Attityder kring kroppsbehåring.

Läste Bloggkommentatorernas inlägg om benhår och fann, i kommentarerna, en massa lustiga attityder kring frågan. Så jag tänkte att jag skulle gå igenom dem nu.

Först ut har vi alltså personen som tycker att man ska få tycka som man vill. En riktig klassiker.

Det är klart man kan ha preferenser, som typ alla som någonsin lagt sig i denna debatt sagt redan innan. Dock att man inte ska trycka dem i ansiktet på folk. Men vad som framförallt är intressant är att människor som uttrycker en preferens för orakade ben på kvinnor ofta anklagas för att vilja begränsa kvinnors valmöjligheter. ”Man får väl göra som man vill”, sägs det då. Och ja, det får man, men det borde väl gälla båda vägarna.

Dessutom är det viktigare att lyfta fram fördelarna med orakat eftersom det görs såpass sällan. Fördelarna med rakat, däremot, lyfts fram ungefär precis hela tiden. Det är så mysigt med lena ben, det är kvinnligt, det är snyggt och så vidare.

Sedan kommer den gamla harangen om att alla såklart ”får” göra som de vill så länge de inte kommer nära inpå. Jag vet inte exakt vad personen åsyftar med nära inpå, men det betyder ofta att man inte ska visa det offentligt, typ ha ärmlösa plagg.

Detta är lite som att säga ”det är okej att vara bög, så länge de inte tafsar på mig”. Det är okej med hår på kvinnor, så länge det inte kommer ”nära”. Jag tycker att det tillhör god ton att man inte trycker upp sitt ben eller sin armhåla i någons ansikte, men detta gäller både kvinnor och män och oavsett om de har rakat så eller ej. Varför ska en kvinna med orakade ben eller armhålor behöva vidta större försiktighet? Och om det inte är så att hon måste det, varför säger man då ens såhär? Är det ett problem att folk trycker upp just sina orakade armhålor i andra ansikten? Nej, skulle inte tro det.

Jag förstår inte människors behov av att säga att man ska visa hänsyn om man är homosexuell, orakade eller vad det nu gäller. Alla ska väl visa hänsyn, alltid. Varför ska den som bryter mot normer tvingas visa mer hänsyn, det tycker jag är en jävligt relevant fråga att ställa sig i sammanhanget.

Detta med att folk ska få ”välja själva” betyder oroväckande ofta att de ska skyddas från informationen om att vissa har gjort avvikande val. Såhär: om jag lägger upp en bild på mina rakade ben eller min rakade armhåla och skriver ”rakade mig idag, mysigt att vara len” så är risken för att någon skulle anklaga mig för att försöka hindra folk från att göra egna val minimal. Om jag däremot gör motsatsen och skriver ”mysigt med lite hår” så är risken stor att de arga kommentarerna om att jag inte accepterar rakade ben trillar in överhängande. Ta er nu en liten funderar på varför det är såhär. Varför är det egentligen så att det ses som en uppmuntran när någon vågar bryta mot normen och gå ut med det, men inte som en uppmuntran när någon går ut med att hen följer normen.

Det är också vanligt att feminister som rakar benen skriver om detta. Jag har aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en negativt kommentar på något av dessa inlägg, även fast de egentligen också uppmuntrar till något.

Om hela jävla samhället uppmuntrar till ett beteende, i detta fall att raka benen, så är det väl rimligt att en yttepytteliten grupp uppmanar till motsatsen. Men det får man tydligen inte göra. Även om det är helt utan fördömande ton, helt utan krav eller ens utsagor som ”jag tycker hår är snyggare/bättre” så ser folk som rakar benen det som begränsande. Herregud benrakare, tagga ner och inse att ni har typ hela samhället på er sida, som stöttar era val. Hur i helvete kan det då vara så fruktansvärt provocerande att ett fåtal individer är offentliga med att de gör annorlunda?

Här reagerar någon på att Lady Dahmer uttrycker att hon saknar den rakade känslan. Det finns en utbredd uppfattning att man som orakad offrar en massa saker för ett ideal. Att man går omkring varje jävla dag och bara vill ha lena ben men tvingar sig själv att skita i det. Så kan det säkert vara för någon, framförallt i början. Jag kan säga som så att om jag hade helt hårfria ben naturligt så skulle jag knappast klaga, det hade varit skönt. Jag hade heller inte bangat om det fanns ett smärtfritt, snabbt och gratis sätt att avlägsna håret. Men allt detta handlar om avvägningar och jag har gjort avvägningen att det inte är värt den tid jag lägger ner på hårborttagning för den orakade känslan och de andra fördelar jag upplever med rakade ben (nu har jag förvisso epilerat dem, men jag lät dem vara i ett halvår innan dess).

Vidare så vänjer man sig vid och börjar kanske så småningom även uppskatta håret. Jag har i alla fall gjort det, nu när jag tagit bort det så saknar jag känslan en aning, även om det är skönt att slippa känna sig rädd för att folk tittar. Det är alltså inga konstigheter med att man väger för och nackdelar i olika beslut, det tror jag att vi alla gör. För mig är det viktigare att jag sparar tid och pengar på att ha en avslappnad inställning till min hårväxt än att leva upp till samhällets ideal. Den ”nyrakade känslan” som många talar så lyriskt om (tillåt mig tvivla på att det skulle vara det primära skälet till att folk rakar benen) är ändå inte så jävla fantastisk och håller i sig väldigt kort. Dessutom är känslan av stubb bra obehaglig.

Det som från början känns konstigt och fel vänjer man sig oftast vid. Grejen är att många personer inte över huvud taget har en ide om hur det känns att ha sin fulla hårväxt på benen och då kan man faktiskt inte göra ett avvägt beslut eftersom man inte testat båda alternativen. För den som vill har jag en sluta raka benen-guide här där jag tar upp dessa frågor mer ingående.

Och så detta eviga ”men det går så snabbt”. För det första är detta helt olika för olika personer. Jag till exempel behöver ganska mycket tid till min benrakning eftersom jag måste ”mjuka upp” benen först. Vidare så kostar rakhyvlar ganska mycket. Och dessutom så måste man se det hela i en kontext av allt annat vi gör för att vi ska behaga. Typ sminkar oss, noppar ögonbrynen, bantar och så vidare. Alla dessa saker gemensamt tar väldigt mycket tid och energi i anspråk, eller som jag brukar kalla det: är slöseri med liv. Med den insikten kan man nog också förstå vikten av att börja sålla.

Det spelar ingen roll att just denna enskilda grej bara tar fem minuter åt gången, för det är allting sammantaget som blir väldigt väldigt mycket mer. Då är det sjukt viktigt att lyfta fram det faktum att man kan välja annorlunda, att folk faktiskt väljer annorlunda. Det är därför jag skriver om detta, inte för att jag tycker att alla ska fatta samma skönhetsbeslut som jag utan för att jag tycker att alla ska fatta självständiga skönhetsbeslut. Välja själv hur de vill göra utifrån insikten om att samhällets normer styr våra val.

Även den som alltid säger ja måste frågas först.

När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.

Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.

Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.

Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.

Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.