Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Manshat handlar om självbevarelse.

Fick frågan om hur jag ser på män som faktiskt är missnöjda med det förtryck de utövar under detta inlägg. Det finns en sak jag känner är viktig att tydliggöra. Manshat för mig är inte någon moralisk position, jag hatar inte män för att jag tycker att det är det moraliskt korrekta att göra, utan för att det är relevant för min självbevarelse. Det är med andra ord en pragmatisk position.

Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig. Detta gäller även män som är feminister (det var mycket länge sedan jag umgicks med en man som inte var det). Att de har ”rätt” åsikter gör inte att deras makt över mig försvinner eller att de slutar utöva maskulinitet och förtryck. Och grejen är att detta sitter lika mycket i mig som i dem, det handlar också om att jag tillmäter dem en viss betydelse just för att de är män. Det är väldigt svårt för mig att sluta med detta och därför måste jag kompensera genom att vara på min vakt.

Jag vill såklart inte ha det så, för det är jättetråkigt, men det är så det ser ut i detta samhälle. För mig att släppa på garden angående detta skulle troligen vara oerhört nedbrytande. Varje gång jag släppt garden har det varit det, och det är liksom ingen slump att det är så. Jag tänker inte göra det igen, för jag värderar mig själv högre än så. Jag vägrar utsätta mig själv för något slags experiment på temat ”skapa en jämställd relation” eller ”kom överens med en man”. Jag vet hur förödande det kan vara.

Det finns gott om män med ”bra” åsikter och det tycker jag såklart är roligt. Jag uppmuntrar detta. Men att en man har ”bra” åsikter gör inte att jag kan släppa honom nära eller lita på honom, för hur god och moraliskt korrekt han än är så är han fortfarande man, och detta spelar en mycket stor roll för mig i praktiken.

Det är liksom så patriarkatet fungerar; det formar vårt förhållningssätt, våra relationer. Hur mycket jag än skulle vilja att det var annorlunda så är det inte så. Jag har gjort misstaget att tro att det skulle fungera alltför många gånger, och jag tänker inte göra det igen. Jag är trött på att folk bemöter detta som en fråga om moral eller ”åsikter”, för det handlar inte om detta. Det handlar om positioner, om makt. Det handlar om att i detta samhälle så har män makt just för att de är män, och detta gäller oavsett om de har bra åsikter eller inte. De kan helt enkelt inte svära sig fria från detta, de kan inte kompensera sin position så länge vi lever i ett patriarkat.

Det är det jag vill komma åt. Det är inte en fråga om individer och deras dygder eller moraliska fel, det är en fråga om strukturer.

5 kommentarer till Manshat handlar om självbevarelse.

  • Karl-Johan skriver:

    ”Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig.”

    Det låter inte som hat utan snarare aversion, saknar respekt för, eller helt enkelt inte litar på.

    Jag ifrågasätter inte det, men som jag tolkar ordet ”hat” så handlar det om direkt avhumanisering och fiendeskap som, om det får eskalera till sin spets, bara kan sluta i dödligt våld.
    Väldigt många ser väl ungefär likadant på det, och om det är den gängse definitionen tror jag att det är farligt att förespråka hat, manshat (eller vartän det riktas).
    Nej jag fruktar inte att unga tjejer ska börja lönnmörda män till höger och vänster, i det här fallet, men att generellt ge signalen att det är ok att måla upp politiska motståndare som dödsfiender är farligt. Det duger inte då att säga att det bara gäller mot VISSA grupper och under VISSA förutsättningar eftersom alla har olika perspektiv.
    Har du t ex, en journalist som står för något bra men använder ett extremt inhumant och fränt språk gentemot meningsmotståndare så legitimeras den journalistens metoder för alla.

    Ett annat exempel är USA:s dödsstraff. Det spelar ingen roll att en säger ”Ja, men det är bara seriemördare och sådana som ska dö” för den signal som trots allt går ut till alla är då ”En människa kan göra fel så allvarligt att hen måste avlivas”, och sedan har alla en egen uppfattning av vilka som är fel och måste dö, efter deras egna principer.

    Jag anser inte att jag har rätt att komma och mästra vad som skrivs här och hoppas det inte framstår som det. Men det är min ståndpunkt att jag tycker inte att feminism bör frikoppla sig från humanistiska grundprinciper (medvetet eller bara ”symboliskt”). För att tydliggöra ett exempel där jag är mer hemma så ifrågasätter jag skarpt mina åsiktsfränder på vänstersidan som förespråkar klasshat som metod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv