Etikett: endimensionellt tänkande

Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.

Tänkte att jag skulle ta upp ett av mina absoluta favoritexempel på endimensionellt tänkande, det vill säga att inte kunna tänka utanför det rådande systemet. Det handlar om när folk pratar om hur viktigt det är med arbete för att få gemenskap/mening med livet/sysselsättning eller whatever.

Jag har inga tvivel på att det är så det ser ut idag. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring arbete, och människor som saknar arbete blir ofta marginaliserade och intvingade i jävligt osofta situationer. Arbete är en nyckel till det mesta i livet, framförallt till uppehälle och ekonomiska resurser att kunna skaffa sig någon form av meningsfull fritid.

I detta samhälle så bestäms människors värde mycket utefter deras arbete. Den som inte har något arbete anses ofta vara värdelös och ett problem. Det är inte konstigt att människor som saknar arbete då inte kan uppleva något mål eller mening med sina egna liv. Arbete är liksom sättet på vilket en skaffar sig en väg framåt i livet, får något att sträva efter. Det finns såklart andra sätt att göra detta men det är mycket knepigare, inte alls lika givet. Jag skulle säga att det kräver ganska mycket mentalt att känna sig värdefull som arbetslös i ett samhälle där så många säger att du är värdelös om du inte arbetar.

Men sedan är det såklart också så att den som saknar arbete väldigt ofta faktiskt blir sysslolös. I vårt samhälle är det väldigt mycket allt eller inget som gäller. Antingen kan en arbeta och då ska en liksom göra det åtta timmar om dagen på de tider som passar för arbetsköparen eller så är en inte arbetsduglig och då förpassas en in i passivitet eller meningslös aktivitet (typ söka jobb som inte finns eller utföra meningslösa och förnedrande arbetsuppgifter). Och eftersom så mycket i det här samhället handlar om arbete och pengar så finns det ju också en brist på saker att göra för den som saknar detta.

Jag är övertygad om att folk skulle hitta på saker att sysselsätta sig med om det inte var för att all mänsklig aktivitet ständigt ska styras in under arbetets logik, men i det här samhället förvägras vi rätten att skapa oss en meningsfull fritid. Vi förvägras dels rätten att tänka på oss själva som människor och inte som arbetare, vi förvägras rätten att se på det vi gör som meningsfullt om vi inte tjänar pengar på det på något sätt, men vi förvägras också på ett väldigt konkret sätt möjligheten att faktiskt göra saker och befinna oss på platser om vi inte har pengar.

Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas. Jag tror att det fungerar så för många som erbjuds ett arbete med någon slags kontinuitet och trygghet, men för andra som tvingas ta otrygga ströjobb här och var så är arbete knappast någon väg in i trygghet eller gemenskap, utan snarare ett ganska tydligt hinder för det eftersom människor i den situationen ofta inte kan planera sin tid på ett rimligt sätt eftersom arbetet är så oförutsägbart.

Men jag hyser inga tvivel om att många kan uppleva arbetet som ett meningsfullt inslag i deras liv, kanske rentav något de inte riktigt skulle klara sig utan. Däremot hyser jag starka tvivel om att det är såhär det måste vara, om att det är så människan är skapad. Jag tror att det är en produkt av att vi lever i ett samhälle där vi ständigt tvingas tänka på oss själva och vår verksamhet i termer av lönsamhet och där vi förvägras möjligheter till meningsfull fritid.

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.