Mens.

Jag tänker på min lillasyster som snart kommer att kastas in i det kaos av hormoner, kroppsvätskor, kroppsförändringar och personlighetsutveckling som är puberteten. Jag tänker på kroppshår som ändrar färg och form, på värkande bröst, på gråtattacker över allt och inget, på kärlek och ångest, på finnar och svett som börjar lukta fränt. Och så tänker jag på mens. Mensen är liksom kronan på verket i hela jävla puberteten. Det är läskigt och laddat. Dels för att det är blod, och blod har hittills betytt skada, men nu betyder det plötsligt inte bara det utan också något helt normalt, en del av livet. Blodets ändrade betydelse markerar något större: inträdet i vuxenheten. När en fått mens kan en skaffa barn, rent fysiskt alltså.

Jag tänker på hur otroligt mycket nervositet som var förknippat med det där jävla blodet. Hur det diskuterades vem som fått det och inte fått det. Hur vi lärde oss hur en använder tamponger och bindor i skolan och hur mycket det fnissades under dessa lektioner. Hur alla kollade nervöst på klasskompisarna och undrade vem som hade fått det, vem som var tidig och vem som var sen. Hur det skvallrades om att någon hade sett en binda i papperskorgen.

Jag tänker på första gången jag upptäckte blodet i mina egna trosor och hur jag högröd i ansiktet gick till mamma som hade tjejmiddag och viskade i hennes öra, och hur hon och hennes väninnor fnissade och hur otroligt pinsam hela situationen var. Obehaget jag kände inför att någon kanske skulle kunna märka vad som hade hänt. Även om alla vuxna kvinnor i min omgivning förklarade för mig att det inte var något konstigt, inget att skämmas över, så skämdes jag likförbannat. Säkert mycket för att det var nytt och ovant, såklart, så var det ju med allt som rörde kroppen då.

Och så tänker jag på hur all denna oro och skam över kroppen och dess utveckling liksom bara förvärras och fördjupas av detta satans kvinnoideal: vi ska vara hårlösa och luktfria, vi ska ha slät och len hy, vi ska vara känslomässigt ”balanserade”, vi ska hålla ”låg profil” med våra kroppsfunktioner, däribland mensen. Jag tänker att som 12-15 år gammal mötas av denna kultur i vilken det din kropp avsöndrar, som du inte kan göra något åt, ses som äckligt och beläggs med skam. Där allt det jobbiga som är förknippat med vuxenblivandet späs på av ett samhälle som säger att det där nya är något du till varje pris måste dölja och skämmas inför. Där en får lära sig att det är av yttersta vikt att mensskyddet lindas in i många många lager papper innan den slängs i toaletten, utan att det förklaras varför det är så jävla viktigt.

Jag blir ledsen när jag tänker på att min syster också kommer att få gå igenom denna skit, och att allt vad jag kan säga henne om att mens inte är äckligt eller farligt kommer väga otroligt lätt i förhållande till de normer i samhället som säger att det är något som måste döljas till varje pris. Detta stärker mig i min övertygelse om att vi behöver ta våra kroppar tillbaka. Vi behöver sluta bidra till definitioner av våra kroppar som äckliga och avdramatisera dem. Vi måste låta kvinnokroppen ta plats för vad den verkligen är, inte bara den slätstrukna och redigerade bilden av den. Vi måste låta våra kroppar vara just kroppar, inte bara för vår egen skull utan för alla dessa barn på väg in i vuxenheten som just nu inte bara behöver bära bördan av att allting förändras, utan också bördan av att det du förändras till betraktas som äckligt och fult, som något som måste täckas över och tämjas. Det handlar om att skona framtida generationers kvinnor från i alla fall en del av smärtan det innebär att växa upp.

5 reaktioner till “Mens.”

  1. Så jävla bra! Jag blir så ledsen på alla vuxna människor som sitter och gapar att mens är äckligt utan en jävla tanke på hur det faktiskt påverkar andra.

  2. Skibra skrivet. Har en dotter som är mitt uppe i det där nu. Är så jävla glad och tacksam över att hon vågar prata om mens och ställa frågor om all möjligt utan att känna skam eller skuld. Minns själv när jag var i hennes ålder, bävade verkligen för att behöva berätta för mamma att jag hade fått mens. Tyckte att det var så SJUUUHUUKT pinsamt.

  3. Jag minns inte att jag någonsin har skämts för det, eller känt att det eller jag är något äckligt. Däremot gillade jag inte förändringen från att vara barn, det var en så tydlig markör.

    Jag minns en helt bisarr händelse när jag insåg att en av mina klasskompisar i sexan kollade sanitetspåsen med jämna mellanrum för att få reda på vilka som fått mens. Hon tyckte tydligen att mens var äckligt, men jag tyckte mest hon var störd…

  4. Asbra, jag tyckte också att det var jättejobbigt när jag fick mens. Eller först för att jag inte hade fått det (ljög för mina klasskompisar och sa att jag hade det), sen när jag väl fick det.

    Dock får en inte slänga mensskydd i toaletten ju! Kan ju bli stopp då!

  5. Jag hade inget emot att få mens, men märkte snabbt att det var något som man flickor emellan inte skulle prata så mycket om. Jag var den andra tjejen i klassen som fick mens och då gick jag till tjejen som hade fått sin mens före mig och sade ”vet du, jag fick också min första mens nyss!” och hon var bara tyst och vred lite obekvämt på sig. Efter det förstod jag att det var nåt vi snarare skulle hålla tyst om än att skryta om. Otroligt tråkigt! Jag var ju rätt stolt över att ha fått min mens till att börja med!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *