tillit – Fanny Åström

Ilska och tillit.

Ilska är en väldigt enkel känsla. Det handlar om att någon har gjort en orätt. Det finns inget utrymme för nyanser.

Jag har ju skrivit mycket om hur ilska kan vara frigörande. Jag tycker att det är viktigt att poängtera; det handlar om vem som har rätt till att känna ilska över sin situation. Generellt så förnekas kvinnor den rätten. Vår ilska är inte legitim som mäns ilska. Därför är det viktigt att vi ger varandra rätten att känna ilska.

Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta med alla dessa ursäkter av det förtryck vi utsätts för. Vi ger varandra rätten att känna ilska genom att sluta känna sympati med våra förtryckare.

Samtidigt är det problematiskt att lyfta fram ilska som något ensidigt gott. Ilska kan vara frigörande, men det kan också hindra en att se att verkligheten ofta är med komplex. Det kan vara ett hinder i samvaron med andra att ta fram ilskan för enkelt.

Jag tänker på ilska som en slags försvarsmekanism, som har varit positiv för mig i många relationer. Positiv på det sättet att jag sluppit internalisera viss skuld och skam, och för att det varit en känsla som hjälpt mig att ta mig ur och bearbeta relationerna. Däremot har det inte varit uppbyggligt för relationen som sådan. Även om jag i relationer har försökt lösa problem med ilska så kan jag i efterhand se att det snarare har varit ett desperat försök att upprätthålla någon slags värdighet och integritet i en ohållbar situation.

Detta är på många sätt skrämmande, och jag tänker på det mycket i sammanhanget att främst ha relationer med kvinnor, eller att försöka bygga bra och nära relationer över huvud taget, såväl vänskapliga som romantiska. Jag upplever att ilska i den här kontexten inte kan vara en väg framåt i en reltion. Jag vill inte att människor jag har relationer med ska behandla mig väl i rädsla för att jag ska bli arg, utan för att de bryr sig om mig och vill att jag ska må bra.

Det kokar väl till slut ner till att en inte ska ha relationer till människor en behöver bli arg på för att de ska lyssna. Människor som inte hyser såpass mycket respekt för en att de är villiga att lyssna om en inte blir arg går det inte att bygga bra relationer med. Att tvinga någon att visa upp hela känsloregistret för att bemöda sig att lyssna är inte kärleksfullt, det är ett sätt att utöva makt och kontroll. Centralt för mig i relationer är att jag upplever att det finns en vilja att förstå mig och möta mig i mina behov.

Samtidigt så kräver detta arbete även från mitt eget håll. Det handlar om tillit. Ibland kan situationer se ytligt likadana ut som situationer där någon har velat mig illa. Till exempel när jag upplever att jag inte blir förstådd så kopplar jag ihop det med tidigare relationer med människor som helt enkelt inte velat förstå mig och aktivt motarbetat dialog hur mycket jag än försökt. Samma sak när jag bli bemött med tystnad när jag är ledsen, vilket kastar mig tillbaka till tillfällen där mina behov aktivt ignorerats som en maktdemonstration från min partners sida. Min instinktiva reaktion på den här typen av situationer är att bli arg, trots att människan jag är med kanske snarare agerar så utifrån rädsla och okunskap och skulle vilja hantera det på ett sätt som känns bra för mig.

Det svåra i det här är att ilska är en försvarsmekanism. Jag reagerar med ilska för att jag redan från början är inställd på att det är det enda sättet för mig att hävda mina behov, eftersom det är så det har sett ut i tidigare relationer. Om jag släpper garden och istället öppnar upp för att den andra ska kunna se mig och förstå mig så gör jag mig också sårbar. Om den andra i den här situationen avvisar mig och bekräftar mina instinktiva förväntningar så kommer det att skada mig mycket.

Att förvänta sig något av andra, att öppna upp för att andra ska kunna ge en det, är farligt. En kan bli avvisad, och det är oerhört nedbrytande. Samtidigt är det viktigt att våga för att kunna ha någon slags närhet. För det kan vara skadligt för den andra att bli bemött med ilska när det snarare handlar om rädsla eller okunskap.

