Etikett: barnfödarstrejk

En text om reproduktion och en egobild.

019xHej gullisar! Jag har skrivit en text om reproduktion, patriarkalt förtryck och barnfödarstrejk här som jag tycker ni borde läsa.

Här får ni ett smakprov:

Vad är egentligen grunden till patriarkatet? Frågan kan tyckas onödigt teoretisk, är det verkligen meningsfullt att diskutera ursprunget till något vi lever i?

Som feminist är det lätt att hamna i att beskriva patriarkatet som något helt obegripligt, ett absurt förtryck som bara kommit till oss från ingenstans. Det är inte konstigt, ofta används förklaringar till patriarkatet emot oss. När antifeminister förklarar grunden till förtrycket vi utsätts för så använder de det också som ett argument för att rättfärdiga det. Vi måste analysera patriarkatet, men med föresatsen att vi ska krossa det. Alltså inte bara ett förment ”objektivt” beskrivande av sakernas tillstånd, utan en analys som syftar till att ta fram medel för att förändra samhället.

Vill även påpeka att detta med patriarkatmodeller är typ det mest intressanta jag vet, så skriv jättegärna vad ni tycker om denna materialistiska analys som jag håller mig till.

Barnfödarstrejk.

IMG_20140427_162520Heterosexualitet upprätthåller patriarkatet, men lika lite ansvar som en enskild arbetare har för att sluta arbeta har en enskild kvinna. I patriarkatet tvingas många kvinnor in i den heterosexuella exploateringen, precis som arbetare tvingas arbeta för överlevnad. Det säger sig självt att kvinnor inte skulle vilja leva i heteromonogama relationer i den utsträckning de gör idag om det inte var för att det finns mycket att förlora på att inte göra det.

Kritiken av de heterosexuella praktikerna, att förstå hur de upprätthåller patriarkatet, är därför bara ett första steg. Det handlar om att göra en beskrivning av var vi är nu, var vi vill och vilket motstånd vi kan komma att möta. Att dekonstruera sin livssituation och förstå den politiskt kan vara ett delvis individuellt projekt, frigörelsen däremot måste nås kollektivt. Bara genom att organisera oss tillsammans och ställa gemensamma krav kan vi förändra samhället.

Därför bör vi se våra kroppar som de (re)produktionsmedel de faktiskt är och helt enkelt sluta reproducera på patriarkatets villkor. Det innebär dels att sluta föda barn, men också att inte gå omkring och göra en massa hushållsarbete och känslomässigt arbete för den patriarkala kapitalismens skull. Men det måste organiseras kollektivt, ses som politisk handling, och inte som allas enskilda val. Det handlar inte om att välja om en vill eller inte vill reproducera, det handlar om att ta makten över sin reproduktiva förmåga som en del i en kamp.

Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Jag får mycket frågor om det här med barnfödarstrejk, sterilisering och så vidare, så jag tänkte att jag skulle ta och reda ut lite grejer.

Min plan är alltså som följer: vid 25 års ålder vill jag sterilisera mig. Det är ungefär 2,5 år kvar tills dess. Möjligheten finns såklart att jag kommer ångra mig, detta är jag helt medveten om så det är ingenting någon behöver påpeka. Detta är hur som helst vad jag känner och tänker nu, och jag anser att dessa tankar bör tas på allvar oavsett framtida beslut jag gör.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken  inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Jag vill inte skaffa barn under rådanade samhällsförhållanden. Det rör sig alltså inte om att jag ”offrar” något för en politisk frågas skull, det är ett väl avvägt beslut utifrån de förutsättningar som råder. Idag så är barnafödande en ingång till förtryck och ofrihet, och det är ingenting jag har någon lust att vara med om. Jag kan inte välja att se det hela på något annat vis, för det handlar inte om hur en ser på saken utan om hur det ligger till. Sedan kan människor fatta olika beslut utifrån dessa förutsättningar, men detta är mitt beslut, utifrån de prioriteringar jag vill göra i mitt liv.

Vissa undrar om jag inte tror att jag kan komma att ångra mig. Det kan säkert hända, men faktum är att en kan ångra sig även om en skaffar barn. Och även om en inte ångrar sig rent konkret, så finns det säkert en massa saker som en önskar att en hade kunnat göra men som ett barn omöjliggör. Jag tror genuint att mitt liv kommer att bli sämre om jag skaffar ett barn. Jag tror inte att jag kommer ”ångra” att jag gjort det, men jag tror att jag kommer att vara olycklig på grund av de begränsningar det kommer leda till. Det är inte barnet i sig jag räds, det är det samhälle som straffar kvinnor som skaffar barn. Detta är en sorg hos mig, för jag tycker väldigt mycket om barn, men jag tycker inte om de samhälleliga förhållanden som råder kring barnafödandet.

Det är således inte min feministiska ideologi som tvingar mig till detta beslut, utan det är den patriarkala verkligheten. Den verklighet som gör att en måste offra mycket för barnafödandet. Om denna verklighet förändras är det möjligt att jag fattar ett annat beslut, men så som det ser ut nu tror jag inte att det kommer inträffa under tiden jag är fertil.

Vissa ser det som öndigt att sterilisera sig på grund av risken för att ångra sig. För mig är detta själva poängen. Jag vill inte sitta i en situation där jag tänker att jag kanske ändå borde. Jag är medveten om att pressen på mig kommer att öka med stigande ålder, och att risken därför är stor att jag kommer på andra tankar. Jag vet också att risken för en oförutsedd graviditet är stor, och att jag inte kan lova mig själv att jag skulle kunna förmå mig att göra en abort. En sterilisering är således ett löfte till mig själv. Jag ser inget skäl till att lita mindre på mina känslor och tankar nu än de jag eventuellt kan tänkas känna om 5-15 år.

Från er som känner er manade att tala om för mig att jag skulle vara en bra mor eller liknande ber jag om tystnad. Detta handlar inte om att jag misstror min förmåga att ta hand om ett barn mer än jag misstror någon annans förmåga, det handlar om att jag önskar göra andra saker med mitt liv. Jag önskar jobba för att förändra samhället, och jag tror att jag gör detta effektivast genom att lägga min energi på annat än att ta hand om barn. De som hävdar att antifeminister glädjs över mitt beslut kan trösta er med att de som eventuellt gör det har fel; jag kommer kunna uträtta mer för den feministiska kampen som barnfri än som mor. Det är min fasta övertygelse.

Ni som predikar barnafödandets frälsning, ni som menar att en bara ångrar de barn en inte fött, ber jag också om tystnad. Även om ni säger er respektera mitt beslut så reproducerar ni barnafödarideologin. Ideologin som säger att ett barn är något så vackert att det omkullkastar alla tankar en kan ha om hur en vill leva sitt liv, ideologin som säger att det är något så magiskt att en aldrig kan önska annorlunda, ideologin som säger att den som inte har det aldrig kan nå tillräcklig insikt i hur det är att ha det. Jag förkastar denna ideologi. Jag är en människa som inte definieras efter mina reproduktiva förmågor, och jag anser inte att det finns något magiskt i barnafödandet som upphäver livet omkring eller det samhälle vi lever i. Hur stark min krälek till ett barn än skulle kunna vara så gör inte det förtrycket jag skulle utsätas för mindre sant. Det finns inga känslor som kan upphäva patriarkatet, även om jag kanske för en stund skulle kunna glömma det.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.