Fanny Åström – Sida 30 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Det bästa vore kanske om en slutade fokusera så jävla mycket om att vara moraliskt oantastlig och kavlade upp ärmarna.

En grej som jag har noterat på sista tiden och som irriterar mig är beteendet vissa har när de ska ta plats i en kamp som inte är ”deras”. Det går ju väldigt mycket diskussioner om hur en är en bra allierad och så vidare, och det är ju rimligt såklart.

Jag har observerat tre fenomen:

Människor som gör en stor jävla affär av att de minsann inte tar plats eller tolkningsföreträde. Har verkligen sett folk skriva saker i stil med ”jag tänker vara tyst om dessa frågor nu för jag är inte berörd” och liksom slår sig för bröstet för att de sitter och håller käften. Hur är detta att hjälpa utsatta??? Jag fattar ju såklart tanken om att en inte ska berätta om andras situation eller att en inte ska skriva samma saker som en massa från den utsatta gruppen redan skrivit, men det är fan fånigt att tro att en är någon jävla jesus för att en inte gör någonting. För det är ju faktiskt precis vad det handlar om.
Människor som kräver att andra ska utbilda dem om deras problematiska beteende. Typ ”om jag gör såhär är det problematiskt eller inte”. För vems skull gör en detta? Jag tänker att det handlar mycket om att avsäga sig ansvaret för sina egna handlingar. Dessutom reduceras ofta frågorna till att typ lyssna på någon artist eller liknande. Som när män frågar mig om deras val av film är sexistiskt. Sanningen är att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om vad den här mannen kollar på för film!!!!!! Varför ska jag sitta och engagera mig i detta? Det är så fruktansvärt jävla ointressant och det handlar ju i slutänden inte om feministisk kamp utan om att en man vill känna att en feminist har välsignat hans livsval. Om någon annan kritiserar honom så kan han kanske säga ”men en feminist tyckte det var okej”. Det är så jävla orimligt att tycka att feminister ska engagera sig i att recensera ens beteende. Det blir ett jävla individualiserande av strukturella problem som flyttar så oerhört mycket fokus från det som är viktigt.
Människor som läxar upp andra med argumentet att de hört någon från en utsatt grupp säga något. Ja, det är rimligt att föra utsatta gruppers talan men om en gör det utan egen analys i botten blir det ganska konstigt. Om ens enda argument är ”jag hörde en person med tolkningsföreträde säga det” så kanske en ska tagga ner lite. Detta kan också vändas emot folk som faktiskt själva tillhör gruppen, något jag fick erfara en del när jag kom ut som lesbisk och heteros skulle berätta för mig om vad andra lesbiska tyckte och tänkte, ungefär som om vi inte kunde ha inbördes meningsskiljaktigheter. Sen kan en ju också fråga sig varför dessa människor inte har brytt sig om att skaffa en egen analys av dessa fenomen, utan bara hänvisar till vad andra personer säger. Kan det ha att göra med att en faktiskt i grunden inte riktigt bryr sig? Sedan kan en också fråga sig hur urvalet görs av vilka åsikter en väljer att lyfta fram, eftersom utsatta grupper inte är homogena. Risken finns ju att personen väljer det som passar den egna agendan.

Alla dessa grejer har en sak gemensam, och det är att de innebär ett frånsägande av ansvar. En behöver inte ha en egen analys för då tar en tolkningsföreträde, och istället trakasserar en utsatta personer med en massa ovidkommande frågor för att en ska känna sig som en Bra Person™. En är också en Bra Person™ om en inte uttalar sig, och detta måste såklart påpekas hela jävla tiden. Det bästa vore kanske om en slutade fokusera så jävla mycket om att vara moraliskt oantastlig och kavlade upp ärmarna.

Att gå vidare.

Fick frågan om hur jag tog mig ut ur mina heterorelationer. Sanningen är väl tyvärr att jag inte ”tog mig ut” så mycket som blev dumpad.

Däremot kan jag säga en del om hur en kan göra för att gå vidare och hitta något nytt och bättre.

Mitt främsta tips är att älta som bara fan. Gå igenom vad som har hänt. Skriv om det. Prata om det. Tillåt dig själv att vara förbannad och bitter på det där riktigt ocharmiga sättet som en som kvinna absolut inte får vara. Bär din ilska med stolthet. Konsumera film, musik, böcker, bloggar och så vidare som stärker dig i din upplevelse. Nån dag efter mitt senaste uppbrott läste jag Egenmäktigt förfarande, och det var verkligen perfekt läsning för mig just då. Jag kände igen mig så mycket, jag blev så stärkt. Idag hade jag kanske stört mig på boken, men då var den verkligen helt perfekt.