Det är också viktigt att åt andra hållet förstå vilket oerhört utsatt position det är att öppna upp sig på det här sättet och ge gensvar. Tillit är något som måste förvaltas väldigt noga. Att en människa öppnar upp sig för en är något en borde ha väldigt stor respekt för.

Manshat handlar om självbevarelse.

Fick frågan om hur jag ser på män som faktiskt är missnöjda med det förtryck de utövar under detta inlägg. Det finns en sak jag känner är viktig att tydliggöra. Manshat för mig är inte någon moralisk position, jag hatar inte män för att jag tycker att det är det moraliskt korrekta att göra, utan för att det är relevant för min självbevarelse. Det är med andra ord en pragmatisk position.

Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig. Detta gäller även män som är feminister (det var mycket länge sedan jag umgicks med en man som inte var det). Att de har ”rätt” åsikter gör inte att deras makt över mig försvinner eller att de slutar utöva maskulinitet och förtryck. Och grejen är att detta sitter lika mycket i mig som i dem, det handlar också om att jag tillmäter dem en viss betydelse just för att de är män. Det är väldigt svårt för mig att sluta med detta och därför måste jag kompensera genom att vara på min vakt.

Jag vill såklart inte ha det så, för det är jättetråkigt, men det är så det ser ut i detta samhälle. För mig att släppa på garden angående detta skulle troligen vara oerhört nedbrytande. Varje gång jag släppt garden har det varit det, och det är liksom ingen slump att det är så. Jag tänker inte göra det igen, för jag värderar mig själv högre än så. Jag vägrar utsätta mig själv för något slags experiment på temat ”skapa en jämställd relation” eller ”kom överens med en man”. Jag vet hur förödande det kan vara.

Det finns gott om män med ”bra” åsikter och det tycker jag såklart är roligt. Jag uppmuntrar detta. Men att en man har ”bra” åsikter gör inte att jag kan släppa honom nära eller lita på honom, för hur god och moraliskt korrekt han än är så är han fortfarande man, och detta spelar en mycket stor roll för mig i praktiken.

Det är liksom så patriarkatet fungerar; det formar vårt förhållningssätt, våra relationer. Hur mycket jag än skulle vilja att det var annorlunda så är det inte så. Jag har gjort misstaget att tro att det skulle fungera alltför många gånger, och jag tänker inte göra det igen. Jag är trött på att folk bemöter detta som en fråga om moral eller ”åsikter”, för det handlar inte om detta. Det handlar om positioner, om makt. Det handlar om att i detta samhälle så har män makt just för att de är män, och detta gäller oavsett om de har bra åsikter eller inte. De kan helt enkelt inte svära sig fria från detta, de kan inte kompensera sin position så länge vi lever i ett patriarkat.

Det är det jag vill komma åt. Det är inte en fråga om individer och deras dygder eller moraliska fel, det är en fråga om strukturer.

Om kärlek och lögner.

Jag vill leva i ett samhälle där vi kan älska varandra fritt – utan överordning och underordning. Jag vill leva i ett samhälle där jag kan komma åt andra människor, leva med och genom dem, utvecklas tillsammans med dem, utan att det ska innebära underkastelse från min sida eller någon annans.

Jag vill inte hata män eller vara rädd för män, men i detta samhälle måste jag ständigt vara på min vakt, för att jag vet att mina relationer med dem kommer äga rum på underkastelsens villkor. Jag vill inte underkasta mig, jag kämpar så hårt för att inte underkasta mig, men det tycks mig omöjligt när det handlar om att ha relationer med män. Att hata män är mitt sätt att undvika underkastelse. Men givetvis önskar jag att slippa hata män och att slippa underkasta mig, det tycks mig bara inte vara en möjlighet idag.

Feminismen anklagas för att vara egoistisk och kärlekslös. Jag är inte egoistisk eller kärlekslös – jag har så mycket att ge och jag vill också ge. Jag vill leva tillsammans med andra, jag vill hjälpa dem att växa. Men jag vill inte att det ska ske på min bekostnad, jag vill inte själv stanna och kräla bara för att de ska kunna utvecklas. Jag vill inte förpassas till en utbytbar individ som gör markservice, som bekräftar en man, lagar hans mat, passar hans barn, allting på hans villkor. Det om något är kärlekslöst – i en sådan relation skulle jag varken kunna ge eller ta emot kärlek. Jag har mycket att ge, men i relationer som inte är ömsesidiga eller kärleksfulla ruttnar det bort. Istället blir jag förbittrad, jag känner mig instängd och berövad på mig själv.

