May: ”Den där jävla bilden som florerar på FB” tolkade inte jag som något negativt om svenskar, snarare tvärtom. Jag inser nu att många säkert delar den för att dissa Sverige och svenskar men jag hade faktiskt inte en tanke på det när jag delade. Svenskar har särdrag, kulturarv och sociala normer och koder som alla andra och jag skäms inte över dem, tvärtom. Jag tycker det är jätteroligt, charmigt och rart när folk gör saker som är stereotypa för deras nationalitet och jag är stolt över svenska ”egenheter” på samma sätt som människor med andra nationaliteter är över sina. Så jag håller med om att det är aptrist när folk ska dissa det svenska, men i det här fallet hade kanske inte alla den avsikten.
Tkr svenskhet anges som ngt positivt ganska ofta, dock aldrig i fråga om personlighetsdrag,
Som boende i Frankrike är jag glad att jag inte har något problem med kindpussande eftersom jag måste göra det dagligen (fransmännen tycker för övrigt att den svenska typiska kramhälsningen är långt mer intim än en flyktig puss på kinden, vilket jag faktiskt kan hålla med om) Däremot har jag en son som närmar sig 4-årsåldern och som är tillräckligt stor för att lära sig hur man hälsar men som en ganska reserverad liten kille så pussas han extrem ogärna med människor han inte känner och även mot sina nära är han sparsam med pussar. Då och då när han är på det humöret blir man överöst med pussar men det är på hans villkor. Eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt att hans kropp måste få vara hans har jag svårt att försöka truga honom till att hälsa på ”rätt sätt”. Tids nog kommer han säkert att åtminstone acceptera att det är så man hälsar här precis som att man tar i hand i Sverige men det måste få komma när han är redo för det. Alla människor är inte bekväma med den sortens fysisk kontakt och det tror jag gäller oavsett vilket land man kommer ifrån. Jag kan ju absolut konfirmera att i Frankrike pratas det mer främlingar emellan än vad det görs i Sverige men är det inte också det som är charmen med det hela – att vi är så olika!? Svensk stelhet är lika lite att skämmas för som sydeuropeisk gåpåighet.
Fast man kramar ju inte ngn man träffar första gången? Har fått intrycket av att kindpuss vid första hälsning är kutym?
Det är iofs sant. Är det vänners vänner man blir presenterad för så ja då pussas man oftast men man kan faktiskt också ta i hand utan att folk höjer nämnvärt på ögonbrynen. Det kanske beror på att jag är svensk iofs 😉 I jobbsammanhang är det dock alltid handen som gäller förutom eventuellt nära kollegor efterhand som du lärt känna dem
Håller med om vartenda ord!
Jag stör mig så på när folk ska klaga på att allt dåligt är ”tråkigt och typiskt svenskt” och att vi inte pratar med folk på bussen och etc. Ja, förlåt för att jag inte vill prata med random människor på bussen klockan 06.28… Vem vill göra det? Vad skulle man prata om? Och framför allt; vad fan skulle man få ut av det?
Ja, jag är reserverad, jag är tystlåten bland främlingar, jag undviker ögonkontakt om jag kan slippa… är jag en stel, typisk, tråkig svenne då? Jaha, so be it. Jag trivs.
Så sanslöst skönt att inte snacka med folk på bussen indeed.
Håller med om det som någon skriver här ovan att det är typiskt svenskt att klaga på att vara typiskt svensk. Finnar är precis lika, om inte mer, tillbakadragna men jag har aldrig hört en finne gnälla om att det är typiskt finskt och att det skulle vara dåligt på något vis. Jag tycker överhuvudtaget att svenskar ofta gör ner sig själva så himla mycket, klagar på ”landet lagom” och så vidare. Vad är det att skämmas för? Lagom är bäst, heter det ju.
Shit, känns som en upprepning av precis allt ovanstående men jag håller med. Jag ogillar särskilt att kindpussas vilket jag ibland gör med mina släktingar som är från andra länder. Jag har sagt ifrån, tycker det är jobbigt så de fattar. Jag har fått höra att jag är så himla typiskt svensk när det gäller kroppskontakt och ”osvensk” (otäckt uttryck) när det gäller mitt temperament. Alltid av svenskar. Jag tror många missuppfattar och sätter likhetstecken mellan kroppskontakt och social förmåga, så upplever jag det.
Kindpussarna var verkligen INTE en rolig företeelse under min europatripp 🙁
Jag håller med helt och tycker dessutom att man inte ens behöver ta sig utomlands för att få höra samma typ av kommentarer.
Jag bryr mig inte jättemycket om det är den svenska kulturen eller något annat som gör mig obekväm med många typer av beröring, jag vill inte att människor ska ta på mig hur som helst alldeles oavsett.
Bor i Spanien, tycker inte det e jobbigt med kindpussar när man hälsar, det är över så snabbt ändå. Kramar känns helt klart mer intimt för då är hela kroppen nära och som ngn annan skrev, inte bara en snabb kindpuss. Man pussar ju inte ens på riktigt, bara ett litet puss-ljud… Pussar bara familjemedlemmar och rltkgt nära vänner ”på riktigt”. Jag kan säga att jag pratar aldrig med randoms på varken buss eller tunnelbana, och jag ser väldigt få spanjorer som gör det i överlag, men sen kan jag inte säga hur det är på andra ställen… 🙂
Nu går jag emot strömmen lite här, men en gång i tiden var jag faktiskt precis som de flesta här i kommentarerna. Stolt att vara ”typiskt svensk”, tillbakadragen, slipper gärna ögonkontakt, vill inte prata med nån på bussen osv. Vad får jag utav nåt av det här?
Men efter bara nån månad sen då jag bodde i Filippinerna en längre period för att träffa på släktingar från min mammas sida efter 18 år (är 24) så ändrade jag uppfattning helt och hållet. Jag kände faktiskt att de hade mycket större sammanhållning där. Och man kunde prata med folk helt random, även om jag aldrig skulle få för mig att göra det i Sverige ens idag, så var det i den kulturen underbart med den friheten.
Till skillnad från dessa fattiga människorna så var dom genuint lyckliga, och ville alltid bjuda mig på mat hela tiden. Trots att de vet att jag har betydligt mycket mer pengar för att ens ha råd att ta mig utanför mitt eget land. Dom ville aldrig ha nåt tillbaka. Och nu pratar jag bara inte om släktingarna – alla.
Men såklart, man ska vara stolt över den man är. Jag var det en gång i tiden och är det fortfarande men inte på samma sätt. När jag kommit tillbaka till Sverige igen så känns det faktiskt lite dystert att vi inte kan ha större sammanhållning här… Personligen mådde jag bättre i själen utav det. Det kändes som dessa människorna verkligen levde och som sagt var genuint lyckliga. Här i Sverige känns det som vi har tryggheten men vi är aldrig riktigt lyckliga. Pengar kan inte köpa lycka antar jag 🙂
Nu jämför jag ju iofs med ett fattigt asiatiskt land men men…
Hur som helst, hade ni dock frågat mig för ett halvår sen så hade jag varit helt på er sida dock, och inte förstått mig på om nån hade skrivit nåt sånt här som jag skrev nu.