Ilska är viktigt om en blivit orätt behandlad, eftersom det är ett sätt att upprätta sin värdighet. För mig var det viktigt att känna ilska inför allt det mina ex hade gjort fel mot mig. Inte för att de var onda eller liknande, utan för att flytta skulden från mina egna axlar. När en är i detta läge är det inte rätt tillfälle att vara ”nyanserad”, bara bre på! Du behöver inte uttrycka allting direkt till personen som gjort dig illa, men att få vara riktigt förbannad är frigörande även om det bara är inför sig själv.

Många tillåter inte sig själva vara förbannade, och det tror jag gör det svårt att gå vidare på riktigt. En internaliserar ju ofta väldigt mycket skuld om en blir dåligt behandlad, speciellt om en som kvinna blir dåligt behandlad av en man. Ett sätt som många försvarar sig mot detta på är att försvara mannen och/eller relationen. Det låter typ ”nämen det är inte så illa” och liknande. Men ofta är det frigörande att erkänna att en blivit dåligt behandlad, för då kan en även ta tag i idéerna om att det skulle vara ens eget fel.

Samtidigt är det viktigt att inte fastna i ältandet och ilskan, och det tar mig in på nästa steg: sorg. Att tillåta sig själva att sörja är viktigt för att kunna gå vidare. Vad innebär då att sörja? Jag tänker att sorg är det en känner när en erkänner en förlust. Ilska, besvikelse och så vidare är fortfarande känslor en riktar mot en person, det är känslor som är avkrävande, men sorgen kommer när en inser att det inte går att få någon gottgörelse. Det är viktigt att släppa alla illusioner om att personen skulle kunna göra det bra igen, som en ju gärna går omkring med efter ett uppbrott. Det handlar om att sörja det obestridliga faktum att det inte finns något mer att göra.

Jag tänker att det är först när en ser att någonting förlorats som en kan börja bygga nytt och bättre. När en inser att något är kört så kan en börja fundera på hur en ska göra nästa gång. En kan på ett nyktert sätt se vad som gick fel och vad en kan göra annorlunda, eftersom dessa insikter inte omvandlas till något som ska förvaltas inom relationen. För mig har det blivit mycket enklare att använda mina erfarenheter från tidigare relationer efter att jag har sörjt dem.

Ofta upplever jag att människor inte låter sig själva sörja relationer som gått förlorade utan har någon slags idé om att de ska gå vidare fort som fan. Detta resulterar ofta i att en ger sig in i nya relationer innan en kanske egentligen är redo. Jag upplever att många ger sig in i den ena relationen efter den andra utan att fundera så mycket på hur de gör relationer. En bearbetar aldrig saker som händer utan fyller upp med nytt istället. Detta tror jag gör det väldigt svårt att göra relationer på ett ickedestruktivt sätt. Samtidigt är det viktigt att inte isolera sig. Jag har framförallt försökt att inte göra så stora känslomässiga anspråk i en relation innan jag känner att jag är redo för det, och backat ganska snabbt om jag upplevt att sådana har gjorts på mig. Detta måste dock göras med respekt för inblandade; om en inte är känslomässigt redo för en viss form av relation bör en förmedla det.

Det viktigaste är att en låter sig själv känna en massa jobbiga känslor och accepterar att det är så. Att förneka dem gör ingenting bättre. Det tar tid att läka efter en avslutad relation, speciellt om den har varit nedbrytande och en blivit dåligt behandlad.

Det var mina tips för att gå vidare efter en relation. Har ni några tips?

Bekräftelse i relationer och känslomässigt beroende.

Det här med att ge och få bekräftelse i relationer är en intressant grej.

Generellt i mina relationer med män har de varit väldigt dåliga på att bekräfta mig. Eller snarare, de har bekräftat mig när det passar deras intressen. De har bekräftat mig i början av relationen så att jag ska vara bunden till dem, eller när de känt sig osäkra på mitt engagemang. Däremot har det sällan funnits någon kontinuerlig bekräftelse av mig som person.

Jag tänker framförallt på en relation där jag i princip aldrig blev bekräftad, men däremot bekräftade honom exakt hela tiden. Han var även väldigt bra på att nedvärdera mig och få mig att känna mig underlägsen.

