Har förstått att det här tramset med ”en ny mansroll”, att män är ”osäkra” och så vidare är på tapeten igen! Tänkte därför hänvisa till lite jag tidigare skrivit på området:
Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.
Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.
Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.
Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?
Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.
Mansrollen är alltid i kris.
Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.
Lattepappor är också förtryckare.
Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.
Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.
Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.
En död mansroll är en bra mansroll.
Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.
Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.
Tänkte på att mansrollen på sätt och vis är väldigt stark då den är så pass föränderlig. När mansrollen blir kritiserad av feminism så har män en tendens att bli ”mjukare”/mesigare för att motbevisa allt som påstås om män. Detta gör att många tror att ”dagens män” som också är hemma med barnen och som ocks¨å är feminister och som också startar feministiska grupper för män och är med i talkshows ( http://www.tv4play.se/program/jenny-str%C3%B6mstedt?video_id=3005880 ), inte längre är produkter av en strukturell mall. Det gör att mansrollen blir väldigt svår att greppa. Kvinnorollen som endast har ett (om något) ”korrekt” stadie har inte det utrymmet att röra sig på och det enda val de har är att acceptera hur mannen ser ut i dagsläget
Blir för övrigt sjukt arg över länken jag skickade. Kunskapsnivån är löjligt låg hos dessa ”feministmän” men det är det enda som krävs för att de ska få vara med i en talkshow och få applåder. Organisationen FATTA man är bara ännu ett sätt att försöka rädda mansrollen, att anpassa den så att fler ska gilla den. De har skapat ett rum där män får prata om det förtryck de utövar och välkomnar inte de som faktiskt är utsatta, de med erfarenheter som frågan på riktigt gäller. Män som bara vet om det förtryck de utövar i teori och sen ska prata om det kommer aldrig lära sig något i praktiken. Det kommer förbli en teori som de klistrar över mansrollen för att försköna den.
Går det dela detta på ngt sätt?/inte-smartast
Är bara att kopiera länken och posta den var du nu vill. Finns ingen automatisk delningsfunktion på bloggen dock.
Mansrollen är ju väldigt jobbig för oss män att upprätthålla också, även i dess mjukare form, då det är en roll som blir ett krav. Det jobbigaste med den tycker jag är hela den Patriarkala rollen som ”försörjare.” Jag gillar inte alls den rollen då det känns som att den reducerar mannen till en slags ”arbetsslav” som ska jobba hela dagarna, komma hem sent, knappt aldrig träffa sina barn, få ett avstånd till sina känslor. Dessutom känns det som att den rollen gör mannen till en slags maskin vars uppgift i livet är att försörja. Att han lever för att jobba, inte för att han vill utan för att han måste.
Sen det om ridderlighet: Jag håller med dig om att vi män sällan är särskilt ridderliga. Sedan tycker jag att även det idealet är rätt sunket även ur ett manligt perspektiv. Alltså, om man ser den klassiska Hjältesagan (TM) med en kritisk blick från ett manligt perspektiv blir det (tycker iaf jag) även förolämpande för mannen. Hjälten ska i princip bli muskulös, lära sig slåss, riskera sitt liv flera gånger mot farliga människor och/eller monster och/eller naturkatastrofer osv. . Försätta sig i livsfara för en kvinna han (oftast) knappt ens känner!
Varför då?? Varför ska en ung pojke lära sig från tidig ålder att det är ”coolt”, ”bra”, och ”rätt” att offra sitt liv för en kvinna som han kanske aldrig ens kommer känna? Jag tycker det är fel att plantera in sånt i barn. Tycker inte någon ska offra sitt liv för någon, såvida det inte är av 100% egen vilja fattad av en vuxen person, t.ex. en brandman eller en polis som förstår innebörden. Men att hjärntvätta unga pojkar att det är meningen med livet att leva efter detta ideal är vidrigt, fel och skadligt inte minst för pojkarnas hälsa.
Jag tycker även det är helt idiotiskt att kvinnor får rollen som belöning/trofé” i filmer, böcker med mera. Tycker bägge rollerna är så fel. . .
Det jag vill föra fram är att när man granskar mannens Hjälteroll närmare så inser man att den inte heller är smickrande för oss män heller. Den lär oss män att vi ska offra oss.
Att våra liv inte har något värde i sig själv så vidare vi inte offrar oss som hjältemodiga martyrer för samhället och/eller kvinnor och barn. . . Det är som att kvinnor ses som ”objekt” som ska skyddas och män som ”subjekt” som ska offra sig för att skydda ”objektet.”
En man som misslyckas med att hitta/förföra/whatever en kvinna att ”offra” sig för ses som misslyckad. En man som väljer bort förhållanden ses som en tönt osv. Så även vi män lär oss att vi måste ha en kvinna för att vara ”värdiga.” Vilket är fullständigt idiotiskt! Alla människor är värdiga. Och värdefulla. Och lika mycket värdefulla och värdiga som alla andra.
Vidare får även den här Hjältemyten får förödande konsekvenser. Ta t.ex Första Världskriget. Ett av de mest onödiga krigen i världshistorien. Man kan starkt argumentera att mycket var Mansrollens och Nationalismens fel.
Innan kriget så kände sig Tysklands kejsare Wilhelm II omanlig och därför så blev hans utrikespolitik mer aggressiv och han krossade de känsliga möjligheterna för avspänning som hans tidigare stjärndiplomat Bismarck kämpat så hårt med att bygga. Samtidigt kände Österrike-Ungerns kejsare Frans-Ferdinand att hans rike föll samman, och relationen till Serbien och Ryssland blev sämre. Även Rysslands Tsar kände sig omanlig och ville motbevisa bilden av honom som ”velig.”
När kriget väl var igång så använde sig alla deltagande länder av den manliga Hjältemyten i enorm skala. I Tyskland var det så effektivt så hela generationer män anmälde sig. Till och med tusentals pacifister anmälde sig för att ”försvara” sina länder från krigets fasor. . . Några år senare kom resultatet av flera miljoner män döda på slagfälten, förstörda städer och krossade länder. . .
Vi män behöver avskaffa Mansrollen lika mycket för vår egen skull som för att sluta vara förtryckare!
Vi ser ju resultaten i form av alkoholism, självmord osv. Kriget är det högsta beviset för Mansrollens dysfunktionella varande.
Mansrollen när den är som ”bäst” leder till att vi män trycker ner våra känslor, mår dåligt, inte söker hjälp osv. När den är som värst leder den till Första Världskriget, och då ska vi inte ens tala om förtrycket av kvinnor. . .