Inte heller kan jag begripa varför en skulle vilja strukturera sitt liv utifrån överordning. Jämlikhet är en förutsättning för kärlek, så fort det finns makt med i spelet så fördärvas ärlighet, tillit, närhet. Det sker inte bara i vissa stunder utan det präglar hela relationen, hela vårt sätt att förhålla oss till varandra. Det ligger inte i mitt intresse att vara varken över- eller underordnad i relationer. Jag vill framförallt ha ärliga relationer, för jag vill åt andra människor, inte som tillgångar eller troféer utan för deras egen skull. För att jag vill lära känna dem, utvecklas av dem, utveckla dem.

Jag tänker också på kontroll; när en är i en situation där en saknar makt, till exempel som kvinna i relation till män, så är det lätt att en vill ha substitut för denna makt i form av olika sätt att kontrollera situationen. Detta tar fram strategier som ömsom kan vara extremt osympatiska. Jag tänker på kvinnor som gnäller och tjatar, som ljuger och manipulerar, som uppoffrar sig gång på gång och sedan känner bitterhet över det. Detta är såklart inte kvinnornas eget fel, det är ett beteende som är sprunget ur deras egen underordning.

Just lögner intresserar mig mycket. Det finns ju en generell bild i patriarkatet av att kvinnor är falska och lögnaktiga. Detta är såklart delvis myter, och män är knappast heller särskilt ärliga själva. Men jag tror också att det ligger viss sanning i att många kvinnor systematiserar lögnen för att få fördelar inom det patriarkala systemet. Jag tänker att en av de mest grundläggande formerna av lögn i patriarkatet är att spela rollen som kvinna, att göra sig till och kokettera. Detta gör många kvinnor så systematiskt att det blir en del av deras jag.

Jag tänker att en som kvinna ofta tvingas in i att ljuga för att få tillgång till de resurser som män sitter på i detta samhälle och godtyckligt delar ut. Kanske ge sken av att vilja saker och ting en egentligen inte vill för att det för med sig andra fördelar, till exempel ha sex inte för sexets egen skull utan för den bekräftelse som kommer med, kanske skrattar en åt en mans tråkiga jävla skämt just för att han är man och så vidare. Vidare; ärlighet är farligt, eftersom det gör en akut sårbar. Lögner är ett medel en kan ta till när en saknar reell makt över sin situation, det tvingar in en i en fälla där en tvingas till lögner för att kunna upprätthålla någon slags personlig sfär, upprätthålla någon slags kontroll över situationen. Utan lögnen så skulle vi stå helt nakna inför mäns makt, jag har svårt att tänka mig något mer utelämnat, något mer skrämmande. När en saknar makt kan en i alla fall upprätthålla någon slags kontroll genom att inte lämna ut hela sitt jag, genom att inte vara genuin i mötet. Då kan en tänka; han fick kontroll, han fick tillgång, men det var inte mitt sanna jag han fick tillgång till.

Men lögnen är såklart i sig en tragedi. Att inte kunna framträda helt och fullt inför människor en lever tillsammans med och säger sig älska, det är en tragedi. Att tvingas spela spel för att situationen gör det alltför riskabelt att inte göra det. Att ständigt tvingas förhålla sig till mäns makt och göra om sitt jag efter det. Det är väl inte konstigt att vi ljuger?

Att begära det en vet skadar en.

Jag tänker på de sjuka situationer som ibland kan uppstå om en 1. har en feministisk analys 2. lever i ett patriarkat.

Till exempel: när jag har varit i relationer med män och samtidigt vetat hur sjukt nedbrytande de varit. Jag har liksom kunnat se allting i detalj. Jag har kunnat se förtrycket utspelas framför mig och kunnat formulera det men JAG HAR INTE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT DET. Jag har vetat att för varje extra timme, dag, vecka i denna relation så kommer jag att rasas sönder mer och mer och ändå har jag inte kunnat lämna det.