Jag frågade; varför säger du inte att du tycker om mig? Varför frågar du inte om jag vill följa med? Varför frågar du inte om hur jag har det? Då svarade han med att jag ju ”visste” att han tyckte om mig, och att han inte behövde fråga om hur jag hade det eftersom jag ju berättade själv om det var något jag ville ha sagt och liknande. Även om jag aktivt uttryckte att jag ville att han skulle bekräfta mig mer så valde han att inte göra det, för han ansåg inte att det var nödvändigt. Vad jag behövde för att känna mig trygg spelade honom ingen större roll, det var hans tolkning av situationen och vad som var nödvändigt som fick råda.

Samtidigt ansträngde jag mig en massa för att bekräfta honom, för att han skulle känna sig trygg och nöjd i relationen. Han fick konstant bekräftelse på sig själv och relationen från mig, medan jag fick väldigt lite av honom.

Vad skapar detta för förhållande? Jo, ett förhållande där den ena parten konstant törstar efter kärlek och bekräftelse, men den andras behov är tillfredsställt hela tiden. Det skapar en situation där den personen som inte är tillräckligt bekräftad hela tiden måste underkasta sig för att få bekräftelse i relationen. Att aldrig få bekräftelse spontant från en person som ska älska en är oerhört sårande. Att alltid behöva underkasta sig för att få kärlek är kränkande och degraderande.

På sikt leder detta till att en får mindre kraft i livet i övrigt. Om en inte blir bekräftad i sin relation utan tvärtom utsugen och ständigt påmind om att en inte anses vara värd kärlek och bekräftelse så blir det svårare att göra saker för sin egen skull. Istället för att lägga kraft på typ en hobby eller relationer med vänner så måste en lägga all sin kraft på relationen. Detta gör att en blir isolerad, en förlorar kontakten med omvärlden och i viss mån kontakten med sig själv. Relationen och ens partner slukar en större och större del av ens krafter och förmågor, och det blir därmed också en mer central del av ens existens. Detta är såklart ett utmärkt sätt för män att säkra tillgång till kvinnor.

I relationer med män har jag liksom känt att jag försvunnit. Jag har lagt mindre tid på saker som är viktiga för mig, fått mindre energi till andra viktiga relationer och intressen. Vem jag är och vad jag vill ha blivit sekundärt i förhållande till hur viktigt det har känts att bibehålla relationen och få hans bekräftelse. Och ju mer jag kämpat för att få bekräftelse desto mer sparsam har den blivit, just eftersom syftet aldrig var att få mig att växa utan att göra mig beroende av honom.

Jag vill ha relationer där båda för rum att växa, och för att detta ska vara möjligt är det viktigt att en bekräftar varandra ömsesidigt. Bekräftelse ska inte vara ett medel som används för att få någon att bli emotionellt bunden till en eller känna skuld, utan det ska vara något en ger för att en tycker om en annan människa och vill göra denne stark och ge henne möjlighet att utvecklas.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är.

Igår på föreläsningen så kom vi in på ojämställdhet i heterorelationer (eller jag ”lyfte frågan” kan en väl säga). Förutom det standardmässiga ”vi bode inte skylla på männen” (jag hade inte ens pekat ut män specifikt men aja) så sa föreläsaren också ”men flator kan faktiskt också vara ojämställda”.

Sådant gör mig så provocerad. För det första är inte flators eventuell ojämställdhet ett könsmaktsproblem på samma sätt. Det kan vara ett problem bundet till andra maktstrukturer, men det handlar inte om specifikt könsmakt. Vissa tycker ju om att tro att så kallade ”butchar” (lesbiska med manligt kodade attribut) förtrycker ”femmes” (lesbiska med kvinnlig kodade attirbut) och liknande, för att upprätthålla sina egna fördomar baserade på könsuttryck. Detta är dock en lesbofob myt, eller som Vanda skrev på twitter:

analysen att butchkvinnor på något sätt förtrycker femmes är pk-versionen av ”ok men vem är mannen i förhållandet lol”

Men framförallt så är det talande hur den eventuella ojämställdheten i lesbiska relationer bara berörs när en kritiserar heterosexuella för deras bristande jämställdhet. Ungefär som om det var flators fel att heterokvinnor förtrycks av sina pojkvänner. Ungefär som om ojämställdhet inte hade något med heterosexualitet att göra.

För grejen är, att jag skulle gärna se att lesbiska relationer lyftes fram mer. Jag skulle gärna se att vi pratade om de problem vi ställs inför, vad de beror på och hur vi kan lösa dem. Det skulle verkligen förbättra min situation som lesbisk om detta gjordes. Men av någon anledning så verkar detta samhälle inte särskilt intresserat av att gynna kvinnors relationer med andra kvinnor, utan fokus ligger som alltid på att heterorelationer ska bli jämställda och lyckade.

