Omgivningens hanterande av ångest och sorg.

Läste ett inlägg om att själv välja hur en ska hantera sin ångest här, och lämnade en kommentar:

När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.

Just det här med hur omgivningen hanterar ens känslor när en mår dåligt tycker jag är intressant. Det finns en tydlig skillnad på människor som själva skräms av ångest och människor som inte gör det. Människor som skräms av ångest tenderar att alltid se det som ett stort hot som måste undanröjas för att möjliggöra annan interaktion. En blir liksom ett stort problem, en kan inte umgås som vanligt innan allt är bra.

Detta tvingar in en i en situation där en måste välja mellan att vara öppen med hur en känner och behandlas som en mindre hel människa, eller att umgås ”som vanligt” men behöva gömma undan en massa saker.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap, att ha roligt, precis som när jag mår bra. Jag kan kanske inte delta på samma sätt, men det är fortfarande ett behov jag har. Att känna sig utesluten från detta när en mår dåligt tenderar bara att spä på det hela. Det som händer då är att jag tänker; jaha, jag kommer numera vara utesluten från allt detta för att jag mår dåligt. Jag blir mer rädd för min egen ångest, inte för den i sig, men för de konsekvenser på mitt sociala liv den kan ha.

wpid-img_20150109_115730.jpgDäremot människor som släppt in mig ändå, det har verkligen hjälpt. Människor som förstår att en kan må dåligt och att det är okej. Att det inte är farligt.

Jag skriv lite till:

En grej som relaterar till detta: folk som vill berätta för en hur en ska hantera sin sorg. Har stött på detta mycket när jag skrivit om mina relationer och bearbetat dem på bloggen. Då heter det att jag ska ”släppa det” och ”sluta älta”. Som om jag inte själv kunde avgöra vad som är bra för mig i den situationen. Det är liksom inte okej att gå omkring och må för dåligt över vissa saker, och jag tror att det på sikt gör att vi mår sämre, för att vi måste stänga inne mycket och därmed inte får rum att bearbeta det.

Detta fascinerar mig också; människor som tycker att det är viktigt att andra släpper saker och ting. Speciellt på en blogg som en ju kan välja att läsa eller inte. Jag har turen att inte ha så mycket av detta i min bekantskapskrets, vilket i och för sin nog också beror på att jag skriver om saker och ting mycket och därför inte behöver mala på på samma sätt.

Hur som helst; det anses vara fult att ”älta” saker och ting, det är fult att hänga upp sig och inte ”gå vidare”. en ska liksom bara lämna allting bakom sig och ~*se framåt*~. Att detta såklart gör något med en som person är inte så viktigt. Givetvis drabbar det ens framtida förmåga att ha relationer om en inte bearbetat det som hänt i tidigare. Givetvis kommer en göra om samma misstag om en inte förstår dem.

Men ältande skrämmer folk, det skrämmer folk att andra känner ilska och sorg över saker de blivit utsatta för och saker de förlorat. Kanske för att de själv inte är i kontakt med sin egen ilska och sorg.

Ibland orkar en inte höra någon prata om något, och det är okej. I så fall kan en säga; ”jag orkar inte med det här samtalsämnet” och kanske ange varför. Typ att det är triggande, att en inte kan ta in det och så vidare. Istället för att lägga över skulden på den som är arg eller sörjer så kan en beklaga att en inte har kapacitet att ta emot det. För så kan det vara, och det är också något vi behöver erkänna och acceptera. De människor som lyssnar har ju sina egna spärrar och sorger att hantera. Det destruktiva är när vi skuldbelägger den som försöker ta tag i sin smärta.

9 reaktioner till “Omgivningens hanterande av ångest och sorg.”

  1. alltså ja JAAA exakt såhär!

    Jag upplevde en sån markant skillnad i somras när jag flyttade till Göteborg i somras. Från att ständigt behövt leva upp till en nivå jag inte orkar hamnade jag bland människor som accepterade att jag inte mådde bra och respekterade mina svårigheter.

