Ah. Detta underbara uttalande av Göran Hägglund:
Kristdemokratin är så jävla ambivalent! Den står mellan å ena sidan idéer om ”verklighetens folk” som ska få bestämma själva och ”politikens gränser”, på andra sidan finns det där förbannade värnandet om kärnfamiljen. Hur sammanföra dessa tu? Jo, givetvis genom att säga att ”politiker inte ska bestämma” men fastslå att kommuner ändå ska erbjuda äktenskapsrådgivning. Det är såklart inget som påtvingas någon, lika lite som någon blir påtvingad att läsa böcker om lyckliga skilsmässor. Icke desto mindre är det en värdering som Kd ger uttryck för och vill införa ett visst system för att värna om.
Det är inte politikens sak att avgöra hur människor ska hantera sina familjerelationer. Men att kommunerna ska erbjuda stöd och hjälp till krisande makar är för mig lika självklart som att de ska erbjuda exempelvis friskvård och annan rådgivning till enskilda personer. Och den hjälpen måste, precis som vård, kunna erbjudas snabbt.
Alltså, jag håller ju med om att det kan vara vettigt att erbjuda äktenskapsrådgivning som någon form av friskvård. På samma sätt anser jag att andra typer av relationsrådgivning ska erbjudas på samma premisser. Jag utgår från att ingen kommer tvingas till relationsrådgivningen för att förhållandet krisar men man kan väl inte komma ifrån att Kd här försöker få ”verklighetens folk” att anta och leva efter värderingen att äktenskapet är mycket skyddsvärt. Jag menar, det kommer ju att gå skattepengar till denna samhällstjänst. Om kommuner erbjöd skilsmässovägledning (utöver juridisk som jag antar redan finns) skulle väl det ses som ett påtryckande även om ingen tvingas dit. Eller?
Så jävla jobbigt att avgränsa vad som rör sig om att en elit trycker på ”verklighetens folk” vissa värderingar och vad som rör sig om fria val. Hittills verkar trenden vara ett en åtgärd som underlättar något Kd värderar är ett fritt val och en åtgärd som underlättar något de inte gillar är påtryckande.
Är inte äktenskaps- och relatonsrådgivning i princip samma sak? Det är ju en skitbra grej, och jag tror inte kommunerna bryr sig om man är gift eller inte om man går dit. Har de inte redan ganska så subventionerad rådgivning för sånt? Har för mig att de hade det i min förra kommun iallafall. Om det heter typ ”relationsrådgivning”, och inte nåt med ”äktenskap-”, så ser jag inget problem med det. Det skulle ju kunna innefatta även ”skilsmässovägledning” eller vad man skulle kalla det.
Alltså, slutklämmen: ”Kvällstidningarnas skilsmässoguider i all ära, men för oss kristdemokrater kommer hjälpen till dem som vill rädda sina relationer alltid att komma först.”
Jag fattar inte varför det är så mycket viktigare att hjälpa personer som vill stanna kvar i en relation än personer som vill avsluta en relation. Båda situationerna kan ju kräva rätt mycket stöd och hjälp, så det känns märkligt att bestämma att det ena bör prioriteras om det är nu människors allmänna välmående man är intresserad av.
Men ja, Hägglund skriver som om det vore någon självklarhet att det bästa alternativet alltid är att ”rädda” en relation.
Som nån som är utbildad i sån där rådgivning och terapi – undrar om herrn tänkt på att sådan rådgivning handlar om att lösa problemen på ett rimligt sätt, som ofta är separation? Det handlar inte om att just bevara.
Jag kan ärligt inte se något egenvärde i att hålla ihop en relation bara för sakens skull.
Äktenskaps/relationsrådgivning erbjuds av kommunen om man har barn (enligt lag) men Hägglund vill att även de som är barnlösa ska erbjudas det… eller?
@Lisa Frentz: Nej, han vill att de skaffar barn först.
I debattartikeln står ju: ”Sedan 1995 är kommunerna skyldiga att hjälpa till med äktenskapsrådgivning när så önskas”, så det är m a o inget nytt som KD vill införa. Ordet ”äktenskapsrådgivning” är ju rätt ålderdomligt, som påpekats av MarySaintMary ovan så kallas väl detta ofta ”relationsrådgivning” istället. Ett annat vanligt ord är ”familjerådgivning”, och jag är säker på att ingen nekas tillträde även om man inte är gift. Som det står i debattartikeln, så är familjerådgivning inte endast till för de som tänker fortsätta ihop, utan även för dem som tänker gå skilda vägar men som vill göra separationen smidigare för sina barn, eller sig själva. M a o kan det därför även kallas ”skilsmässorådgivning”. Jag kan inte riktigt se vad det är med att denna tjänst erbjuds par i kris, som skulle vara ett påprackande av kärnfamiljsideal? Jag tycker bara det är bra att familjer/par (gäller väl både gifta och sambos, enkönade som tvåkönade, med eller utan barn?) som har problem som de inte ser någon lösning på själva, kan få hjälp utifrån. Självklart ska inte dåliga relationer räddas för räddandets skull, men det finns ju svackor i alla relationer som ibland kan behöva stävjas. Och om inte dessa svackor kan lösas på annat sätt än med skilsmässa, så kan man iaf får hjälp att skiljas som vänner.
Jag kan ju känna att man i någon mån straffar ut sig själv bara genom att börja beskriva relationer i termer av chic och inte chic.