Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

svensk

Kan jag inte bara få vara en stel svenne ifred?

En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.

Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.

Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.

Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?

Så jävla pinsamt.

Det är rentav pinsamt att vår arbetsmarknadsminister Hillevi Engström talar om sysselsättning i absoluta tal istället för som den bör mätas, i procentandel i förhållande till antalet arbetsföra. Om den arbetsföra befolkningen blivit större vore det ju bara knäppt om antalet sysselsatta inte ökat. Lite som när Annie Lööf ba: ”det tycker ju du ska säga till alla dem som fått fast anställning de senaste åren” när Jonas Sjöstedt frågade vad hon tyckte om att de fasta anställningarna har minskat. Bara väntar på att någon ska säga ”det tycker jag du kan säga till alla personer som har gjort klipp på att köpa allmän egendom till underpris och sedan sälja vidare” när någon frågar om den ökade fattigdomen. Vore roligt.

Ärligt talat, hur fan kan en politiker använda sig av helt inadekvata siffror på det här sättet utan att utsättas för ett mediadrev a la Juholt. Det är ju fan i mig pinsamt! Jag skäms över att vara svensk.

Om svensk alkoholkultur.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om svensk alkoholkultur appropå den här hetsen som finns bland mammor att man absolut inte får dricka alkohol inför sitt barn. Hon skriver om hur det var i hennes familj, att där var det mer naturligt att man drack inför sina barn, att barnen fick hänga med ut på krogen och så vidare.

Men svenskar super. Vi har inte alkoholen i vår vardag och det är ju verkligen så det är. Vi dricker mer sällan (även om det har börjat förändras) men mer när vi väl dricker, och alkoholen är mer skambelagd. Vi har en lång tradition av nykterhetsrörelser som har sitt ursprung just i att vi söp för mycket, det var fan till och med nära att alkohol blev olagligt i och med omröstningen som hölls någon gång på 50-talet (tror jag, Karl vet säkert svaret).

Man kan dricka alkohol så gott som dagligen och vara beroende utan att för den sakens skull skada sig själv och sin omgivning (mer än vad man skadar sin lever, då). Folk är beroende på olika sätt och bara för att man är beroende av det där glaset vin för att riktigt lugna ner sig efter en stressig dag så betyder inte det att man blir skitfull och slåss eller gråter. Nu menar jag inte att beroende är något bra för det, men man kan hantera det på så otroligt olika sätt och detta glöms tyvärr ofta bort när alkohol diskuteras.

Svensk alkoholkultur handlar om att dricka för att döva smärtan. Jobba hela veckan i gruvan och sedan komma hem, dricka en flaska brännvin och slå sin fru, och sen skäms man. Medelhavets alkoholkultur handlar om att dricka för att njuta. Självklart kan man inom dessa båda kulturer bruka fel och för mycket men det är inte konstigt att den svenska leder till mer skuld och skam, mer smusslande och en större stigmatisering för den som ändå blivit beroende.

De flesta har sin första fylla någon gång vid 15-16, de blandar en häxa av sina föräldrars sprit och sedan super de sig asfulla i nån park. Det är inte ett särskilt skonsamt sätt att introduceras för alkohol på. I andra familjer så låter man barnen smaka och kanske få lite vin själva till maten utan att de berusar sig. Personligen så tror jag att det skapar en betydligt mycket sundare syn på alkohol, med fokus på smak och att ha trevligt med alkoholen som ett schysst komplement snarare än alkohol och fylla i fokus.

Att erkänna skillnaderna.

En sak jag kan bli så jävla matt på är folk som måste hålla på och vända ut och in på den så kallade svenskheten. Måste påpeka att det vi kallar Svenskt minsann kommer från de här olika länderna i ursprungsläget.

Det må vara sant, men så är det ju i alla länder! Länder påverkar och influerar varandra och framförallt är nationen som klar avgränsad kanske inte så gammal och självklar som vi ofta vill tro. Även inom Sverige bland etniskt svenska finns olika kulturyttringar.

Hur som helst så fattar jag inte det här behovet av att hävda att våran kultur har skapats av människor som invandrat och att det därför inte finns något ”svenskt” som vi ska skydda från något utomstående hot. Grejen är ju att det verkligen finns något svenskt, även om det är mer abstrakt än dalahästar. Men det svenska är ju rimligtvis den blandning som har uppstått i krocken av alla dessa element från utsidan. Vad fan, vem som helst som varit utomlands vet ju att det finns olika kulturer i olika länder.

Vi måste erkänna att det finns saker och ting i vårat kulturarv som är typiskt svenska och som är hemma för oss. Det är skillnad på människor från olika områden i världen, folk i olika länder har olika referensramar, seder och bakgrunder. Det är så.

Om vi inte erkänner att det finns saker som gör oss olika så blir det himla svårt att integrera människor på ett vettigt sätt. Det blir bara något falskt leende ”hej blatte, du är lika mycket värd som jag och även likadan”, en så stor ovilja att göra upp med det som faktiskt är olika att det bara förvandlas till något förment och tomt prat om alla människors lika värde.

Och jag menar inte att dessa personer ska lämna det annorlunda bakom sig för att integreras. Jag menar att vi måste se olikheterna för att kunna se likheterna. Sen kan vi kanske öppna upp vår blick för andra kulturer, notera att det finns olikheter men vara intresserade av dessa.

Att träffa människor som är annorlunda är en nyckel till att förstå sig själv, men då måste man erkänna detta och inte tjafsa i något förljuget bjäfs. Och jag tycker faktiskt att det finns anledning till att erkänna och vara stolt över den svenska kulturen.

Fräsch nyhetsrapportering om läget i Egypten.

Älskar denna rubrik ”svenskar tvingades flyga ner”. Artikeln handlar om att turisterna ”tvingades” flyga ner till Egypten om de inte ville förlora sina pengar. Med andra ord: flygbolaget gav ingen ersättning om man valde att inte åka.

Man ba: ursäkta? Det är fan inbördeskrig! Revolution! Och folk är sura för att de inte får pengar tillbaka på sina biljetter.

Det roliga är att folk uppenbarligen har valt att åka ner eftersom de är så rädda för att förlora sina pengar. Konstig prioritering, kan jag tycka. Jag skulle kanske åkt ner för att få vara med och skydda kulturarvet.

Folk är så jävla världsfrånvända. Hur orkar man vara en så självupptagen i-landsmänniska att det man bryr sig i en sån här situation är huruvida man får åka på solsemester eller ej? Klart det är trist att inte få vad man betalat för men att vika ut sig i pressen och ba: ”kolla så synd det är om lilla mig” känns en aning osmakligt och ignorant.

Jag skulle vilja ha lite mer perspektiv i debatten. Och kanske lite mindre fokus på svenskar på solsemester i Egypten och en aning mer på konflikten om sådan.

Det obehagliga med svensk politik.

Och det är precis detta jag tycker är så brutalt obehagligt med Svensk politik. Önskan att Sverige ska vara ett föredöme är utbredd, framförallt att vi ska vara ett moraliskt föredöme. Svensk moral, svensk kultur, svensk jämställdhet och så vidare snackas det om i alla jävla oändlighet. Usch och fy, jag hatar detta snack om hur Sverige är ett så moraliskt överlägset land.

Ge mig pengar!
Arkiv