Vad är det som gör det så svårt att ha självbevarelsdrift i dessa relationer? Vad är det som gör det nästintill omöjligt att bara dumpa fanskapet?

Det är som att mitt begär förråder mig. Det är som att det finns en patriarkal slöja mellan mig och verkligheten som gör att jag inte kan tänka klart. Jag kan inse något helt och fullt intellektuellt, men jag kan omöjligt omsätta det i praktik. Det är som en drog, ett väldigt väldigt starkt beroende, i princip omöjligt att övervinna.

Jag tänker att det handlar om att jag helt enkelt inte vetat vad jag ska ta mig till annars. Jag har blivit så oerhört frånvänd min egen existens, mina egna drömmar, att jag inte vet hur jag ska lyckas återfå dem. Det känns lättare att bara fortsätta i samma spår mot undergången än att falla handlöst ner.

Det handlar också om självrespekt. Jag tänker mig helt enkelt att jag inte är värd bättre. Jag tror inte att jag kan få det bättre. Jag tror att jag är dömd till att leva i misär, och då kan jag lika göra göra det tillsammans med någon.

Frågan är hur en tar sig ur det. Jag försöker nu att skapa strategier för att förhindra de här processerna så tidigt som möjligt. Steg ett är att undvika att bli känslomässigt och/eller materiellt beroende av någon relation, men framförallt i någon relation till en man. Detta är tråkigt, för det handlar om att vara på sin vakt.

I de relationer jag haft nu har jag varit tydlig med att jag inte vill ha några kärleksförklaringar och/eller löften, och att jag heller inte kommer att ge några. Detta för att jag vet hur farligt det är att börja tänka i de banorna, att börja tänka att den här relationen är trygg och säker och att jag kan hänga upp min existens på den. Om en undviker att tänka så från första början blir det enklare att upprätthålla någon form av integritet.

Men det är också tråkigt att det ska behöva vara så, för jag skulle vilja kunna kasta mig in i saker också. Jag skulle vilja kunna känna den formen av tillit utan att det skulle behöva göra mig illa. Tyvärr tror jag att det är väldigt svårt i detta samhälle.

Vill någon här dela med sig av sina strategier?

”Lita på mig”.

Jag tänkte lite mer på det här med tillit i kärleksrelationer och på män. Som sagt är tillit grundläggande i relationer, men jag tänker att för att tillit ska kunna byggas upp så måste det finns anledning att lita på någon.

Men i kärleksrelationen så tvingas tilliten ofta fram. Om vi kollar på hur det ser ut i romantiken så är det ofta någon slags händelse som gör att kvinnan helt enkelt måste lita på mannen, till exempel i Titanic där Rose tvingas söka hjälp från Jack och alltså lita på honom. Det är såklart inte hans fel att det blir så, men det är ett jävligt typiskt upplägg. Det sker en händelse som gör att kvinnan tvingas ihop med mannen och tar ett känslomässigt språng.

Samma sak finns även i till exempel Alladin:

Efter att kvinnan valt eller tvingats till att lita på mannen så öppnar sig ”en helt ny värld”. Ett paradis väntar och det ens som krävs är att hon ska våga hoppa ombord! Men när hon gör det tar hon också en risk, mannen hon väljer att lita på kan vara en dålig man, en man som skadar henne. Hon får ingen chans att testa om han är värd att lita på på förhand, hon måste kasta sig in i hans famn blint för att få veta om han är drömprinsen eller inte.

Jag tror inte att jag har sett motsvarande utspela sig med ombytta kön. Nej, det är alltid kvinnan som ska lita på mannen.

Jag har reflekterat lite kring de skillnader jag upplevt i relationer med vänner och i kärleksrelationer med män. I relationer med vänner har jag sällan känt att jag behöver känna mer tillit än vad det faktiskt finns fog för. Mina vänner har inte pressat mig att lita på dem, utan det är något som byggts upp av att de funnits där för mig när jag behövt dem, hållit löften och helt enkelt visat att de är värda att lita på. Jag har sett vissa vänskapsrelationer ha dessa tendenser men jag har inte alls uppfattat det som lika vanligt.

