Etikett: sterilisering

Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Jag får mycket frågor om det här med barnfödarstrejk, sterilisering och så vidare, så jag tänkte att jag skulle ta och reda ut lite grejer.

Min plan är alltså som följer: vid 25 års ålder vill jag sterilisera mig. Det är ungefär 2,5 år kvar tills dess. Möjligheten finns såklart att jag kommer ångra mig, detta är jag helt medveten om så det är ingenting någon behöver påpeka. Detta är hur som helst vad jag känner och tänker nu, och jag anser att dessa tankar bör tas på allvar oavsett framtida beslut jag gör.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken  inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Jag vill inte skaffa barn under rådanade samhällsförhållanden. Det rör sig alltså inte om att jag ”offrar” något för en politisk frågas skull, det är ett väl avvägt beslut utifrån de förutsättningar som råder. Idag så är barnafödande en ingång till förtryck och ofrihet, och det är ingenting jag har någon lust att vara med om. Jag kan inte välja att se det hela på något annat vis, för det handlar inte om hur en ser på saken utan om hur det ligger till. Sedan kan människor fatta olika beslut utifrån dessa förutsättningar, men detta är mitt beslut, utifrån de prioriteringar jag vill göra i mitt liv.

Vissa undrar om jag inte tror att jag kan komma att ångra mig. Det kan säkert hända, men faktum är att en kan ångra sig även om en skaffar barn. Och även om en inte ångrar sig rent konkret, så finns det säkert en massa saker som en önskar att en hade kunnat göra men som ett barn omöjliggör. Jag tror genuint att mitt liv kommer att bli sämre om jag skaffar ett barn. Jag tror inte att jag kommer ”ångra” att jag gjort det, men jag tror att jag kommer att vara olycklig på grund av de begränsningar det kommer leda till. Det är inte barnet i sig jag räds, det är det samhälle som straffar kvinnor som skaffar barn. Detta är en sorg hos mig, för jag tycker väldigt mycket om barn, men jag tycker inte om de samhälleliga förhållanden som råder kring barnafödandet.

Det är således inte min feministiska ideologi som tvingar mig till detta beslut, utan det är den patriarkala verkligheten. Den verklighet som gör att en måste offra mycket för barnafödandet. Om denna verklighet förändras är det möjligt att jag fattar ett annat beslut, men så som det ser ut nu tror jag inte att det kommer inträffa under tiden jag är fertil.

Vissa ser det som öndigt att sterilisera sig på grund av risken för att ångra sig. För mig är detta själva poängen. Jag vill inte sitta i en situation där jag tänker att jag kanske ändå borde. Jag är medveten om att pressen på mig kommer att öka med stigande ålder, och att risken därför är stor att jag kommer på andra tankar. Jag vet också att risken för en oförutsedd graviditet är stor, och att jag inte kan lova mig själv att jag skulle kunna förmå mig att göra en abort. En sterilisering är således ett löfte till mig själv. Jag ser inget skäl till att lita mindre på mina känslor och tankar nu än de jag eventuellt kan tänkas känna om 5-15 år.

Från er som känner er manade att tala om för mig att jag skulle vara en bra mor eller liknande ber jag om tystnad. Detta handlar inte om att jag misstror min förmåga att ta hand om ett barn mer än jag misstror någon annans förmåga, det handlar om att jag önskar göra andra saker med mitt liv. Jag önskar jobba för att förändra samhället, och jag tror att jag gör detta effektivast genom att lägga min energi på annat än att ta hand om barn. De som hävdar att antifeminister glädjs över mitt beslut kan trösta er med att de som eventuellt gör det har fel; jag kommer kunna uträtta mer för den feministiska kampen som barnfri än som mor. Det är min fasta övertygelse.