Lesbiska relationer har, till skillnad från heterorelationer, förutsättningar att vara jämställda. Detta beror på att våra relationer inte kretsar kring olikhet, att vi ska komplettera varandra som könsvarelser. Vi möts på ett annat sätt som lika i våra relationer. Vi möts inte som kvinna och man, utan som jämlikar. Detta är en stor och grundläggande skillnad som ändrar förutsättningarna för relationer. Det för såklart inte att allt blir bra, bland annat möts vi av homofobi vilket försvårar vår situation.

Det faktum att heteros är så jävla ojämställda trots att hela jävla samhället arbetar för att folk ska lyckas med heterorelationer är ju ganska talande. Om samhället hade coachat lesbiska i samma grad, eller åtminstone skitit i att utsättas oss för homofobi, så hade våra relationer troligen varit så jävla mycket bättre. Heteros lyckas ju fan inte ens när de är oifrågasatt norm, det säger ju en del om hur dålig relationsformen är.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är. Det vore ganska smakfullt med tanke på att de lever i den relationsform som gynnas i samhället.

Om monosexualitet och inkludering.

En skriver en text om sina livsvillkor som lesbisk kvinna och så kommer en personer och ba ”men bi-/pansexuella då”. Det hela utmynnar i en diskussion om hur ”homofeminister” beter sig illa mot bisexuella, kanske rentav värre än heterofeminister!!!

Såhär: jag anser inte att det finns något sådant som ”monosexualitetsprivilegier” och jag anser inte att homosexuella har någon samhällelig makt att förtrycka bisexuella med. Jag inser såklart att homosexuella kan anspela på olika föreställningar om bisexuella för att hävda sig, vilket även bisexuella gör när de pratar om hur homosexuella människor ”är”, framställer det som att homosexuella skulle vara någon slags maktfaktor i samhället eller som att lesbiska kvinnor skulle förtrycka kvinnor som har relationer med män med någon slags butchmakt (ni vet, idén om att lesbiska är typ som män). Att marginaliserade grupper bråkar inbördes är inte likställt med det förtryck som utövas mot oss. På samma sätt som lesbiska kan bete sig illa mot bisexuella kan bisexuella bete sig illa mot lesbiska.

Idén att jag skulle ha någon slags skyldighet att ”inkludera” bisexuella när jag skriver om mina livsvillkor som lesbisk eller hur jag organiserar mig politiskt utifrån min position är absurd. Som lesbisk positionerar jag mig inte mot bisexuella utan mot heteronormen. När jag beskriver mitt liv som lesbisk handlar det om min position som marginaliserad gentemot heterosexualiteten, och därför ställer jag heterosexualitet och homosexualitet emot varandra. Det handlar om att jag anser att det är själva relationerna och förutsättningarna för dessa som är viktiga att kolla på. Vilka relationer premieras och vilka osynliggörs eller motarbetas? I detta samhälle finns det inga strukturella hinder för olikkönade relationer, men det finns gott om hinder för samkönade relationer. Det är liksom alltid däråt det pekar. Poängen är inte att alla ska vara ”monosexuella” utan att de ska vara heterosexuella eller åtminstone organisera sina liv heterosexuellt.

OM jag nu ska göra en sådan ”inkludering” som vissa vill att jag ska göra så anser jag att det är mer viktigt att kolla på vad en person har för relationer än hur denna definierar sig. En bisexuell person som lever i en olikkönad relation har heteroprivilegier i den betydelsen att relationen kommer att gynnas strukturellt. Patriarkatet vill att kvinnor och män ska leva i relationer med varandra, hela samhället är utformat för att gynna denna samlevnadsform och det gynnar även de bisexuella som lever i olikkönade relationer. Patriarkatet bryr sig om hur människor lever sina liv och skiter i identiteter. Samma person kommer också att utsättas för homofobi om den har en samkönad relation, precis som homosexuella personer i samkönade relationer gör! Det är nämligen inte så att våra relationer accepteras på något magiskt sätt, vi marginaliseras och osynliggörs också.

Jag noterar hur jag, sedan jag kom ut som lesbisk, har mötts av ett betydligt större krav på att ”inkludera” andra sexualiteter när jag skriver om saker. Det är intressant, för det kan väldigt lätt uppfattas som att en helt enkelt inte vill att lesbiska ska prata om sina livsvillkor.

