Etikett: alkoholism

Trendiga alkoholister.

Tycker att detta Cissi Wallin skrivit om trendig alkoholism är bra. Det är en otroligt viktig fråga som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den får. För trots att svenska alkoholpolitik är väldigt restriktiv så är det fortfarande liksom inte okej att tala om alkoholens skadeverkningar. Inte alls på samma sätt som det är okej att tala om cigg, godis eller hasch. Om man snackar om alkohol och alkoholism är man genast en så kallad ”moralist”, det förutsätts att man vill påverka människors livsvanor av enbart moraliska skäl och inte för att det kan ha en effekt på t.ex. hälsan hos individer.

Jag har tänkt på det mycket på sista tiden, det där med hur alkohol upphöjs i vår kultur medan andra droger är extremt tabubelagda. Det är så konstigt. Alkohol ses som ett självklart inslags i så många kontexter samtidigt som nykterism gör folk nervösa och provocerar otroligt mycket. Det är helt normalt för folk att säga att de ska ”dricka sig så fulla att de inte minns något dagen efter” eller att någon borde ”släppa loss och ta en öl”.

Det har för min egen del blivit svårare och svårare att avstå från alkohol, mycket för att jag befinner mig i en social kontext där drickande tas för givet och mycket socialt umgänge sker på krogen. Inte för att någon dömer den som inte dricker men när det alltid är ett alternativ som presenteras så blir det en del av vardagen. Det tenderar också att smyga sig på, det blir mer okej eftersom alla andra gör det. Och om man plötsligt avstår blir man ofta ifrågasatt. Inte alltid på ett otrevligt sätt, men det är ändå något som ses som avvikande.

Det blir också svårare att erkänna för sig själv att man inte konsumerar sunt i ett sådant klimat vi har idag. Ingen vill ju se sig själv som alkoholist, och endast en alkoholist behöver ”skära ner” på alkoholen. Att det finns människor som ligger i gränslandet, som riskbrukar utan att vara alkoholister, glöms som ofta bort.

Jag skulle vilja att vi talade mer om de alkoholisterna som inte slår sina barn eller sitter på torgbänkar. Jag skulle vilja att vi talade om de chicka alkoholisterna, de vars liv går ihop ändå, som dricker fina viner till middagen och som blir lite sådär charmigt berusade. Och så skulle jag vilja att vi talade om de i gränszonen, om när bruk övergår i riskbruk och missbruk och när det övergår i beroende. Vad skillnaden på alla dessa begrepp är och varför man kan ha ett osunt förhållningssätt till alkohol utan att för den sakens skull vara alkoholist.

Om svensk alkoholkultur.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om svensk alkoholkultur appropå den här hetsen som finns bland mammor att man absolut inte får dricka alkohol inför sitt barn. Hon skriver om hur det var i hennes familj, att där var det mer naturligt att man drack inför sina barn, att barnen fick hänga med ut på krogen och så vidare.

Men svenskar super. Vi har inte alkoholen i vår vardag och det är ju verkligen så det är. Vi dricker mer sällan (även om det har börjat förändras) men mer när vi väl dricker, och alkoholen är mer skambelagd. Vi har en lång tradition av nykterhetsrörelser som har sitt ursprung just i att vi söp för mycket, det var fan till och med nära att alkohol blev olagligt i och med omröstningen som hölls någon gång på 50-talet (tror jag, Karl vet säkert svaret).

Man kan dricka alkohol så gott som dagligen och vara beroende utan att för den sakens skull skada sig själv och sin omgivning (mer än vad man skadar sin lever, då). Folk är beroende på olika sätt och bara för att man är beroende av det där glaset vin för att riktigt lugna ner sig efter en stressig dag så betyder inte det att man blir skitfull och slåss eller gråter. Nu menar jag inte att beroende är något bra för det, men man kan hantera det på så otroligt olika sätt och detta glöms tyvärr ofta bort när alkohol diskuteras.

Svensk alkoholkultur handlar om att dricka för att döva smärtan. Jobba hela veckan i gruvan och sedan komma hem, dricka en flaska brännvin och slå sin fru, och sen skäms man. Medelhavets alkoholkultur handlar om att dricka för att njuta. Självklart kan man inom dessa båda kulturer bruka fel och för mycket men det är inte konstigt att den svenska leder till mer skuld och skam, mer smusslande och en större stigmatisering för den som ändå blivit beroende.

De flesta har sin första fylla någon gång vid 15-16, de blandar en häxa av sina föräldrars sprit och sedan super de sig asfulla i nån park. Det är inte ett särskilt skonsamt sätt att introduceras för alkohol på. I andra familjer så låter man barnen smaka och kanske få lite vin själva till maten utan att de berusar sig. Personligen så tror jag att det skapar en betydligt mycket sundare syn på alkohol, med fokus på smak och att ha trevligt med alkoholen som ett schysst komplement snarare än alkohol och fylla i fokus.