  2. Har också haft tur med vänner och andra som jag verkligen bryr mig om, har kunnat vara med på mina egna villkor när jag mått dåligt även fast en kanske inte är världens roligaste. Har också ett stort behov av att vara ensam när jag mår på ett visst sätt (vågar inte kalla olika tillstånd för saker innan jag fått diagnos..) och jag är snarare rädd för det, att folk ska tolka det som att jag drar mig undan för att jag vill slippa dem som personer, och att jag inte ska kunna ”komma tillbaka när jag känner för det” liksom.

  3. Känner igen det här, särskilt kopplat till när en brutit upp från en kärleksrelation.. Då finns det de som liksom inte accepterar att man behöver älta och känna igenom allt,. utan det ska vara ”ut och ragga”, göra något kul, ”glöm den där idioten”, ”skit i det nu” etc.. Känns som folk behöver vara lite mer inkännande, man behöver älta för att gå vidare, man kan liksom inte stressa sig igenom jobbiga saker för då kommer man ändå inte genom det på riktigt. Så är det åtminstone för mig och jag tror inte jag är den enda… Man behöver känna sig igenom smärta för att bli fri den..

  4. Fanny du är grym 🙂 tänkte på en sak: niotillfem brukar ha såhär ”brevvänner”-blogginlägg där mn kan söka efter en brevvän i kommentarsfältet.. Hade du varit pepp på att göra nåt liknande här? Fast inte bara brevvänner, typ ta en fika, mejla, eller vad som helst. Du är ju så fantastisk och du måste ju ha fantastiska läsare tänker jag… Personligen behöver jag fler grymma kompisar (kvinnor!!) i mitt liv. Säkert fler som behöver.
    Iaf: du är asbra oavsett. Massa kram!!!!

    1. Har faktiskt tänkt på hur en skulle kunna ordna så att läsarna får mer kontakt och stötta varandra genom jobbiga grejer. Det här är en väldigt bra idé! Tänker dock att jag kanske har lite för få läsare för att det ska flyta på dock, men kan pröva. Hur brukar Sandra ordna sina?

      1. http://rodeo.net/niotillfem/2014/08/brevvansinlagget-med-en-twist/#comments
        Här har hon en variant, folk skriver ut vad de söker plus mejladress.. Ingen aning om hur många läsare som krävs, sandra har ju en del så att säga. Tycker idén med att stötta varandra låter grym ju! Alt. Starta det som en facebook-grupp som är låst som du tipsar om här. Alla har ju inte fb visselrligen men blir inte lika ”utpekande” som mejl. Jag är på vad som helst :))) kul att du tänkt på det!!! Kram

    2. men ja, vilken bra idé!! har längtat efter något liknande 🙂 vet du förresten martina, om det finns något forum för att träffa likasinnade? (facebook är jag lite tveksam till då alla ens bekanta ser vilka grupper en går med i, samt att en får höra lite då och då att arbetsgivare söker på folks facebook och så får de inte jobb på grund av det och bla bla… kort sagt, något lite mer anonymt i första skedet vore bra.)

      1. Finns det inte facebookgrupper som är helt låsta och endast synliga för medlemmarna? Då måste man naturligtvis bli inbjuden av gruppens skapare, men om Fanny t.ex. startade den, så kanske intresserade kunde mejla till henne och be om inbjudan eller något sådant?
        (Är dock mycket ovan vid facebook, så det är möjligt att jag har fel.) Annars går det väl att skapa en grupp på någon liknande form av social media, där folk i högre grad brukar använda sig av pseudonymer? (Dreamwidth.org exempelvis)

        1. Jo, men det brukar stå t.ex ”(namn) gick med i grupp x”… skulle ju gå an om gruppen hade ett neutralt namn kanske 🙂
          Visst kan en starta egna forum och grejer, jag har inte riktigt orken till det tyvärr…

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *