Etikett: överklass

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Olika sorters folkbildning.

Lisa Magnusson har skrivit ett bra inlägg om white trash och folkbildningsidealet.

Vi har kommit att likställa bildning med intelligens, fastän det inte alls är samma sak. Det är ju liksom inte Tabita det är fel på utan föreställningen att hon är oss underlägsen för att hon inte besitter borgerligt god smak utan röker under fläkten, har så många engångsligg att hon inte ens vet vem som är far till hennes son och tycker att det är snyggt med tribaltatueringar.

Att se ner på en människa för att hen har dålig smak och saknar bildning är högstadiefasoner och inget en vuxen människa bör ägna sig åt. Jag har själv kämpat mycket med att tvätta bort de instinktiva känslorna av högmod jag infinner sig när jag talar med någon som saknar för mig väldigt grundläggande kunskaper.

Däremot anser jag att white trash, eller snarare obildade människor, är ett problem bara i sig självt. Jag tycker inte att folkbildningsidealet behöver handla om att se ”folket” som någon slags homogen och obildad massa som man försöker rädda ur deras intellektuella mörker medelst påtvingande av information. I mina ögon handlar det snarare om att utgå från att människor är kapabla till att resonera och förstå, men ge dem verktygen för att kunna göra det. Om man inte har ett tillräckligt språk eller inte ens vet grundläggande om hur ens egen kropp fungerar så blir det tyvärr svårt att använda sin intelligens även om den kanske finns inom en. För intelligens är liksom ingenting man föds med och som sedan är konstant, det är en talang som måste utvecklas och tränas.

Sedan finns det absolut en massa bildning som är onödig, som man kan klara sig utan. Jag skulle till exempel inte sakna kunskapen jag har om konst om den försvann, men nu när den finns där så uppskattar jag den och använder den. Dessutom gör den marginella kunskap jag redan har att det blir lättare att skaffa sig ny kunskap inom samma område för att jag kan sätta nya upplysningar i kontext.

Folkbildning är bara äckligt när det kommer ur ett ovanifrånperspektiv, när det handlar om att ”bildade” (ofta överklassen) ska trycka på obildade sina perspektiv. Det är för det första inte särskilt effektivt eftersom kunskapen ofta är lösryckt och kontextlös, men det förstärker även det tolkningsföreträde som överklassen ofta tenderar att tillskriva sig. Men folkbildning i den meningen att ge människor en stomme av information, som till exempel ett mer avancerat språk, för att de sedan ska kunna bygga på kunskapen själva, det är bra.

Adel.

Via Viktor Barth-kron så kom jag in på denna underbara artikel om hur företaget nannyakuten rekryterar sin personal. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska känna obehag eller bara tycka att det är roligt.

Förutom det uppenbara, att de gör andningsövningar och beskriver kundkretsen som karaktärerna i solsidan, så tycker jag att beskrivningen av kundernas klasstillhörighet är kul.

Övre medelklass, överklass – och adel. De flesta ligger kring övre medelklass. Av den enkla anledningen att de är de enda som har råd.

”Adel”, liksom. Ungefär som om adel vore en tydligt definierad grupp i samhället idag. Det som spelar roll är väl ändå hur mycket pengar man har. Det finns väl inget särskilt barnvaktsavdrag man bara har tillgång till om man är adel?

Bara en slump eller skön symbolik?

Lite sent påkommet kanske men den här grejen med att de officiella  ”bröllopssmakerna” är lingon och blåbär, dvs rött och blått, är det nån slags referens till att den fina dvs blåblodiga prinsessan gifter sig med mannen av folket som har vanligt dödligt rött blod? Sen blandar sig allt och det blir en fin lila färg.

Om det vore så undrar jag även: är det totalt smaklöst eller lite gulligt på ett ”verklighetens folk”-sätt.

Egentligen är jag bara avundsjuk, men det förstod ni väl redan?

Det värsta med människor som Mogi är att de inte fattar att alla inte har så mycket pengar och ser konsumtion som den naturligaste sak i världen. Mogi verkar liksom inte fatta att hon är överklass.

Visserligen är jag ganska glad att jag inte är lika världsfrånvänd som henne men fan vad avundsjuk jag blir på alla dessa överklassungar som bara chillar runt och inte ens fattar att de gör det. De är befriade från allt:  riktiga bekymmer och dåligt samvete över att man saknar sådana.