Att en inte skriver ut ”bisexuella” när en skriver om normer kring sexualitet innebär inte att en inte anser att dessa finns. Syftet med mina texter är inte att alla ska känna sin medräknade jämt och ständigt, utan att försöka belysa vissa processer som skapar och bevarar patriarkal makt. En av dessa processer är det konstanta osynliggörandet och motarbetandet av relationer kvinnor emellan.

Svar på kommentarer.

Tänkte att jag skulle svara på lite kommentarer!

Kanske är det inte detta du menar, men jag tänker att din text är problematisk i relation till folk som definierar sig som femme. Där är ju den klassiskt feminina estetiken/ klädseln osv många gånger ett politiskt ställningstagande= att visa på flera sätt att göra (i huvudsak) lesbisk/ queer. Vad jag vill säga -utan att vare sig sätta det ena eller det andra görandet mot varandra- är att jag tänker att det kan finnas något väldigt viktigt/ subversivt i att återta och problematisera görandet av femininitet.

Jag har ingenting emot ”femininitet” (har extremt svårt för det här begreppet men låt gå) och kan också se att det kan ha en subversiv potential. Det jag försöker problematisera är hur det ofta utmålas som om det sitter en massa butchflator och liksom förtrycker feminina kvinnor.

Det finns inget samhälleligt motstånd mot att som kvinna klä sig i kvinnlig kodade attribut, det är det jag försöker ringa in. Som kvinnan uppmuntras en till att vara ”feminin”. Därför tycker jag att det blir konstigt när kvinnor ska hävda sin rätt att vara det i feministiska rum.

Sedan tycker jag givetvis att vi ska jobba för att alla ska känna sig bekväma i rum som är menade att inkludera dem oavsett uttryck. Problemet i mina ögon är att den här typen av retorik ofta får direkt motsatt effekt, det blir istället de som klär sig maskulint som pekas ut. Det anspelar också ofta på vissa lesbofoba föreställningar om att lesbiska är ”manliga” kvinnor och därmed förtrycker ”feminina” kvinnor precis som män gör.

Ja fy fan…män som alltid klagar på kvinnor hur jobbiga/tjatiga/svartsjuka ”deras” flickvänner/kallar de ”regeringen” för att tjejerna bestämmer allt i relationen/att de inte vill ”släppa till” osv.
Plus att killar alltid snackar om att ”jamen tjejerna är ju känsligare än killar/de är kära på ett annat sätt än killar/killar vill ju bara ha sex, det är biologiskt…”
I så fall kan väl killarna bara göra tjejerna en tjänst och dra. För om det nu va så att de bara vill ha sexet kan en ju ligga runt. nää, de vill egentligen ha en flickvän för att hon blir just ”regeringen” dvs tar ansvar för allt hemma/deras vänskapskretsar/relationen/familjen osv. och killen kan bara sitta tillbaka o enjoy the ride så att säga för ärligt talat så har de ju ganska så gött men en flickvän som tar hand om livet åt dem…
Jag är ju gift med en man… >__< och varje dag ber jag honom ta känslomässigt ansvar i vår relation…haha och med det sagt betyder det ju att det ä’r JAG som tar det ansvaret eftersom att jag BER honom…the irony…om jag skulle sluta dalta honom och lägga av med allt ansvar hade relationen bara dött..

Känslan av att en själv är den som bär relationen tycker jag ofta är påtaglig i relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Jag har märkt att när jag slutat anstränga mig för att upprätthålla relationer med män så rinner de i regel ut i sanden. De har sällan något eget driv att ta tag i saken. De blir liksom förlamade. Jag tänker att det delvis har att göra med att de är rädda för att misslyckas. De är rädda för att erkänna att kvinnor har kompetenser som de själva inte har och som de är beroende av. Därför väljer de helt enkelt att inte försöka lösa problem som uppstår.

Jag tror också att det finns en aspekt av att inte vilja visa sig svag. Att lösa relationsproblem handlar ju ofta om att försöka kommunicera med den andra parten och be denna att göra saker för en och detta kräver ett visst mod. Att bli avvisad när en gör detta kan vara både smärtsamt och kränkande. En sätter sig liksom i en position där en kan bli förskjuten, och detta är helt enkelt jävligt obehagligt.

