Etikett: begrepp

Män som saknar läsförmåga.

Ett fenomen jag finner fascinerande sådär i största allmänhet är Män Som Saknar Läsförmåga Och Gärna Pratar Om Detta.

Till exempel: en man blir upprörd över att en använder ordet ”en” istället för ”man”, och detta gör att det blir helt omöjligt för honom att läsa en text. Eller kanske är det begreppet ”hen” han hänger upp sig på. Eller så tycker han att ”förtryck” eller ”våldtäkt” låter så himla hårt och elakt och vill bara passa på att informera om att det faktiskt kan vara lite jobbigt för känsliga små mansögon att ta till sig. Det är som att de förlorar förståndet när de ser ett ord användas på ett enligt dem felaktigt sätt. Vad är det egentligen som utgör problemet för dessa män, kan en fråga sig.

För mig som feminist är en stor del av ”jobbet” med feministiska teorier just att utveckla att språk som är relevant för det jag vill beskriva. Ordet våldtäkt tycker jag är ett bra exempel. Människor menar väldigt olika saker med ordet våldtäkt. Vissa menar när direkt fysiskt våld eller uttalade hot om fysiskt våld förekommer, andra menar att det i ett patriarkat alltid kommer att finnas att underliggande hot om våld från män mot kvinnor, vilket gör att alla samlag som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Jag är som ni kanske begriper anhängare av den senare definitionen. Hur ”våldtäkt” definieras är i sig en politisk fråga. Vad innebär det att ha sex med någon med våld eller hot om våld? Vad är våld? och så vidare.

På detta reagerar vissa med att det faktiskt kan bli svårt för vissa att ta till sig av det jag skriver om jag använder begrepp på ett sätt de inte är vana vid. Det är såklart sant, men på samma sätt så har jag svårt att förstå en text där den förstnämnda definitionen av våldtäkt används. Jag tycker att en sådan definition är irrelevant, den ringar inte in det jag är intresserad av att diskutera. Det finns ingenting rätt eller fel i dessa frågor, snarare handlar det om olika förståelser av fenomen. Diskussionen bör alltså inte handla om vad som dyker upp när en slår i en ordbok, utan istället om vad det är vi önskar beskriva och varför. Vad är syftet med den här specifika kategoriseringen? Vad är det vi vill ringa in?

Vissa menar till exempel att det blir problematiskt när våldtäkt både kan betyda att överfalla någon och det som sker när en man i ett heterosexuellt par inte är så lyhörd som han borde inför sin flickväns signaler. I deras värld är dessa två händelser så olika att det är absurt att använda samma term för dem. Jag menar tvärtom att det är det som är själva poängen. Att använda ordet våldtäkt på det här sättet visar på vilken bredd det finns när det kommer till patriarkalt våld.

Det finns något oerhört arrogant i att tycka att ens eget språk är det nödvändigtvis korrekta att använda i en situation. Olika teorier och angreppsvinklar kräver olika begreppsapparater. Den som vill förstå ett teoretiskt fält, som feminism, bör ta sig lite tid att sätta sig in i hur begrepp används och varför. Det är i regel inte svårt, men det är såklart en del nytt att lära sig eftersom det mesta språk en använder till vardags inte syftar till att beskriva könsmakt.

Det fina med detta hela är dock att en samtidigt som en lär sig nya begrepp också lär sig teori! Att förstå begreppen är att öppna upp en tankevärld, att hitta ett nytt språk för att beskriva saker. Att förändra begreppen öppnar för nya förståelser. Inom feministisk teori finns en ständig sådan omdefiniering av begrepp, en av de mest grundläggande är kanske diskussionen och omdefinieringen av begreppet ”kvinna”, som såklart utgör ett slags teoretiskt nav inom feministisk teori.

Jag tänker mig att det männen utan läsförståelse i själva verket upprörs över inte är deras brist på förmåga att förstå, utan snarare deras brist på vilja att ta till sig de perspektiv som begreppsapparaten öppnar upp för. Därför fokuserar mannen på att användningen av det ena eller det andra ordet inte stämmer överens med hans bild av hur det borde användas, men förbiser helt det faktum att det ju är det som är själva poängen.