Ni som predikar barnafödandets frälsning, ni som menar att en bara ångrar de barn en inte fött, ber jag också om tystnad. Även om ni säger er respektera mitt beslut så reproducerar ni barnafödarideologin. Ideologin som säger att ett barn är något så vackert att det omkullkastar alla tankar en kan ha om hur en vill leva sitt liv, ideologin som säger att det är något så magiskt att en aldrig kan önska annorlunda, ideologin som säger att den som inte har det aldrig kan nå tillräcklig insikt i hur det är att ha det. Jag förkastar denna ideologi. Jag är en människa som inte definieras efter mina reproduktiva förmågor, och jag anser inte att det finns något magiskt i barnafödandet som upphäver livet omkring eller det samhälle vi lever i. Hur stark min krälek till ett barn än skulle kunna vara så gör inte det förtrycket jag skulle utsätas för mindre sant. Det finns inga känslor som kan upphäva patriarkatet, även om jag kanske för en stund skulle kunna glömma det.

Att försvara ett stigma med existensen av ett sådant.

Transsexuella personer måste sterilisera sig innan de får byta kön juridiskt, ett faktum jag kom i kontakt med första gången genom det här inlägget. Jag har dock inte riktigt förstått vad det innebär än, men som jag tolkar det så måste man kastreras för att ens få stå som sitt riktiga kön i folkbokföringen, något som man ju tycker borde vara en helt okej uppoffring från samhällets sida att ändra på.

Motiveringen till detta ska vara att staten anser det rimligt att en person som upplever sig vara man eller kvinna också ska vilja vara det hela kroppen igenom, ett ganska inskränkt sätt att se på könsidentitet. Som jag har förstått det är det många andra som delar den synen, jag antar att det är väldigt svårt för gemene man att leva sig in i tanken på att uppleva sig tillhöra ett annat kön än man egentligen gör: vår könsidentitet är en väldigt viktig del av oss oavsett om man vill det eller inte. Jag kan själv inte ens försöka leva mig in i hur det skulle kännas att ha en mans kropp istället för min egen.

Jag diskuterade hursomhelst detta med en vän till mig som lade fram åsikten att det möjligen kunde handla om att det innebar vissa risker för de eventuella barnen, både rent genetiskt och socialt betingat, att vara barn till en transperson. De genetiska riskerna tror jag inte ens existerar, och dessutom finns dte så mycket som är farligt att det är orimligt att alltid ta hänsyn till det.

När det gäller sociala risker, som att utsättas för mobbning, utfrysning eller rentav trakasserier på grund av att ens förälder har bytt kön så tror jag absolut att de finns, men detta är fan en av de värsta typer av argument jag vet. Hela konceptet är ju att man försvarar skapandet av ett stigma genom att lägga fram existensen av detsamma som argument. Stigman är inte, till skillnad från vad många tycks tro eller i alla fall låtsas tro, någonting som finns kodat i våra gener, stigman är kulturellt betingade och kan luckras upp.

Men, och här kommer den stora grejen, man kan aldrig gå till väga som så att man först förändrar folks attityder och sen tar bort de eventuella förbuden mot det som är stigmatiserat, man måste utsätta folk för det dem är rädda för för att de ska kunna inse att det inte är så himla farligt, liknande det som gäller för brottsbekämpning som jag skrivit om innan. Man kan inte förvänta sig att folks attityder ska förändras om de inte utsätts för det dem ska acceptera, för det finns ingen inbyggd mognads- och acceptansprocess i samhället, acceptansen måste provoceras fram.

Jag kommer ihåg en nazist jag träffade som menade att homosexuella inte ska få skaffa barn eftersom de blir mobbade då, men då är det ju inte de homosexuella som är problemet utan de som mobbar barnen, jag tycker att det är ganska märkligt att man inte gör den kopplingen. Visserligen så kan man som homosexuell eller transsexuell välja att avstå från barn om man inte känner att man orkar med de problem det kan innebära men det ska inte ligga till grund för en lag att vissa människor har svårt att acceptera avvikelser.