Som kvinna lever en ju ständigt med detta obehag, en är helt enkelt van vid att ens existens är kringskuren av vad män anser att en är värd. Män däremot är inte vana vid detta, och därför upplever dem det som mycket obehagligt att ta ansvar. Män vill ju egentligen att kvinnor ska ta kommando i relationer och vara ”regeringen”, helt enkelt för att det sätter dem i ett överläge. De kan välja att säga ja eller nej, de kan alltid avvisa kvinnans ansatser och det är jävligt bekvämt för dem. Jag tror inte att det bara handlar om ”ren” arbetsbelastning, utan det handlar till stor del om vem som visar sin svag och beroende i relationen.

Så himla sant. Tänker på det här så sjukt mycket. Känner mig så utnyttjad av allt mansprat som mina heterovänner för. Älskar mina vänner och vill vara där för dom men känner det precis som du beskriver, att de i slutändan väljer att leva genom sina manliga partners och inte genom mig eller andra viktiga kvinnor i vår närhet. Svårt att förhålla sig till detta tycker jag. Märker att jag börjar bry mig mindre om att fråga och stötta, vilket känns så fel på många sätt men också ett skydd, för känner ofta att jag inte orkar lyssna mer när det kokar av ilska inom mig. Statusen pojkvän eller familjemedlem tröttar personligen ut mig mer än statusen arbetskamrat, den är det svårare att välja bort. Vill därmed inte säga att kvinnor är helt fria att välja bort män i sitt liv, önskar bara att fler vågade, personligen mår jag så mycket bättre.

I mina ögon handlar det inte om huruvida kvinnor är fria att välja bort män eller inte utan hur en används som vän. Det som stör mig är inte att folk har relationer med män eller vill prata om dem, utan hur jag förväntas ställa upp och stötta dem i högre grad än vad de stöttar mig i mina relationer. Jag stör mig också på hur jag ska ändra inställning efter vad som passar dem för stunden. När de är sugna på manshat är det det jag förväntas ägna mig åt, när de däremot vill att någon ska bekräfta deras relation är jag osysterlig om jag inte gör det.

Givetvis är det viktigt att stötta kvinnor, detta säger jag på intet sätt emot. Men det är också viktigt att fundera på hur detta systraskap ser ut och vilka syften det tjänar.

För mig är det viktigaste att upprätthålla min integritet när jag stöttar folk. Jag pratar gärna med kvinnor om deras relationer med män, men inte utifrån premissen att jag ska bekräfta kvinnan i att allting är okej, vilket jag ofta upplever är vad som förväntas av mig.

Jag har haft problem med den biten med ”att känna mig som man” då jag inte vetat riktigt hur jag ska kunna begära kvinnor från ett annat perspektiv än ”the male gaze”. Det har gjort att jag känt mig så äcklig varje gång jag åtrått en kvinna, som en snuskgubbe.

Jag tänker att en lätt tror att det är ”the male gaze” så fort en begär en kvinna, eftersom det liksom är den tolkningsram vi har för begär gentemot kvinnor i detta samhälle. Typ om en uppskattar bröst så tänker en att en uppskattar dem på samma sätt som män gör det och så vidare. Jag tänker att den stora skillnaden är utifrån vilken position det görs, som kvinna kan en per definition inte ha den formen av ”objektifierande” blick på andra kvinnor, eftersom en inte har den manliga maktpositionen som krävs för att kunna objektifiera.

Jag tänker också att vi alla lever i patriarkatet och det formar vårt begär och vårt sätt att uttrycka dessa, vilket såklart även märks i lesbiska relationer. Det innebär inte att vi begär kvinnor som en man begär kvinnor, snarare att patriarkatet har format oss och vårt sätt att prata om våra relationer. Detta är inte lesbiska kvinnors fel, snarare utgör relationer mellan kvinnor en slags motmakt mot detta, för vi har också möjligheten att utforma våra relationer på andra premisser och vidga förståelsen av vad det är och kan vara att begära kvinnor.

Från ritblocket.

Om motstånd och självbevarelsedrift.

Jag har ju skrivit lite om att som kvinna göra motstånd i relationer innan.

Någonting som fascinerar mig är just den här slitningen; viljan till motstånd som paras med strävan efter att underkasta sig och hur en slits emellan dessa drifter.

Friheten är ett mänskligt behov och det lockar, men samtidigt skrämmer det. Viljan att vara till lags har vi fostrats in i sedan födseln, och att inte lyckas vara just till lags och bli älskad av en man är förknippat med djup skuld och skam för många kvinnor. Det innebär ju att en sviker sin tilldelade uppgift, och att en därmed också förlorar sitt existensberättigande i patriarkatet. Kvinnor erkänns ju i patriarkatet på mäns villkor, inte för vår egen skull.