Givetvis kan en ha olika uppfattningar om begrepps användning om betydelse, men att klampa in i ett helt annat teoretiskt fält och förvänta sig att ens begreppsapparat ska vara lika gångbar där som överallt annars är mest ignorant.

Det är vi som måste komma fram till vad som är förtryck.

Ibland hävdar män(niskor) att om en använder vissa begrepp, såsom förtryck, sexism eller kvinnohat ”för ofta” så devalveras begreppet och blir ”mindre värt”. Resonemanget är att en ska ”spara” dessa ord till när det verkligen gäller. Förtryck ska vara sådant som anses ”allvarligt”, typ våldtäkt, misshandel och så vidare, och inte könsroller, ojämlik fördelning av arbete eller liknande. Ofta drar de nog gränsen så att de själva hamnar på den ”säkra sidan”, så att förtryckaren är någon annan och de själva inte alls upprätthåller några patriarkala strukturer (obs ren gissning från min sida).

Dessa ord är för mig inga förstärkningsord, utan ord som beskriver olika fenomen. Min defnition av förtryck, sexism och så vidare är inte att det ska vara ”grovt” på något vis, utan att det är just förtryck eller sexism. Dessa fenomen kan vara mycket mycket ”lätta” utan att det blir mindre förtryck eller sexism för det. Också minsta lilla förtryck är just förtryck.

Vad som är ”grovt” mäts alltid utifrån de normer som råder i samhället. Innan så ansågs det säkert inte vara särskilt grovt att bli våldtagen inom sitt äktenskap, med tanke på att det inte var olagligt. Det var inte mindre förtryckande för det. Det finns saker som pågår idag som kommer ses som absurda i framtiden. När en skapar en samhällskritisk begreppsapparat, som feminismen gör, så fungerar det inte att utgå från hur folk i allmänhet uppfattar olika ord och företeelser.

Jag tycker att det är en ganska oseriös begreppsdiskussion att utgå ifrån vad en personligen känner borde kallas för förtryck eller sexism, med utgångspunkt i hur ”grovt” ordet och företeelsen uppfattas. Jag anser det inte vara devalverande att kalla saker vid dess rätta namn, däremot är det devalverande att utgå från sina känslor inför olika fenomen när en definierar olika begrepp.

Förtryck är enligt min definition att ideologiskt och/eller materiellt bearbeta en person eller en grupp personer för att sätta dem i ett ihållande underläge, som det sedan troligen dras fördel av på något vis. Detta är vad kvinnor utsätts för i patriarkatet, med mer eller mindre ”grova” metoder. Det går dock inte att säga att bara det fysiska våldet eller tvånget utgör förtryck, utan det finns ett omfattande förtryckande system där en mängd olika tekniker ingår. Detta system kallas patriarkatet. Vissa metoder accepteras inte formellt i samhället, såsom till exempel våld, andra metoder accepteras eftersom de inte anses ”grova”, alla metoder är emellertid en del i samma förtryckande system. Som feminist är det viktigt att en inte bara fokuserar på det ”grövsta” förtrycket, utan allting som upprätthåller detta förtryckande system, hur marginellt det än må verka.

Vi kan inte låta män avgöra vad vi ska räkna som förtryck, utan det är något vi måste komma fram till själva. Att män inte identifierar sig med att de är ”förtryckare” eller ”sexister” är inget argument över huvud taget. Givetvis gör de flesta män inte det, men lyckligtvis så är det inte deras definitioner och uppfattningar som feministisk teori står och faller med. Det är och bör fortsätta vara teori av kvinnor och för kvinnor. Det är vi som måste komma fram till vad vi uppfattar som förtryckande, för det är vi som utsätts för förtrycket.

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.

Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.

Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.

Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.

Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.

Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.

Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:

Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.

Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.

Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.

Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.

Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.

*Spyr på politik*.

Alltså, den här grejen med Moderaternas lilla text som var jättelik Sd:s. Det roligaste är ju hur de som skrivit den försvarar det hela genom att säga att de ”inte blivit inspirerade”. Jamen då är det väl om något etter värre, eftersom de helt på eget initiativ tyckte precis som Sd gör? Eller? Fattar inte vad det skulle spela för roll varifrån de fått sin input eftersom det faktiskt resultatet är detsamma. Fattar inte heller varför man hänger upp sig på formuleringar istället för innehåll.

