Jag tänker på min lillasyster som snart kommer att kastas in i det kaos av hormoner, kroppsvätskor, kroppsförändringar och personlighetsutveckling som är puberteten. Jag tänker på kroppshår som ändrar färg och form, på värkande bröst, på gråtattacker över allt och inget, på kärlek och ångest, på finnar och svett som börjar lukta fränt. Och så tänker jag på mens. Mensen är liksom kronan på verket i hela jävla puberteten. Det är läskigt och laddat. Dels för att det är blod, och blod har hittills betytt skada, men nu betyder det plötsligt inte bara det utan också något helt normalt, en del av livet. Blodets ändrade betydelse markerar något större: inträdet i vuxenheten. När en fått mens kan en skaffa barn, rent fysiskt alltså.
Jag tänker på hur otroligt mycket nervositet som var förknippat med det där jävla blodet. Hur det diskuterades vem som fått det och inte fått det. Hur vi lärde oss hur en använder tamponger och bindor i skolan och hur mycket det fnissades under dessa lektioner. Hur alla kollade nervöst på klasskompisarna och undrade vem som hade fått det, vem som var tidig och vem som var sen. Hur det skvallrades om att någon hade sett en binda i papperskorgen.
Jag tänker på första gången jag upptäckte blodet i mina egna trosor och hur jag högröd i ansiktet gick till mamma som hade tjejmiddag och viskade i hennes öra, och hur hon och hennes väninnor fnissade och hur otroligt pinsam hela situationen var. Obehaget jag kände inför att någon kanske skulle kunna märka vad som hade hänt. Även om alla vuxna kvinnor i min omgivning förklarade för mig att det inte var något konstigt, inget att skämmas över, så skämdes jag likförbannat. Säkert mycket för att det var nytt och ovant, såklart, så var det ju med allt som rörde kroppen då.
Och så tänker jag på hur all denna oro och skam över kroppen och dess utveckling liksom bara förvärras och fördjupas av detta satans kvinnoideal: vi ska vara hårlösa och luktfria, vi ska ha slät och len hy, vi ska vara känslomässigt ”balanserade”, vi ska hålla ”låg profil” med våra kroppsfunktioner, däribland mensen. Jag tänker att som 12-15 år gammal mötas av denna kultur i vilken det din kropp avsöndrar, som du inte kan göra något åt, ses som äckligt och beläggs med skam. Där allt det jobbiga som är förknippat med vuxenblivandet späs på av ett samhälle som säger att det där nya är något du till varje pris måste dölja och skämmas inför. Där en får lära sig att det är av yttersta vikt att mensskyddet lindas in i många många lager papper innan den slängs i toaletten, utan att det förklaras varför det är så jävla viktigt.
Jag blir ledsen när jag tänker på att min syster också kommer att få gå igenom denna skit, och att allt vad jag kan säga henne om att mens inte är äckligt eller farligt kommer väga otroligt lätt i förhållande till de normer i samhället som säger att det är något som måste döljas till varje pris. Detta stärker mig i min övertygelse om att vi behöver ta våra kroppar tillbaka. Vi behöver sluta bidra till definitioner av våra kroppar som äckliga och avdramatisera dem. Vi måste låta kvinnokroppen ta plats för vad den verkligen är, inte bara den slätstrukna och redigerade bilden av den. Vi måste låta våra kroppar vara just kroppar, inte bara för vår egen skull utan för alla dessa barn på väg in i vuxenheten som just nu inte bara behöver bära bördan av att allting förändras, utan också bördan av att det du förändras till betraktas som äckligt och fult, som något som måste täckas över och tämjas. Det handlar om att skona framtida generationers kvinnor från i alla fall en del av smärtan det innebär att växa upp.