Som människor behöver vi dessutom bekräftelse och gemenskap för att kunna växa, och kvinnor lär sig att denna hämtas på underkastelsens villkor. Vi blir ”älskade” av män när vi underkastar oss och är bekväma att ha att göra med, inte när vi är besvärliga och ställer krav. Visst finns det undantag från detta mönster, men generellt är det svårare för kvinnor att få tillgång till både den trygghet och bekräftelse som finns eller i alla fall ska finnas i kärleksrelationer och friheten att växa fritt som människa. Istället tvingas vi underkasta oss och offra vår frihet för att upprätthålla relationer.

Jag tänker på detta som står i Det andra könet: detandrakönetkonfliktautonomexistens Kvinnan lär sig att hon ska bli lycklig genom att ge sig till mannen. Hon lär sig att hon kommer nå lycka genom självuppgivelse. Detta kan jag verkligen relatera till. Jag har liksom under stora delar av mitt liv tänkt att bara jag blir älskad av en man, då kommer jag att bli lycklig. Och när det är det enda sätt att nå lycka en känner till, hur ska en då kunna lämna en destruktiv relation? Även om en märker att det bryter ner en så klamrar en sig gärna fast vid idén om att det är däri räddningen ligger, helt enkelt för att det är för smärtsamt att ändra kurs.

Jag tror det är därför så mycket motstånd görs undermedvetet snarare än som en uttänkt strategi för förändring. Om det formuleras som en uttänkt strategi så kommer en förr eller senare se att utrymmet för verklig förändring är ganska litet, och att behöva ta konsekvenserna av den insikten är inte roligt. Det innebär ofta att en som kvinna måste styra om stora delar av sitt liv och sina prioriteringar för att kunna göra anspråk på någon slags trohet till sina egna ideal.

Mäns beroende av kvinnor.

En ganska rolig respons jag ofta får när jag pratar om att en som kvinna kan undvika relationer med män är män som ba ”ja lämna oss ifred det är mycket bättre för oss”. Det är roligt eftersom det säger så oerhört mycket om det enorma glappet mellan mäns självbild och den så kallade verkligheten.

Jag tänker på detta citat från SCUM:

Eftersom mannen är en ofullständig kvinna tillbringar han sitt liv med att försöka komplettera sig, att försöka bli kvinna. Detta genom att ständigt söka upp kvinnor, beblanda sig med dem, försöka leva genom dem och smälta samman med dem.

Och det är verkligen sant! Män klamrar sig fast vid kvinnor som blodiglar. Ofta märks det inte eftersom de gör en stor affär av att få kvinnor att känna att det är motsatsen som gäller och eftersom det finns gott om samhälleliga strukturer som medverkar till att det ska bli så automatiskt. Genom att göra kvinnor känslomässigt, ekonomiskt och socialt beroende av deras erkännande så kan de maskera det faktum att det egentligen är de som är djupt beroende av kvinnor.

Men om en kollar på det rent krasst; den man som inte vill ha samröre med kvinnor har alla möjligheter i världen att se till att det blir så. Män är inte ekonomiskt eller socialt beroende av kvinnor eller deras erkännande i detta samhälle. Män tjänar inte mindre pengar för att de är män. Män anses inte mindre värda om de inte har en fru. Män blir inte trakasserade av främmande kvinnor på stan. Män behöver inte motivera sitt ointresse för kvinnor med att de ”faktiskt har en flickvän”. Män riskerar i regel inte liv och hälsa när de lämnar en dålig relation och så vidare.

Detta märker en väldigt tydligt när en försöker rensa ut män i sitt liv. De söker liksom aktivt upp en. De kommer fram till en på krogen och vill ”prata” fast en ber dem lämna en ifred. De mejlar en fast en sagt att en försöker rensa ut männen i sitt liv. De frågar om en verkligen är 100 % säker på att en är lesbisk. De kommer där med sina ledsna ögon och vill imponera på en och visa att de är bra feminister. Seriöst, de är verkligen överallt.