Orkar inte att allt bara handlar om vilken ”retorik” som förs kring frågor eller vilka ord som används och att ingen tar någon hänsyn till vad det egentligen är som sägs. Om du använder samma ord och begrepp som Sd är du rasist, men inte om du har samma åsikter.

Två kvällsfunderingar.

1: Alltså… är det så att Kissie har klippkort på Adam&Eva-kliniken? Hon har varit där typ tre gånger den här månaden.

Jag som trodde uppenbara skönhetsoperationer var ute. (fejkad) Naturlig skönhet är väl det som är hypat nu? Jag fattar inte varför hon sysslar med dem och dessutom lägger upp det sådär när det ju bara är ett tecken på att man var född ful. Det är väl inte coolt? Eller? Vad är det jag har missat.

Edit: Jag har inget emot skönhetsoperationer och jag tycker inte att alla som opererar sig är födda fula, jag tycker bara det är lustigt att Kissie eftersträvar ett ideal som i dagens samhälle ses som extremt tacky och ”ute”, dvs den överopererade slitzbruden. Inget ont om det idealet som sådant heller, men jag trodde hon var mer trendkänslig än så.

2: Jag läste i nån tidning att Rebecca&Fiona tydligen är så kallade ”fenomen”. Jag kommer ihåg att även Alex Schulman har kallats för fenomen. Ett fenomen för mig är antingen typ ett ljusfenomen eller ett naturfenomen, alltså ett skeende som upprepas på ett visst sätt under vissa förutsättningar gång på gång. Dessutom måste det vara uppseendeväckande till en vissa grad.

Men att utropa olika människor/bloggar/böcker till fenomen lite bara sådär tycker jag inte håller. För det första tycker jag inte Rebecca&Fiona är tillräckligt uppseendeväckande för att vara ”fenomen”(detta är inte en diss mot dem eller deras blogg, alls. Det handlar mest om att enskilda bloggar sällan kan betraktas som fenomen i mina ögon) och dessutom så har jag förstått ordet som att det är ett visst typ av skeende som upprepas under givna förutsättningar, vilket jag tycker det krävs mer än en blogg för att kunna hävda.

Porslinsflickor däremot skulle kunna vara ett fenomen, eftersom det där har skett en kedjereaktion där en massa sådana har uppstått. Fast det är inte heller särskilt uppseendeväckande, så jag skulle nog inte kalla det för fenomen trots detta.

Arbete ger frihet.

Jag minns att någon slags rasistiskt grupp (jag tror sd, men om någon vet så berätta gärna) en gång gjorde en kampanj som handlade om att svenskar behöver livsrum, inte moskeér. Detta var innan jag läste om nazistisk propaganda i tyskland på 40-talet, då man talade mycket om såkallat ”lebensraum”, det vill säga livsrum.

Hur fan vågar man, som rasistiskt parti, bedriva en kampanj där man använder samma begrepp som under judeförföljelsen. Visst att man använder samma retorik och hela köret, men det här är liksom verkligen samma användning av samma ord som man använde för att motivera ett av de mest omfattande folkmorden ever. Snart börjas det väl snackas om dolkstötar, herrefolk och undermänniskor också.

Jag tycker det är extremt obehagligt att de inte ens försöker dölja sitt arv och än mer obehagligt att de flesta säkert inte ens vet vilken historia det ordet har.

Apropå bilden: Hilda skickade den till mig och jag tyckte den passade in så himla fint. Är det någon som vet om det är fejk, eller om detta faktiskt var en ogenomtänkt (nu troligen borttagen) del av moderaternas kampanj. Det hade verkligen kunnat vara det, för allt moderaterna snackar om är ju hur jävla fint det är att arbeta men jag har å andra sidan svårt att tänka mig att någon som är engagerad inom politik skulle ha kunnat missa att ”arbecht macht frei” var precis vad som stod vid ingången till Auschwitz. För skämtets skull tror jag nog dock på det senare tills motsatsen bevisad.