När en tar det här steget och väljer att lita på någon är en väldigt sårbar, mycket på grund av problematiken med skuld och skam som jag beskrev tidigare:

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

”Lita på mig” är en uppmaning som återkommer inom romantiken, ofta är det en kvinna som ska lita på en man. Han ska kanske ”överraska” henne eller något liknande. Intressant i sammanhanget är hur mannen kan ha så stor tillit till att han själv vet vad som är rimligt att göra. Mannen har en plan, han vet hur saker och ting fungerar, men han tänker inte berätta om det på förhand utan han kräver först och främst omgivningen tillit. De måste lita på hans genialitet, lägga sitt liv i hans armar, innan han kan tänka sig att visa upp sina talanger.

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Mannen vill hetsa fram det där djupet, den där närheten, som präglar en intim och kärleksfull relation, men han missar att saker som tillit och kärlek inte kan pressas fram utan att det måste få ta tid. Om det inte tillåts ta den tiden byggs det på en jävligt osäker grund och risken är stor att en ger sig in i något som faktiskt inte är värt att lita på. Men det är väl lite det som är poängen; mannen vill inte behöva bevisa något innan, eftersom risken helt enkelt är stor att han kommer att misslyckas med projektet.

Jag ryser när jag tänker på en relation jag var i där jag hade blivit sviken upprepade gånger och att både han och jag själv sedan ansåg att jag borde ”lita på honom”, även fast det inte fanns något som helst skäl för mig att göra det. Resultatet blev bara att jag gång på gång gick in och öppnade upp mig för honom känslomässigt, och gång på gång blev sviken och sårad. Men det var som att bara jag lyckades kasta tvivlet åt sidan och lita på honom så skulle allting ordna sig, trots att det var hans svek som hade fått mig att förlora tilliten från första början.

Visst kan det känns tråkigt att ha att göra med någon som är ärrad efter tidigare svek och därmed inte litar på människor i första taget, men att pressa något till att lita på en är inte en bra idé. Om en beter sig respektfullt och kärleksfullt så kommer tilliten förhoppningsvis att byggas upp förr eller senare. En kan inte kräva att någon ska kasta sig in i relationen och lita blint på att en vet vad en gör.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap. Hur illa jag än tycker om en kvinna så litar jag alltid på en historia om patriarkalt förtryck, hur mycket en kvinna än ljugit för mig innan så tar jag henne alltid på orden när hon berättar om det.

Att vara kvinna i ett patriarkat är att bli misstrodd. Kvinnor som berättar om trakasserier, våldtäkter, våld män har utsatt dem för och så vidare måste för det mesta kämpa för att de ska tas på allvar. De måste alltid bevisa att de har rätt, på ett sätt som vi aldrig skulle avkräva av en person som berättar om till exempel ett rån eller ett krogslagsmål. För att en kvinna ska berätta om erfarenheter hon blivit utsatt för krävs det i regel mycket trygghet, och det tycker jag är väldigt viktigt att kunna ge till den som väljer att berätta.

Visst finns det kvinnor som ljuger, folk ljuger om de mest konstiga saker. Men om vi väger olika risker emot varandra så är risken att du skulle ställa till stor skada genom att visa minsta misstro mot en kvinna som väljer att berätta mycket mycket stor. Risken för att en man skulle bli falskt anklagad är mycket mindre, och om det nu skulle ske så kan du ge dig fan på att han har hela jävla samhället på sin sida i vilket fall. Det är nog ingen större katastrof att du inte tror honom, men för kvinnan vars sida du ställer dig på kan det vara allt. Du kan vara det enda stöd hon har, så är det näppeligen för en falskt anklagad man.

Dessutom sänder du ut signaler till resten av människorna i din omgivning om du gör detta. Att visa att det går att ställa sig på den förtrycktas sida spelar stor roll. Förhoppningsvis kan du inspirera någon annan till att göra samma sak, och lyckas du med det är det en mycket stor och viktig grej. Att visa att det går att gå emot den här normen som finns kring att alltid misstro och ifrågasätta kvinnor är oerhört viktigt, det är att på ett mycket konkret sätt visa att det finns alternativ till patriarkatet.

Så lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck. För det mesta är de sanna, och det kan betyda så jävla mycket för den kvinna som blivit utsatt att ställa upp på det sättet. Det är feministisk kamp och systraskap i sin renaste form.