Kvinnor som grupp är inte beroende av män som grupp i någon egentlig mening. Män som grupp tillför liksom inte något till våra liv. Individuella kvinnor är inom ramarna för patriarkatet beroende av män ekonomiskt och socialt, men det innebär inte att män på något sätt behövs i kvinnors liv egentligen. Det är män som behöver kvinnor; män behöver att kvinnor gör hushållsarbete och känslomässigt arbete åt dem, att kvinnor bekräftar dem och så vidare. Det är män som desperat försöker få kontakt med kvinnor, som försöker dominera kvinnor.Innan så var jag glad för minsta lilla manliga bekräftelse jag fick, och därför såg jag inte riktigt detta så klart. Men nu när så inte är fallet så blir det mer och mer påtagligt hur män ständigt försöker få tillgång till kvinnor, ofta genom att nedvärdera dem. Nedvärderandet fyller den mycket viktiga funktionen att det får kvinnan att känna att hon behöver mannens bekräftelse och godkännande. Det handlar om att etablera känslomässigt beroende. Vad är syftet med detta känslomässiga beroende? Jo, att kvinnan ska stanna kvar i relationen. Att kvinnan ska fortsätta ge sin livskraft, sin kärlek, sin bekräftelse till mannen.

Systerskap för att underlätta heterosexualitet och lesbisk feminism.

En sak som slår mig mer och mer ju längre jag är lesbisk är hur inriktade kvinnoseparatistiska rum och kvinnlig gemenskap är på att underlätta kvinnors relationer med män. Detta har jag varit medveten om även tidigare, men det blir så att säga väldigt tydligt när en själv inte har detta behov.

Jag tycker inte att detta är ”fel” i någon enkel mening, men det blir tydligt för mig att jag som lesbisk kvinna fortfarande utnyttjas i patriarkatet genom att ge stöd till kvinnor i deras relationer med män. Även om jag inte exploateras i någon relation med en man så förväntas jag ställa upp när mina vänner vill diskutera sina partners. Samtidigt ger heterokvinnor sällan samma stöd tillbaka. Resultatet är att en ger mer kärlek och bekräftelse än en får, precis som det tenderar att vara i relationer med män. Och den som i slutänden får ta del av detta är såklart mannen ifråga.

Ett problem jag upplever är att många heterokvinnor gärna tar del av manshat när de är hjärtekrossade, men gladeligen kastar sig in i en ny relation när de har samlat ihop lite styrka. Detta kan få en att känna sig väldigt utnyttjad om en själv inte har relationer med män. Att alltid vara den som tar smällen, som bygger upp personen, men aldrig få njuta av frukterna av det arbetet. Att ägna sig åt det sisyfosarbete som det är att lappa ihop en kvinna efter heterorelation på heterorelation är slitsamt, och jävligt otacksamt i längden. För till sist är det ändå alltid männen som kommer först. Dessa personer vill inte leva sina liv för och genom kvinnor, de vill använda en som en resurs de kan ta av för att få sina heteroliv att gå ihop.

Jag upplever att när en som lesbisk påtalar att det faktiskt finns ett mönster och att det skulle kunna vara ett klokt val att som kvinna avstå relationer med män så blir människor upprörda. Samma personer som gärna vältrar sig i manshat när det passar dem tycker inte om när någon drar det till sin spets på det viset. I samma anda har jag sett folk mena att det är skammande av kvinnor att påtala hur kvinnor i heterorelationer ofta utgör en bromskloss i feministiska sammanhang eftersom de ofta är lojala med sin partner. Ungefär som om vi som pratade om detta ansåg att kvinnor får skylla sig själva för att de har heterorelationer. Snarare handlar det om att skapa en förståelse av vad heterosexualitet gör med oss.

Detta är någonting jag kan förstå, men samtidigt så är det viktigt att påtala behovet av feministiska gemenskaper som inte syftar till detta. Det finns nämligen ingen självklar frigörelse i att stötta varandra i heterosexualiteten, även om det görs med en feministisk analys som grund. Kvinnoseparatism och erfarenhetsdelande är inte automatiskt frigörande, om det hela tiden syftar till att människor ska hantera sina förtryckande relationer bättre.

Lesbisk feminism är för mig ett försök att skapa rum där relationer med män är så lite närvarande som möjligt. Givetvis kommer vi behöva ge varandra stöd, för män finns i de flesta kvinnors liv antingen i form av arbetskamrater, främlingar, vänner, familjerelationer eller kvarvarande trauman från forna relationer. Det är skillnad på att hjälpa varandra i detta för att vi ska kunna leva för och genom varandra och att utgöra mellanlandningen mellan två olika heterorelationer.

Givetvis vill jag hjälpa alla kvinnor, men jag vill också skydda mig själv från att exploateras, oavsett om det är en heterokvinna eller en man som gör det. Jag vill använda mina förmågor till att bygga relationer med andra kvinnor som jag kan leva för och genom, som inte kommer lämna mig för en man och sedan komma tillbaks känslomässigt utpumpad.